The DeSimones' Midi Music Page



[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[Choleran]

[Dödens ängel]

[Den gamle knekten]
DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm



[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]

[topp]

Choleran
text: Posthumus

Sommaren 1834 blev varm, ända till 37 grader,
luften liksom tjocknade av miasma,
naturen låg så gott som vanmäktigt,
fåglarna tystnade,
de större kreaturen suckade,
källorna sinade,
gräset vissnade,
ängarna rodnade,
trädens lövverk svartnade,
horisonten rök kring aftonrodnaden
och det eljest blå av himlavalvet
skiftade nu i grönt.

Något hemskt bemäktigade sig sinnelaget
hos de om dagarna av hettan försoffade
och om nätterna genom den ovanligt hastigt
inträdande starka kylan lätt förkylda
människorna.

Lördagen den 25 Juli, kom på förmiddagen
uti Göteborg den sägen i omlopp att en
timmerman, som förrättat något arbete ombord
å ett bomullslastat fartyg,
under sistförflutna natten därifrån hemkommit
sjuk till sin bostad i förstaden Masthugget,
där fått häftiga magplågor, svartnat,
och inom några timmar avlidit.
På eftermiddagen visste man att förtälja,
att hans hustru dött redan på morgonen
och en dotter längre fram på dagen;
i deras närmaste grannskap hade redan inträffat två
eller tre ytterligare sjukdomsfall,
med lika besynnerliga symptomer, kramp,
svartnande ansikten och starka jämmerrop.

Man talade om "puken", ja tillochmed om förgift;
på choleran ville ingen tro.

Följande dagen anträffades en erkänd drinkare
döende på samma sätt, ute på vägen emellan
förstäderna och staden.

Vid middagen stupade en medelålders borgare på gatan
och var död inom några minuter.

Den 2 Augusti avled en person inne i staden, på öppet torg.
Ehuru nu redan 60 dödsfall inträffat i Masthugget
och tvenne hus där stodo alldeles utdöda,
tilltrodde sig ännu varken läkare, magistrat, poliskammare
eller länsstyrelse att giva åt denna "allmänna sjuklighet"
ett bestämdare namn.

Brännvin och konjak borde blandas i dryckesvattnet,
de i solbaddet hettande gat- och rännstenarna svalkades
och renades genom översprutningar med vatten,
sundhetsnämnd organiserades,
provisoriska sjukhus förbereddes.

Dock tyckte man sig märka att egentligen drinkare och fattiga,
trångbodda, osnygga personer dukade under,
och hoppades att därvid skulle det ock förbliva.

Men även denna förhoppning skulle komma på skam.

Redan den 3 Augusti timade ett dödsfall inom de bättre
lottade klasserna, och nu tog "farsoten", främjad av förskräckelsen,
okunnigheten om behandlingssättet samt den nästan totala bristen
av all sjukattiralj en förfärande fart.

Människor sjuknade på gatan, föllo ned och dogo snart sagt som flugor.
Några få timmar voro tillräckliga för genomlöpandet av sjukdomens
alla stadier.

Många, många, som på morgonen alldeles friska lämnade hemmet
för att gå till sina bestyr, lågo redan på aftonen nedbäddade i
kyrkogårdens mull, ty både smittan och hettan och den otroligt
snabba förvandlingen nödgade till ytterlig brådska med begravningen.

Ju mera fysisk styrka, den sjuke ägt, desto häftigare blevo krampen,
konvulsionerna och dödskampen.

Vad som ökade hemskheten i staden, var den omständigheten
att man ännu fasthängde vid de vanliga begraviningsceremonierna.
"Själaringningen", som på f.m. plägade upptaga en halv timma
för varje avliden person, måste nu begynnas tidigt på morgonen
och fortfor tills långt ut på eftermiddagen,
och på aftnarne ringdes från alla håll även vid själva begravningen.

