Midi länkar

[Svenska Bilder] | [Lasse Lucidor] | [Visan som Bellman fått uppslaget till Fredmans epistlar]

Länk:
August Strindberg


Landsflykt
text: August Strindberg
1876
Fross-sjuk söndagseftermiddag dåsar,
ostlig vind oktobermolnen vältar,
ifrån strömmen skrika tomma måsar,
duggregn gatans damm till ävja ältar.
Jakobs klockor ringa aftonsången
och vid heligt oljud damer skynda
ta ett nådeförskott för säsongen
för att sedan mera städat synda.
Gent mot kyrkan under oprahuset
hemlös ungkarl på kaféet bolmar,
ängslig, feberhet från gårdagsruset
vänder tidningsblad i stora volmar.
Lagerträden uti regnet susa,
lagrar tobaksrökta, punschbeskänkta;
dästa orgelljud från kyrkan brusa
genom rutorna av gatsmuts stänkta.
När med orgelns ton det stämmer
halvtömt punschglas högt på brickan klirrar
och ur slummern kyparn skrämmer,
sträng från spiseln brons- Beethoven stirrar.
Hemlös ungkarl sitter purken, pirrig,
ser sin bild i takets speglande kassetter
gulblek, spöklik, spräckt och virrig
som en drömsyn uti russömnsnätter.
Sjunker samman i den gröna schaggen,
svettkal panna tager till att mulna
och i hjärtats väggar gamla taggen
kommer såret att ånyo bulna.
Strax han ner i bladen dyker
att i nutids narrverk glömma
hur hans hjärtblod ännu ryker,
huru såren ännu ömma.
Läser om de stora orden,
släckta ljus och tända dankar,
falska växlarna och fina morden,
vackert språk och fula tankar
Och falliter och oktrojer,
journalism av lättmatroser,
vitterhet med korderojer,
franska dramer med fransoser.
Jakobs klockor mjältsjukt pingla;
syndaskaran ur portalen
som en gråsvart orm ses ringla
till teatern eller balen.
På kaféet tändes gasen
och de tunga jaluousier fällas,
punschen gnistrar ren i glasen
och i dörren det börjar smällas.
Rummet luktar regnvått läder,
fuktig tobaksrök mot taket stiger,
prat och stim och dyra eder,
endast ensam ungkarl tiger.
Blåa rökmoln speglar dölja,
gasens kupor dunkelt glöda,
enslings blickar molnen följa,
minnen uppstå från de döda.
Hemmet ser han hägra fjärran,
gammalt borgarhem från tjugotalet,
stamfar ifrån bryggarkärran
som var med om kungavalet.
Nött mahognymöbel prydd med mässing,
tvåmanssäng ifrån Karl Johans dagar,
ärbar som en dram av Lessing,
byråar med stora magar.
Och på väggarna litografier,
Nikolaus och Napoleon den förste,
Torsslow, Högqvist, bland genier
från de minste till de störste.
Bokskåp av massiva eken
med Franzén, Wallin och Braun,
tidens smak: Guds ord i leken,
bland seraferna en Faun.
Hemmets varma söndagskvällar
samla sprängda syskonringen,
bröder lämna glada sällar
och av systrar saknas ingen.
Ser den gamle i sitt soffhörn röka
och slå takt till menuetten
när de unga sig försöka
på den Haydnska kvartetten.
Mor går kring bland alla sina
och trakterar dem som spela;
morbror tyckes Haydn pina
när i brädet han syns träla.
Mormor lämnat nål och sömmar,
läser tyst i sin postilla,
hon har slutdrömt sina drömmar,
ser sin värld igenom brilla.
Hem och söndagskvällar varma,
glada systrar, muntra bröder,
röken hägrar för den arma,
i vars hjärna ruset glöder.
Men nu öppnar kyparen ventilen,
varma syner bort med rökmoln draga,
ut i regn och kväll med väderilen,
som i mörkret utanför hörs klaga.



[topp]

LÄNK:
DAGENS VISA:   2003 maj 13

Svenska Bilder


Dagens visa 2003 maj 13

Brandklipparen
text: Carl Snoilsky


I.

Det var då decembersnön kring Lund
I rödaste tö försmalt,
Det var i den yttersta nödens stund --
På spel stod seger, stod allt.

Den elfte Karl i sin kämpakrets
I fäktandet främst var med,
Hans krona hängde på värjans spets,
Där livregementet stred.

Brillant, en skänk ur kung Ludvigs stall,
En häst för parad och ståt,
Förmådde ej mer vid trumpeternas skall
Att bära sin herre framåt.

