Uti en småstad hände sig
- att gissa var ... står fritt för varjom och för enom
-
det hände, säger jag, så är det sagt för
mig,
att landsherrn ämnade att resa därigenom.
Vid allra första nys därom
var enda borgare fick gruvligt att fundera,
till rådslag med borgmästarn kom
om, på vad sätt och hurusom
man borde honom nu i hast beneventera.
På rådstun alla samlades
hals över huvud, så att mången glömde hatten.
Projekter eftersinnades:
där hostades, där snusades,
perukerna omskruvades,
där skreks och ventilerades ...
Men fruktlöst. Ända in på natten
sessionen varade och ingenting fanns på.
Omsider hann man dock så vida
att allmänt ense bli därom ... Nå, varom då?
att skyndesammeligen gå
var en och lägga sig bredvid sin hustrus sida.
Att sova på en sak och att betänka den,
det var för herr borgmästaren
detsamma. Städs det honom lände
till nytta. Även nu så hände,
och nästa dag han, fullsövd, mild och blid,
på rådstun trädde upp långt förr än
vanlig tid.
"Hör," ropte han, "gott folk!" - Vem lånte ej sitt öra!
-
"Jag har i natt." så utbrast han,
"betänk vad för oss är att göra
i en så viktig sak." - Ren gladde sig var man
att äntligt hans beslut få höra. -
"Jag finner," for han fort, "och ser för min person
att vid den fest, som är i fråga,
årstiden är för ljus till illumination.
Och genom styckeskott ... här finns ej en kanon! ...
Att ge en opera står ej i vår förmåga.
Jag tänkt på något tal, på någon oration:
det vore kanske bäst, men det är svårt att tala
för en borgmästare numer av distinktion
allt sen min medbrors tal, borgmästarns i Uppsala.
I följe härutav är min proposition
att vi en kunnig man nu med oss adjungera,
som med en mera ny och artig invention
oss må benäget assistera.
Därtill vill jag ock projektera
den enda här i stan, som rest kring världen vitt,
sett andra länders bruk ... med ett ord: mäster Snitt.
Kuriöst likväl, att ingendera
av er ... att jag ej själv fann detta igår!
Den visaste är stundom dock ett får."
Härvid ett allmänt bifall hördes:
var rådman högljutt klappade,
och strax vår kloka skräddare
som i triumf till rådstun fördes,
borgmästarn saken föredrog
förutan omsvep ... Snitt var färdig
att ge det råd, vartill man funnit honom värdig.
En myndig min han på sig tog:
"Go´ herrar," sade han, "jag vida kring har varit,
sett påvar, kejsare och allting annat stort,
åt mången furste byxor gjort,
men överallt har jag försport
och sett, att i den stad och ort,
som någon hög person i nåder genomfarit,
så har man byggt en äreport.
Mitt råd, I herrar, är således
att här må göras likaledes,
och det, minsann, bör ske helt fort.
Man detta något nytt kan kalla,
och landshövdingen själv skall i förundran falla
och säga överljutt vid en så sällsam sak:
Så liten stad, så mycken smak!
Och om oss lyckan går till handa
skall allt beskrivet bli i Dagligt Allehanda.
För övrigt skall den nog sin nytta med sig ha
att landsherrn såled´s honorera:
han fria skall vår stad från många onera,
som nu tyvärr visst existera.
Ja, mycket, mycket stort skall därav hända här,
borgmästarn få assessors karaktär,
och ingen rådman skjutsa mera."
"Vid himmelen," skrek stadens styresman,
"ej bättre råd uppfinnas kan!
Min goda Snitt, jag skall nu anstalt foga
att det i allt verkställes noga.
Likväl bekymrar mig ... blott en omständighet ...
Det är att ingen av oss vet
en äreports beskaffenhet
och vad det är. Det skulle tyckas
man därom ett begrepp bör få,
ty något måste man uti en sak förstå,
om den skall föras ut och lyckas."
"Anmärkningen är vis!" så skrek i samma stund
en var. Bland flere rara pund,
som mäster Snitt besatt, var tecknekonsten även
helt oförmodligt i hans makt,
så att han kunde nu med kritan uti näven
förklara tydligt vad han sagt.
Och rätt som ingen visste ordet
- så yttrar dock talangen sig -
tre streck ... och helt beskådelig
stod äreporten nu på bordet ...
"Är detta," utbrast rådet nu,
"en äreport? Det liknar ju
en galge!" ... Alla sig om denna sak förene:
det ögonskenligt var ... borgmästarn själv så
mente.
"Men," sade han, "det må så fritt -
ert råd, min käre mäster Snitt,
skall ändå lända oss till nytta;
vi stadens galge kunna flytta
här in ... Den är så gott som ny ...
Minsann är man nu kvitt ett vackert huvudbry!
Gott folk, vad skulle det ock vara
likväl för skön och dråplig ting
att tvenne saker sammanspara:
briljera för vår landshövding
och ändå stadens medel spara ...
Mig något dock för huvut slår,
och man skall se det hindrar visst förslaget:
en tjuv blev utförd just i går
och hänger där vid detta laget ...
rättvisan fordrar ock, att han ej tages ner ..."
"Ja," inföll mäster Snitt, "jag för min del ej ser
att man just därom skulle tränga ...
är tjuven hängd, så må han hänga!
Man göra kan av hans person
en sinnebild i äreporten,
som snart skall komma hela orten
i ganska stor reputation."
Nu såg var rådman stint på annan
och blev utav förundran stum.
Borgmästarn slog sig flux för pannan
och svor, att mäster Snitt förtjänte premium.
Strax hän till sitt bestämda rum
blev galgen lyckligt transporterad
och tjuven med, som dråpligt dekorerad,
fick nu i hast en ann schamplun.
I ängladräkt med sida vita kläder
han svävade för vind och väder.
I handen sattes en basun,
som sirligt böjdes upp till munnen.
Och tjuven nu uppå sin spik
blev utav var och en befunnen
ett cherubim fullkomligt lik.
Med spända kindben, blånad näsa
det ganska naturellt såg ut
att dessa ord han blåste ut,
som på en brädlapp stod att läsa:
Sällhet och välgång önskas Hans höga Nåd
av Stadens Borgerskap, Borgmästare och Råd.
Stolt stod nu äreporten färdig
i all sin härlighet och prakt;
och som det vidare är sagt,
fann länets hövding den sitt höga nöje värdig
...
Allt efter skräddarns spådom gick:
stor förmån staden njuta fick.
Och att man måtte nog hans höga nåde prisa,
så höll han nu i nåder för
att var och en sin ynnest visa ...
och mäster Snitt blev direktör.
|