Dessa oupphörliga dödssånger skrämde mången gammal
svag stackare till döds, utan tillhjälp av choleran.

Likprocessioner korsade varandra,
likvagnarna körde i kapp,
alla snickare måste övergiva andra arbeten än likkistor;
snart räckte deras krafter icke mera till för dessa;
man måste nöja sig med vårdslöst hopfogade bräder;
rika och stolta personer skattade sig lyckliga om de kunde,
mot dryg betalning - ty alla dessa förnödenheter stego i pris
med hundratals procent - lyckas erhålla en ordentlig s. k. fångkista
åt den kära avlidna närmaste anförvanten.

Man vände sig till livstidsfångarna å Elfsborgs fästning
med rekvisitioner om likkistor.

Men även detta förslog icke:

man måste övergiva bruket att varje lik skulle ha sin egen kista;
man hofogade stora packlårar, ställde dem på likvagn
och for från hus till hus för att däri nedlägga de döda kropparna
om varandra.

Alla begravningar vid dagsljus, alla jordfästningar i kyrkorna förbjödos.

Likvagnarna blevo otillräckliga, så att även skottvagnar staplades
stundom kista på kista.

Locken på de gemensamma liklårarna fästades stundom så slarvigt,
att armar och ben av liken under transporten visade sig.

Fasan alstrade förhärdelse; ej sällan beställdes kista innan patienten avlidit;

ja det hände att den patienten kom sig och att han, som beställt kistan,
själv bars bort uti henne.

Förmiddagarna besprutades gatorna med vatten,
aftnarne brändes stora pannor med tjära och andra desinficierande ämnen;
i husen rökades med chlor och svavelsyra;
läkare, präster och apotekare dignade under den oupphörligen ansträngda arbetet.

Nätterna voro hemska.

Den som lades sig att sova frisk och sund,
gjorde det i tanken att kanske aldrig uppstå mera;
i de flesta hus var natten sömnlös, somliga plågades av farsoten eller av samvetet,
andra vårdade de sjuke, eller beredde de avlidna till den sista färden.

Likbärarnas bultningar på portarna, vagnarnas och kärrornas skrammel,
ropen ur fönstren: "stanna här, vi ha lik!" blandade sig med återskallet
av deras fjät som sprungo efter läkare eller medikamenter,
och deras som flydde ur staden ut på landsbygden, med hustru och barn,
med pick och pack, men med dödens frö också redan inpackat.

Mörkret upplystes av flammorna från grytorna, vilka därjämte utgjöto
en mefitisk rök över nejden.

Dödgrävarna stålsatte sig med svärjande och supande;
de hunno icke mera gräva grav för grav, utan samfällda långa gropar,
så långa de hunno göra dem innan dygnets hela rader av kistor
och lårar fyllde dem med hekatomber av lik.

På översta kistlagret välvdes några tunnor osläckt kalk,
och varje afton vandrade nu en präst ut till kyrkogården,
ställde sig i mitten av den rymd som blivit fylld med lik
sedan gårdagskvällen, strödde med kastoskoveln mullen
i cirkel omkring och ropade "av jord ären I komne,
jord skolen I åter varda" utan att veta vilka, eller ens huru många,
han sålunda jordfästade.

Sedan åtskilliga uppsättningar likbärare och dödgrävare dött undan,
blev det slutligen svårt att mot även
den glupskaste dagspenning kompletterat antalet -
ja, det gick slutligen så långt att inom familjerna stundom ingen kunde
förmås att biträda vid likets förflyttning ur sängen till kistan.

Så svår hade ställningen blivit, då länets hövding,
den ridderlige, ståtlige greve Axel von Rosen, som för farsotens skull
från riksdagen begivit sig ned till sitt län,
åtföljd av sina söner gick ur hus i hus för att med egna händer
verkställa denna den sista tjänsten emot de döde,
den deras egna närmaste fränder och tjänare vägrade att förrätta.

Även von Rosen blev slutligen själv offer för denna pestilentia -
och ett av de ädlaste.

Pestens kulminationspunkt uppnåddes i Göteborg den 15 Augusti,
varefter sjukdomen begynte sakteligen avtaga
tills den många veckor därfter riktigt utslocknade.

Men även döden tröttnar att gå på rov och den Allsmäktiges mordängel behöver vila.

[topp]

Dödens ängel
text: J. O. Wallin

Dagens visa 2002 juni 13

I Adams barn, som av jorden födens,
och vänden åter till jorden om!
I ären mine, I ären dödens,
allt sedan synden i världen kom.
      Jag står i öster
      och når till väster;
      och tusen röster,
      I tidens gäster!
jag bär till eder med Herrans ord
från luft och lågor och hav och jord.

I bon och byggen, som sparvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löviga skygd, en stund:
      men fåglanästen
      ej provet höllo,
      när deras fästen
      för stormen föllo - -
och tyst blev sången, och sjöngs ej om,
och glädjen, gången, ej återkom.

I gån och sucken, som duvor sucka,
för morgondagen, som I ej sett;
då oförtänkt, som en fallets lucka,
sig jorden öppnar för er med ett -
      och I försvinnen
      i plötsligt nedan -
      och edra minnen
      försvinna sedan -
och nytänd måne ur silversky
ser andra komma - och andra fly.

I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar...
men över tröskelen stiger jag:
      då stannar dansen,
      då sänkas ljuden,
      då vissnar kransen,
      då bleknar bruden,
och sorg är änden, som skriften sagt,
uppå all glädje och glans och makt.

Jag är den starke, som haver makten,
till dess en starkare komma skall.
På höga fjällen, i djupa schakten,
det är min anda, som susar kall.
      De smittans ilar,
      som rensa länder;
      de nattens pilar,
      som ut jag sänder,
de slå sitt offer, och slaget tål
ej mur av koppar, ej sköld av stål.

Jag sveper vingen om nordanstormen,
och rullar dynande våg mot strand.
Av statssystemer jag krossar formen,
och vrider viggan ur dundrarns hand.
      Som nattens väkter,
      jag sekler jagar;
      och mänskosläkter
      och verk och dagar,
som böljor, välva sig för min fot,
tills sista böljan där lagt sitt knot.

Mot mig förlora sig vett och vapen,
mot mig ej lärdom och konst består.
Jag frihet ger åt livegenskapen,
och härskarviljan i järn jag slår.
      Jag striden leder -
      och härar falla;
      de ligga neder,
      de ligga alla,
och vakna ej vid larmtrummans bud,
men först vid domens basunaljud.

Min hand blott vinkar - och jorden sopas:
allt levande till det rummet far,
där intet öra hör namnet ropas,
och ingen tunga sig rör till svar.
      Min fot lustvandrar -
      och stjälper troner;
      och Alexandrar,
      Napoleoner,
de herrar forne i höga loft,
de äro vordne en handfull stoft.

I låga jorden, på den de vandra,
på den de strida om rang och arv,
jag blandar släkterna om varandra,
jag lägger tiderna varv på varv.
      I djupa natten
      ej följer prakten,
      och icke skatten,
      och icke makten.
En gång de ägas - en annan gång
de andras äro, som laga fång.

Ej ovan jord är en borg belägen,
som eder tryggar, I vandringsmän!
En egen egendom I ej ägen,
fast öppet fastebrev lytt på den.
      Se, diademen
      och sorgedoket
      och purpurbrämen
      och arbetsoket
sig nya huvuden sluta kring,
om nya halsar de slå sin ring!

I ären komne, I skolen gånga;
I haven här icke hem och hus:
I skolen bo i den staden trånga,
där sol och måne ej tända ljus;
      där sköldemärket
      i porten krossas,
      och ur dagsverket
      den trötte lossas,
och fångens länkar och hjärtats band
så spröda brista för samma hand.

Var är din moder? Var är din maka?
Då ha de vandrat den vägen bort,
på den de komma ej mer tillbaka.
på den du följer dem inom kort...
      Ty skatten akta,
      som Gud dig sänder!
      Den halkar sakta
      ur dina händer,
och ses ej åter av dig, förrän
du svara skall, hur du vårdat den.

Var är din broder? Var är din like?
så frågar Herren dig då ej mer.
Då har du bröder, du spotske rike!
uti de matkar, du näring ger...
      Och när de mätta,
      som du, avlida,
      skall efter detta
      en matk dig bida,
som närs och lefver, i evig tid,
uppå ett samvete utan frid.
      

Han bidar eder, som liknöjt skåden
en annans fall, blott I själve stån!
Som tro och fädernesland förråden,
och med det heliga driven hån!
      Som lagar friden,
      och hjärtan villen,
      och oskuldsfriden
      på lek förspillen!
Och ve blir slutet på hån och lek,
då hämndens vålnad sig reser blek.

Han bidar eder, I lögnens andar!
Då tungan låder vid eder gom.
Åt redligheten sitt gift hon blandar,
0ch äran faller för hennes dom...
      Men mot min glaven
      I intet kunnen:
      jag spärrar graven
      och smädemunnen,
som nästa gång, se'n han målet mist,
för Den skall svara, som dömer sist!

Rannsaken, dödlige! edra syften,
Med bävan forsken er själs begär;
Och rena händer och hjärtan lyften
Till Den, som vet vad i mänskan är!
      I till den orten
      dock skolen lända,
      där över porten,
      till tidens ända,
det skrevs oryggeligt, det beslut:
Här var går in och går ingen ut!

Er jorden slukar, med värv och planer,
och lycker åter sin mun igen,
om likt favoner, om likt orkaner,
I vederkvickt eller härjat den...
      Men ej av jorden
      ert mått begären;
      ty det I vorden
      och det I ären,
det verket, eder blev anbefallt,
den Ende känner, som känner allt.

Vad Herren äskar, till dig han sade;
han mätte ut, för ditt vandringslopp,
Vad du, o mänska! att bära hade,
och vad du hade att fylla opp.
      Han kraft beskärde
      till vad du borde,
      och vishet lärde,
      att rätt du gjorde,
om blott du hörde i lydigt bröst
den store, helige Andens röst.

Hör anderösten, den klara, djupa,
och i Hans ärende upprätt gack;
du sen ej spörje, om du skall stupa,
ej heller sörje för världens tack!
      Du fylle kallet -
      och frukte icke!
      Ur själva fallet
      du uppåt blicke!
Så skall dig fatta en änglahand
och stilla föra dig till ditt land.

Gack trygg, i styrkan av ädel vilja,
igenom provets och mödans tid!
Så kan dig världen från lyckan skilja,
men ej från dygdens och sinnets frid;
      så kan i jorden
      väl kroppen myllas,
      dock gudaorden
      på anden fyllas:
du trofast var intill dödens dag;
nu, gode tjänare, lönen tag!

Gör rätt åt alla, och lindra nöden,
och trösta sorgen, varhelst du kan!
Försvara sanningen uti döden,
och vinn som kristen, och fall som man!
      Ej jordisk vinning
      till lön du tager,
      ej kring din tinning
      en snarblekt lager,
men, ljus och evig och skön och hel,
de sälla heligas arvedel.

Vad vore tron, om den icke låge
en klarögd pärla på hjärtats grund,
och upp till himmelen stilla såge,
då skalet brister i mogna'ns stund?
      Den sköna vilan
      gör slut på plågan...
      Och - blixtrar bilan,
      och flammar lågan,
martyr, se himmelen öppnar sig,
och kronan räcker försonarn dig!

Vad vore dygden, om livet vore
med stoftets flämtande gnista släckt?
Du förste GUSTAF! Du andre STORE!
du frie, modige ENGELBREKT!
      och alla visa,
      och alla ömma,
      som mänskor prisa
      och mänskor glömma -
vad vore ömhet, förstånd och kraft,
om endast graven till mål I haft?

Vad vore äran, som till er ropar
att vörda plikten - att dö för den -
om hon berodde av fala hopar
och deras falare huvudmän?
      Nu strålar friden
      från hennes anlet,
      om också tiden
      en suck föranlät;
ty tiden stänker ej upp sitt damm
till stjärnegatan, där hon går fram.

Vad vore lyckan? Vad vore glädjen,
i kärleksringen, så ljuv och ren -
om, när den bryts, I ej återkedjen
dess brutna länkar vid hoppets sken?
      Så ödeblivet,
      o hjärtan såta!
      vad vore livet?
      En olöst gåta,
ett obarmhärtigt Uriebrefv,
som Gud i vrede för mänskan skrev!

En åldrig Jakob sin Josef mister,
och Jonatan ifrån David går,
och pressat bröst i en suckan brister,
som ingen tröst i all världen får!
      Och Rachel gråter
      de kära späda,
      och sig ej låter
      av något gläda;
ty ute är med vad dyrast var
för hennes hjärta och hennes dar:

Men Gud är kärleken. - Lugnen eder,
betryckta hjärtan! och fatten hopp.
Det korn, I laden i jorden neder,
i gyllne skördar skall spira opp!
      O! vad I laden
      med sorg i graven,
      vad kärt I haden,
      vad kärt I haven,
det är ej borta - men dock ej där,
det är hos honom, som evigt är!

I Honom lever allt liv, och röres
all kraft, och tänder sig klart allt ljus.
Hans kärlek famnar ock det, som föres
till andra boningar av Hans hus.
      Se genom dimman,
      du barnasinne!
      När även timman
      för dig är inne,
så kallar Fadern. Emellertid
med trohet verka och tåligt lid!

Dröj, lik Maria, med känslor rena,
vid Jesu fötter, och hör och bed!
Se upp till korset, som Magdalena,
där nåden blickar till ångern ned!
      Johannes, slut dig
      till vännens hjärta!
      Han tager ut dig
      ur tvång och smärta,
till helig frihet och salig fröjd
uti sitt himmelska rikes höjd.

Väl dem, som redligt det ädla velat,
det rätta sökt och det milda tänkt!
som älskat mycket, fastän de felat!
Dem varder mycket ock efterskänkt.
      De här ej blevo
      allt vad de skulle;
      men änglar skrevo,
      så kärleksfulle,
vad genom dem, uti minsta mån,
den världen glätt, som de kommo från.

De hava hållit sig vid det ena,
att frukta Herren, och intet mer:
de hava tvagit sin´ kläder rena
uti det blodet, som oskuld ger.
      All strid är lyktad,
      all synd förlåten,
      och oron flyktad,
      och stillad gråten; -
den store Fadern vet deras namn,
och trötte sjunka de i Hans famn.

Så fridfullt de uti Herran somna,
så fröjdfullt hälsa de Herrans dag:
de ur bedrövelsen äro komna
och undan ödenas alla slag.
      Ej mera fångna
      i jordebanden,
      de äro gångna,
      så talar Anden,
ur mödans träldom till fridens hem,
och deras gärningar följa dem!

De äro gångna! De gingo tida
till rätta hemmet i Faderns hus.
De skola bo i den staden vida,
där sol och måne ej skifta ljus:
      ty klara solen
      är Han, som råder
      från höga stolen,
      och ser i nåder
till allt, som rum i den staden fick,
och liv och salighet är Hans blick!