En annan fåle i hast fick tas
En ryttare sprang av sin häst:
»Tag Blacken -- han är blott av bonderas,
Men står sig båd' längst och bäst.»

Den kung, som trofast med folket gick
Att värna sin ärvda grund,
Sin stridshäst också av folket fick
Till tecken på fast förbund.

Det var en syn för de djupa led,
Då glad efter vunnet slag
Kung Karl den löddrige klipparn red
På denna sin hedersdag.

Kring land och rike blev klipparn känd
Från samma berömda strid,
Hans breda bringa, hans starka länd
Ej tjänte sämre i frid.

Till nejder, där midnattssolen brann,
Till Skånes böljande slätt
Han rastlöst förde den enkle man,
Som mente så väl och rätt.

Var väld å färde, fick bonden ej sitt,
Drog fogde en sveklig vinst,
Då hördes den blackige klipparens ritt,
När brottet det anade minst,

Och höjdes i natten ett vådeldsrop
På stadens fjärmaste malm,
Han sågs i det släckande gardets hop
Bland brakande bjälkar och kvalm

Och då han nu var en huvudfigur
Sen gammalt i eld och brand,
»Brandklipparen» nämndes det trogna djur
Utöver allt Sveriges land.

II.

Det var vid Kungsör, på sin säkra rygg
En sexårig prins han bar.
Hans gnäggning sade: du lille, var trygg!
Jag tjänar dig som din far.

Men liten blev stor. En reslig sven,
Vars sextonde år gick in,
Som herre och kung över svenske män
Tog arv efter fader sin.

Det arvet var trohet hos stora och små,
Var styrka, välmakt och fred
Och lydiga skuldror att vila uppå
Och slutligen Brandklipparn med.

Slet klipparen ont hos sin förre kung
Vid nattlig vådeld ibland,
Hos sonen vart tjänsten först riktigt tung,
Då ropet skallade: brand!

Ty var det ett enstaka hus förut,
Som krävde en släckande flod,
Nu brann det i självaste rikets kant,
Och där måste släckas med blod.

Så klädde sig folket i krigarskrud,
Bantlär över rocken blå,
Gick mangrant ut på en ynglings bud,
Och klipparn han följde också.

Nu gällde det bara gå blint framåt
Emot en beväpnad värld
Och vada i blod på var okänd stråt,
Som Karl pekat ut med sitt svärd.

Och namn som Klissov och Holofzin
Bar ryktet andfått kring jord,
Och barnen därhemma lärde in
De konstiga främmande ord.

Hur kriget slukade tropp på tropp,
Ej spordes knot eller knyst.
I luckorna ryckte blott nya opp
Och skyllrade lydigt och tyst.

Brandklipparen frågade ej: varthän?
Och ännu mindre: varför?
Men travade friskt bland snön i Ukrän
Som på sin äng vid Kungsör.

Från segerns förstfödde son till sist
Tog lyckan tröttad sin hand
En här, förtunnad av köld och brist,
Förblödde på Vorsklas strand.

Omkring sin hjälte slöto de blå
En ständigt glesnande mur,
Ej död, ej träldom de aktade på,
Blott han komme lyckligt härur.

»En häst, en häst att rädda vår kung,
Ur hängbår krossad och stjälpt!»
Brandklipparen kom över rökhöljd ljung,
På honom kungen vart hjälpt.

Med blickar och gnäggningar sade han till:
Än kraft i senorna finns.
Vår sårade herre jag akta vill
Som fordom min lille prins.

Till turk och hedning nu färden bar.
Bak Dnjeperns brusande flod
Brandklipparn med kungen i gott förvar
På räddande stranden stod.

Snart lyste mot Karl och hans trogna häst
Halvmånen på Benders torn,
Och Sveriges kung blev sultanens gäst,
Och klipparn fick turkiskt korn.

Men huvudet hängde, han sågs försmå
Ett foder av läckraste smak --
Han hade ej vant sig beskydd att få
Och kost under främmande tak.

Mot konungens händer han strök sig lent,
Och ängsligt hans gnäggning ljöd:
Säg, skola vi så bliva borta rent
Från Sverige och Sveriges bröd? --

Den länge sitter vid andras bord
Från ljuv omsider blir led,
Och på sin trotsige gäst från nord
Blev turken slutligen vred.

Sen först med lämpor han gjort försök,
Den krumma sabeln han drog,
Och klipparn stod åter bland eld och rök,
Och kungen han högg och slog.

Det var blott ett avskedsskämt, en lek
Just efter kung Karls natur,
Och paschan själv steg baklänges blek
Ur lejonots farliga bur.

Brandklipparen gjorde som sin monark:
En turkisk häst kom för när,
Men strax av järnskodda hovar en spark
Han fick sig för sitt besvär.

III.

Kung Karl kom åter ur Österns band.
Hans länge förmörkade sol
Ånyo blodröd vid himlens rand
Steg, färgande nordens pol.

Att blåsa på krigets slocknande härd
Han red genom dag och natt.
För sådan herre och sådan färd
Var klipparn för gammal och matt.

Det var vid Lund. På de vida fält
I rader blänkte gevär.
Den tolfte Karl upp till mönstring ställt
Sin yngsta, sin sista här.

Han fann ej de solbrända bussar mer
Med muskler gjutna i järn
I gossar, som tyngdes av vapnen ner,
Såg Sverige sitt hopp och värn.

Ur landets hjärta en viskning steg:
Se här mina sista barn!
Vem plöjer min åker, vem sår min teg,
Vem tröskar och kör till kvarn?

För fyrti år sen på samma slätt,
Som här ditt öga kan se,
O kung, jag lovat mig helt åt din ätt,
Nu har jag ej mer att ge.

Kung Karl fick höra ett långsamt tramp,
Såg Hultman, sin gamle lakej:
»Vad leder du där för en ömklig kamp,
Ty Blacken är det väl ej?

Jo, sannerligen är det ej han...
Välkommen, gossen min, hit!
Jag undrar, om ännu du trava kan?
Du kunde det sist i Turki't.»

Kung Karl i sadeln svängde sig opp:
»Nå, känner du slätten vid Lund?»
En darrning flög genom klipparns kropp,
Han segnade ner mot grund.

En sakta gnäggning han från sig gav,
Det låg en klagan däri:
Jag mäktar ej mera -- herre, sitt av!
Jag tror, att det är förbi.

Kung Karl stod tankfull en lång minut:
»Vad, Blacken oss överger,
Då våra mödor rättan få slut
Med ära i norskt kvarter!»

Nu dånade trummorna över hed
Mot himmel blygrå och kall
Försvunno i fjärran de mörka led --
De drogo till Fredrikshall.

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[Visan som Bellman fått uppslaget till Fredmans epistlar]
DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm


[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]
[topp] | [till dagens visa 2001]

Lasse Lucidor den olycklige

Dagens visa 2002 maj 13

7:e visan
text: Lasse Lucidor
musik: Ulf Bagge
(noter - Lucidor, Ulf Bagge,
En bok för alla, 1993)

Lät vem som vill gå
sin väg till att löpa:
Lät vem som vill rå
sin vilja strax få:
Med böner dyrt köpa
den som vill bortlöpa
är fåfängt omak:
Ej suckan belöner
när flickan hon söner
att bliva rätt spak:
Det tager ej lag
en tvinga med böner
mot eget behag.

Lät löpa sin kos
den icke vill bida:
Att giva den ros
som ej bliver hos
jag intet kan lida
ej heller mig kvida
för sådant ett ras:
När kattan uppsätter
sin rumpa förlätter
lär henne strax kas:
av ymnoger mat
man bliver för mätter
förtretlig och lat.

Jag gärna kan si
det jungfrun hon skämtar
och låter det bli
när intet är ti:
När klädet det flämtar
man lättlig avhämtar
att vädret det blås:
Ja hästen vantrives
enär som han drives
att stående i bås:
Den klockeljud hör
var klockan hon klämtar
han veta rätt bör.

Lät bli Fillis då
om mig till att tala
till hustro dig få
jag ej kan förmå:
Ty kattost och fikon
ell trollbär och krikon
ej äre som ett:
Allena dig välja
min frihet försälja
det vore visst lett:
Mång sorger och pust
ett äktenskap kvälja
med frihets förlust.

Vad tänker nu du?
Du spinner och sömmer;
Att bliva snart bru
du menar visst nu:
Emedan du drömmer
du sanningen glömmer
och tänker omsunst
att kunna mig hija
begynna till fria
begära din gunst
det mig icke bör
men heller vill bija
när du själv det gör.

Det är hos Fillis sant
jag haver dig ärat
därhos ock bekant
att du dig bebant
och vittnen väl bärat
att du mig begärat
så högt som jag dig
jag plägar slätt inga
till kärlek att tvinga
men älska de mig
jag åter igen
dem håller ej ringa
men bliver god vän.

Ej fria jag må
men fri till att vara:
Lät andra fortgå
som hustro vill få:
Jag låter dem fara
allt uti en skara
attt resa i frid:
Till rida sig laga
med kappa och kraga
och hornen bredvid:
Jag bliver benöjd
(fast andra behaga)
ej njuta den fröjd.

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 maj 13

text: E. A. Karlfeldt, Skalden Lucidor, 1915

Visan IV [Nedan 13:e visan, Ulf Bagge, Lucidor] är en realistisk bacchanal och som sådan förträffligt målande. Man sätter redan från början an på skarpaste allvar. Det gäller att nyttja timmarna och dricka som män. Här är ingen plats för drömmare, och ömma griller jagas på porten med skratt och skrål och saftiga ord. Och är det ej som man hörde Lucidor själv, då han for ut mot värden på Fimmelstången. En av de närvarande "dricker som en dräng" och svarar ej på skålarna som en ärliger svensker man; han skickas till sängs.

Det finnes i denna visa intet som är spelat eller stiliserat. Där finnes intet mytologiskt element, intet lärt litterärt. Den är till gemytet besläktad med folk- och soldatvisan men har heller inga sökta beståndsdelar från dessa håll. Weckherlins "Trunkenheit" med sin krigiska bakgrund och sitt plumpt vulgära uttryckssätt kan ej ha inspirerat den. Det är en scen från en Stockholmskrog på 1660- eller 70-talet. Den eggande rytmen - här liksom i föregående under bacchisk yra löst ur pedantschemat i "blandad vers" - de starkt inrimmade, korta raderna som tyckas på samma gång markera den hetsiga dryckestakten och den underliggande orons jagande pulsslag, göra den till en helt konstnärlig dikt, ett litet mästerstycke i sin art. Av den visan har Bellman fått uppslaget till Fredmans epistlar. Men Lucidors bacchanal är antipastoral, medan Bellman sammansmälter idyll och krogbuller till ett organiskt helt i sånger, vari Bacchus och Fröja fira sitt triumferande biläger med markens fauner och nymfer som uppvaktande brudfölje.

Lasse Lucidor den olycklige

13:e visan
text: Lasse Lucidor
musik: Ulf Bagge
(noter - Lucidor, Ulf Bagge,
En bok för alla, 1993)

Kom käre broder kom
och lät oss denna dag
dricka friskt i detta lag
uti lust och behag
driva bort hjärtegnag
sa, lät glasen gå rundom:
Vad hjälper att man daglig låter, gråter;
Bort, pust, kom lust, med must
av öl och vin, ett svin
som är idag i lag med oss ogin.

Vem ger en större kupp?
Dräng fort, fort skölj ett glas
pojke, snart ell du får bas
bödlen må vara mas:
Kom nu, nu vill vi tas
intill allt är druckit upp.
Den som för glas, stop, kannor, bolkar skolkar
han må fritt gå, och trå
han som med den blir vän
lät si att I som jag i lag är män.

Vi sitter du så tyst
liksom du hadd´ ej mål?
Drick hin lilla flickans skål
som bor i nästan gål
sjungom med lustigt skrål
sen, han glaset haver kysst:
Sa! Sa! så mått man glasen luta, ruta;
vet hut, drick ut, din trut
uppå min ed tål ved
din svälg och bälg är tämlig vid och bred.

Värd given hit tobak
vi stå I som ett lamm
vet I varken hut ell´ skam?
Gån och gi´en pipor fram;
Vilom oss från vårt glam
så får ölet bättre smak
när vi först två, tre pipor röka, smöka;
Rätt så, tänd på, lät gå
med bäste mak, stor sak
att rök och smök står töknlik upp i tak.

Hwip! det är fullt, gutår!
Vem svarar tri på ra?
Vill här ingen säga ja?
Tack min bror det var bra!
Rundadinellula!
Allt är ute till en tår
se nageln, så mått var till pricka dricka
skänk i för tri, var si
att rätt blir gjort, var fort
bort spel, krakel, bort tärning, bräd och kort.

Si käre, si si si
hur ljuvligt vinet ler
hur det spritter opp och ner
drick, drick mig till jag ber
5, 6, 7 eller fler
men jag stå kan står jag bi
fast buken (det jag lell ej ämnar) rämnar
res upp din kropp, säg topp
stöt glas och stop ihop
kom, kom drick om, den bortgår är en glop.

Du dricker som en dräng
och den ej svara kan
som en ärlig svensker man
utan är jungfru grann
skriv (och giv till en ann)
öl min herre! Gå i säng;
Ty vi vill ingen som vill buga, truga.
Drick rätt, bliv mätt, vårt sätt
är såleds fatt och satt
att han, som kan ej dricka, bjud godnatt.


[topp]


DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm


[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]