[Vi sålde våra hemman] | [Martyren] | [Våra värsta fiender]

Canadian Tunebook	Traditional Tunebook
Richard Robinsons Tunebook

[topp]

midifil Ctrl-F Sök hemman

Dagens visa 2003 maj 9

Utdrag ur twenne från Amerika ankomna bref, som skildra de i april 1854 dit afresta, olyckliga, bedragna och marterade swenskarne och deras ditresa, författadt af tegelslagaren Jan Jansson från Carlskoga socken af Örebro län. Visan finns representerad i Brodin: Emigrantvisor och andra visor Svenska folkvisor, Prisma, Ragnar Hedemann/Finn Zetterholm (källan till visan nedskriven här) Nils Andersson, Svenska låtar (Dalarna), tre melodivarianter Vi sålde våra hemman Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut, som fågelen bortflyger när sommaren tar slut. Han kommer en gång åter när våren skrider fram, men vi få aldrig skåda vårt kära fosterland. Vi tänkte att förljuva det sista livets slut liksom att komma längre än Herren stakat ut. Vi reste ifrån Sverige med något övermod, vi kände ej det öde oss därute förestod. Vi reste först igenom den engelska ort på vagnar och på banor som fåglarna så fort. Det var så skönt att skåda, att landet få bese, men vi fördes hastigt den lokalen förbi. Och när vi kommo till den liverpoolska hamn begynte ångerns tårar så stritt att bryta fram. Det blev en hjärtans sveda i bröstet på var och en, man talar blott om Sverige och om sitt förra hem. Här lades våra pengar tillsammans till en slant, en växel sedan köptes uti en engelsk bank. Vi fingo den till byte mot guldet klart och rent, men att få det tillbaka det blev oss sen förment. Det skickades i stället till New Yorks ränteri. Man fick det aldrig skåda, man fick det aldrig se, ty när man kom att fordra var myntet taget ut. Det blev en ryslig klagan som nämns i visans slut. Vi packades tillsammans uti ett osunt kvav, det var för oss att skåda liksom en öppen grav. Och födan som vi fraktat ifrån vår svenska jord den blev oss nu förbjuden att taga med ombord. Det talas och det skrytes: "Här skall du må så väl, här skall er intet fattas till kropp ej heller själ." Men man fick snart nog finna, hur man bedragen var, när hungern börjar komma som ej ens livet spar. Och när vi hade seglat en vecka eller två, ett mörker däcket höljde och bredde sig därpå. Ej se varann vi kunde, knappt andas eller gå, det var en gruvlig plåga för stora och för små. Nu styrdes det åt norden mot isens kalla berg, det blev en ryslig kyla som gick till folkets märg. Vi kunde oss ej bärga ej heller våra barn, ty kölden var långt värre än hemma man var van. Sen styrdes emot söder, till söderns heta vind, där solen sönderbrände vår bleka magra kind. Det klagas och det gråtes, men ingen lindring var, ty solen här nu brände så skarp, så het och klar. Nu blir en ömklig hunger, med sorg och gråt och gny, en jämmer som sig tränger till himlens höga sky. Och döden gruvligt härjar bland mänskorna ombord, man ser de döda kastas i havets vilda flod. Ett var som ännu grämer mitt hjärta till min död att se de stackars barnen som gråta efter bröd. Vi kunde ej dem hjälpa, ej lindra deras nöd. De måste nu få gråta. Få sen en ömklig död. Så fanns där ock ett hjärta, som var av hårdan sten, jag ryser när jag nämner den engelska kapten. Liksom ett djur i skogen som rovet griper an. Han var ett djävulskt foster. Han var visst själva fan. Vi sågo ganska tydligt, ja klart vi det förstod att han med flit och vilja oss efter livet stod. Att bringa oss i döden det var hans högsta lust, odjuret hade gripit ett rov från Sveas kust. En fader måste bära sitt barn på däck till slut och det från skeppet kasta i vida havet ut. Det måtte säkert tagit hans sinne ganska svårt ty döden genast klappade på fadershjärtat hårt. Och när vi äntligt strävat till främlingsstranden fram då möter oss där kolera - där stupar mången man. Det var en ryslig jämmer bland kvinnor och bland män, ty alla lågo sjuka och bars i land i säng. Om någon som förr skådat och känt dem som var kvar han hade säkert vågat de ej desamma var. Se de förfallna kroppar och blekhet uppå kind och ögat som i pannan fördunklat fallit in. O Herre Gud bevara var mänska på vår jord från att sig ge i fara och tro kol´ptörers ord. Min sång är kylningspulver för dem att taga in som ämna emigrera och ha ett flyktigt sinn. I Sverige bor av ålder ett folk så fromt och gott men av naturen kommer att de så gärna spela lott, och låta sig bedraga och komma illa ut. Det skett i forna dagar, det sker ock nu till slut. En allmakt tycks så ordnat, vår Gud har så beställt att ogräs skall uppryckas här uppå Sveas fält som bindas skall i knippor och sedan sändas ut till långt avlägsna länder där högmod rotas ut.