Och rum för alla, som tro och hoppas,
för alla rum uti himlen är!
Och som, när fikonaträdet knoppas,
I veten sommaren vara när;
      alltså I kännen,
      då dagen svalkas,
      hur Himlavännen
      till eder nalkas,
och för till rummet, som han berett,
där I med honom förbliven ett.

Då dagen svalkas och skuggan breder
kring edra dalar och berg sitt flor,
så kommer Han och förlossar eder,
vars makt är såsom hans kärlek stor.
      De ögon trötta,
      en stund de somna...
      De verktyg nötta,
      en stund de domna...
En annan stund till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp!

Och ny är himlen, och ny är jorden,
och ny är himlens och jordens son,
och saknar icke, odödlig vorden,
det trånga hemmet, han kom ifrån.
      Det är försvunnit,
      det är forvandlat -
      Men tro, som vunnit!
      men dygd, som handlat!
I haven lotten åt er beredd,
av låga sinnen ej hörd och sedd.

Då äro torkade alla tårar,
då äro helade alla sår.
Ej mer, på travar av lik och bårar,
med fackla nedvänd och släckt, jag står.
      Jag facklan vänder -
      och i detsamma
      den återtänder
      vid livets flamma,
och blandar, evig seraf, min ton
i eder lovsång vid ljusets tron!


[topp]

Dagens visa
2001 jun 13

Den gamle knekten
text:
Frans Michaël Franzén
(1772-1847)

Det var i Saimen på en ö,
dit sällan någon länder,
förutan måsar ur den sjö,
som stormar vid dess stränder.
På udden stod i stormen fram
en ensam tall med högväxt stam.

Där satt, i många Herrans år,
en man av gamla världen.
Från klippan med sitt vita hår
långt synlig ut på fjärden,
en vålnad blott från forna dar
han för den häpne seglarn var.

Det syntes på hans vissna kind
en banad väg för tåren;
och kulen fläktade en vind
de glesa silverhåren.
Hans blick än sjönk i djupet ner,
än log åt skyn, som sorgen ler.

Svensk eller finne, kom med mig
till dessa öde ställen!
Där vågen vitast tumlar sig
och spritter högst mot hällen;
där satt han. Följ mig dit och hör:
hör honom själv, förr än han dör.

"Jag är den siste karolin,
den ende än på jorden,
som sett kung Karl." Med trotsig min
han uppstod vid de orden.
När Karl blev nämnd, han varje gång
tog av sin hatt, mer rak och lång.

"Se här" - nu med sin vänstra hand,
den högra ryssen skjutit,
han läste upp ett folioband,
i lås av mässing slutet.
Sin bibel bar han med sig dit
var dag, tillika med sin plit.

"Se här hans bild! Så såg han ut,
som jag, i rock och bälte.
Men när han stod i moln av krut,
se, det var kung och hjälte.
Stor, när han vann, men mera stor,
när, att förlåta, hem han for.

Jag ser ännu vid Fredrikshall -
där stod jag honom nära
och hörde, när det skottet small,
som fällde Sveriges ära -
jag ser, hur på sitt svärd han drog,
med hot bakom sig såg och dog.

Grät Sverige: mer grät Finland dock,
som mor och änka gråter,
grät far och barn. Dess söners flock
ej kom från Norge åter.
Ej att den fälld av dansken var:
men till en stod frös häst och karl.

Jag ville dött där, jag också!
Dock svensk ännu var finnen
och byggde upp sin brända vrå,
stolt av de stora minnen,
dem allt från Gustaf Adolfs dar
han ärvt av farfar och av far.

Vi föll jag ej, förr än jag såg
vårt folk för ryssen springa?
Dock sprang jag ej: i blod jag låg
och höll ännu min klinga
i vänstra handen som var kvar,
då man från Willmanstrand mig bar.

Här ser du både svärd och man,
och slika voro många:
men utan huvud går ej an,
hur käck man är, att stånga.
Dock freden kom och bjöd oss än
förbliva svenske frie män.

Som sådan, o, hur lycklig här
min ärvda teg jag skötte,
blott ej en skymt ur viken där
av grönt och rött mig mötte!
En annan syn mig gjorde ve:
att fänrikar i vaggan se.

Då ropte jag: hur skall det gå,
om ryssen kommer åter?
Men tänk! som forne gossar blå -
av glädje än jag gråter,
när jag det minns - där stodo män
vid Valkiala upp igen.

Bland dessa en! - Men hör förut:
jag var re´n gammal vorden,
då jag en änka fann till slut,
som tog mig uppå orden,
de orden: Topp! En hand jag har:
törs du den ta? Vi bli ett par!

Se´n log min ålder, lika skild
från flärden som från bristen.
En dotter! - Såg du ängelns bild
bredvid evangelisten?
Så stod hon vid mitt morgonbord
och läste för mig Herrans ord.

Se´n gick hon i mitt hus och böd,
och allt blev skick för dagen.
För henne blott, se´n moderns död,
och av den fröjd betagen
att se det svenska mod igen
bli vad det var - jag levde än.

En afton vid en främlings arm
hon kom där över ängen.
Jag såg re´n, rodnande av harm,
åt min pistol vid sängen.
Ehuru lam, jag än haft mod
att kräva ut förförarns blod.

Men strax han trätt inom min dörr,
jag fann en man av heder.
Så steg till patriarken förr
en gäst från himlen neder.
Karl kämpat: ej dör Hoglands namn!
så var hans hälsning i min famn.

Nu, Herre, skrek jag, låter du
din tjänare få fara.
Nej, ropte han, nej, lev ännu
för att ett vittne vara,
hur mig din dotter lycklig gör,
då segern hit mig återför.

Där skymtar bort om sjön hans gård,
som bonden glad besökte,
där utan skryt hans visa vård
naturens fägring ökte.
Dit bjöd han mig till livstidsvän,
hit väntad blott som brudgum än.

Re´n kom hans dag, re´n slog hans stund;
ett bud för honom lände,
ett bud om segern vid Svensksund
den ädle till mig sände
Till himlen lyft, på knä för Gud,
jag glömde bröllop, måg och brud.

Re´n bruden satt i all sin skrud,
och högtiden begyntes.
I land flög måsen, stormens bud,
och ingen brudgum syntes.
Det ven så hemskt, som ur en grav,
det blev ett Herrans väder av.

Jag ofta sett den vilda sjön
stå upp, som till en härnad,
ej blott mot klippan här och ön,
men imot himlen ärnad.
Dock aldrig förr jag sett den så
förgrymmad häva sig som då.

Ett segel syntes - bruden lopp
med dödens färg på kinden;
och kronan revs ur håret opp
och fjärran flög med vinden.
Dock här en brudsäng bäddad var,
här nere, för det kära par.

Hit styrde han, att undfly där
försåtet av en bränning.
Hit lyckligt frälst, från udden här
han skulle, med en vändning,
i hamnen löpa in. Då kom
en il och välvde båten om.

Ett huvud - det var hans - hon såg
sig över vågen lyfta
och sprang dit ner, där samma våg
sig vrok åt brantens klyfta.
Där, sänkt på knä, hon hov sig fram
med handen sträckt, då han dit sam.

Han grep den - och från klippans brädd
av vågen drogs tillbaka
och drog med sig sin brud i bädd:
så blev hon dock hans maka.
Man fann de tu med hand i hand
och grov dem så i kyrkans sand.

Snart hundraårig, sitter jag
dock lugn här i min skreva,
blott ej mitt fosterland en dag
jag nödgas överleva!" -
Så talte han och från den da´n
ej syntes mer, där han var van.

Blott tallen ser man än där stå,
av stormens våld ej bruten.
Blott vågen hör man än där slå
mot klippan, skumbegjuten;
och kyrkan än i sitt förvar
hans bibel och hans värja har.


[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm


[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]