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

melodin i midi format

Dagens visa 2002 maj 9

Martyren Lyssna nu, jag vill berätta om en liten späd martyr som med Jesus i sitt hjärta blev ett ljus likt klippans fyr. Hon i söndagsskolan lärde älska Jesus frälsaren, och hon sjöng med ljus och glädje: Jag är glad, han är min vän. Uppå krogen hennes pappa sökte sin förnöjelse bland de gudsförgätna fäder, de som hemmen skövlade. Och en dag när lilla Anna sjöng en sång om barnens vän börjar fadern svära banna, frågar: vem har lärt dig den? Den jag lärt i söndagsskolan, svarar lilla Anna glad, där jag hört om Jesu kärlek och om ljusa änglars stad. Och nu fadern vredgad säger: Ej i söndagsskolan gå, och dig sådan dumhet lärer, jag skall då till döds dig slå. Söndag kom och lilla Anna modern frågar: Får jag gå till min kära söndagsskola och om Jesus höra få. Under tårar modern säger: Gärna Anna får du det, men kom hem förr`n pappa kommer, han är drucken som du vet. Förr än hon från skolan kommer pappa redan kommen var, frågar vredgad var hon varit. Anna säger: Pappa hör, jag har hört om Jesu kärlek. Jesus älskar pappa, men vill ej pappa älska Jesus och gå in i himmelen? Såsom skogens vilddjur ryter rusar fadern på sitt barn, slår det våldsamt, blodet flyter, ingen skonsamhet han har. Grannar komma nu och taga barnet halvdött ur hans hand, och till cellen drinkarn föres där han slås i starka band. I den sena natten vakar modern över barnet sitt Det på blodig bädd nu vilar. Snart hon lidandet är kvitt. Nu hon vaknar, viskar sakta: Gråt ej mamma ty jag går hem till barnavännen Jesus där jag min belöning får. Och min klänning som blev blodig då min pappa hårt mig slog skall jag ta och visa Jesus, att jag glad för honom dog. Hälsa pappa när han kommer ifrån krogen att jag ber att han möter mig hos Jesus och att han ej dricker mer. Nu hon slumrar för att vakna hemma hos sin bäste vän. Men den arme drinkarns hjärta räds för avskedshälsningen. I förtvivlans djupa vågor, förd av samvetskvalens flod, lider han likt skepp i lågor, sjunker ner vid klippans fot. I en nattlig syn han såg sig stå vid stranden av en flod, som ej gick att komma över, men på andra stranden stod med en blodig kjol i handen lilla Anna vinkande: Pappa kom till denna stranden, jag vill pappa hos mig se. Av en okänd hand han föres sakta över flodens brus till sin älskling, och hon viskar: Pappa här är fridens hus. Det var Jesus som dig förde. Han dig frälsar från all nöd. Fadern vaknar och förstår att Jesus frälsar ifrån död. Såsom solens stråle bryter genom cellens fönster in Jesu nåd och kärlek lyser in i fångens själ och sinn. Och om Jesu nåd han vittnar. Många hör det, tror därpå. Skall en gång i livets morgon Anna många kärvar få? "Visor från farfars tid", Lennart Kjellgren, 1973. s.161.

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 maj 9

Våra värsta fiender text: Axel Danielsson (1863-1899) Arbetet, 20 augusti, 1887 "arbetarnas befriare och gissel" (del av texten på gravstenen)

Våra värsta fiender. Vet du, var vi ha att söka dessa? De finnas icke bland överklassen, de äro icke kapitalisterna, polismyndigheterna, byråkraterna eller prästerna. De äro icke våra öppna fiender. De finnas inom arbetarklassen själv. De äro våra egna bröder, de äro de liknöjda, de försoffade, de slumrande, de ljumma, de icke tänkande arbetarna. De som i slö likgiltighet bära på sitt ok, likt oxen utan att giva ett ljud av missnöje från sig, de förslavade slavarna de som komma från sitt hårda arbete, äta, sova och gå på nytt arbete utan att känna behov av något högre och bättre, de som befolka den religiösa lögnens tempel i stället för att fylla fackföreningarnas och de övriga arbetarföreningarnas lokaler, de som äro nöjda med sin lott liksom öket är nöjt med sin, de som icke längta efter befrielse emedan de ej lärt sig känna slaveriet, de som ingenting hoppas emedan de ingenting sakna, de som ingenting tro emedan de ingenting veta och som ingenting veta emedan de ingenting önska veta, alla dessa dubbelt olyckliga proletärer med den böjda ryggen och den dystert slöa blicken, vilken vi möta överallt på våra gator, vilka vi om kvällarna se strömma ut ur sina fängelser, fabrikerna och verkstäderna, för att dagen därpå lika villigt låta instänga sig där på nytt utan protest, utan klagan, utan förbättring, utan tanke på att det kunde bli bättre - dessa äro våra värsta fiender. * Äro de också oövervinnerliga? Kunna de ej räddas åt saken? Kunna de ej vinnas för organisationen? Jo, de kunna vinnas! Men det är blott den vakne som kan väcka de sovande. Om var och en av våra kämpar föresatte sig att varje vecka åtminstone rädda en av dem åt vår rörelse. Då skulle förvisso även våra värsta fiender kunna övervinnas. Om en var av oss beslöt sig för att varje vecka tvinga en av dem att prenumerera på någon arbetartidning, tvang en av dem att följa med till sammanträdet eller mötet och väckelsearbetet sålunda oupphörligt fortsattes, då skulle vi förvisso snart alla stå samlade, alla som icke äro hopplöst försoffade, ty sådana finnas olyckligtvis också. Men bliva vi blott det ofantliga flertalet, så behövs ej mer. Då är frigörelsens timma slagen! Och vem av oss vill väl icke ägna sina krafter åt det målet?

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm