Näckrosens visa
text: Onkel Adam
musik: Otto Lindblad
Ett moderlöst barn i skogen går vall;
Hör, luren ger eko i fjällen!
Då höres från insjön ett återskall:
Det är troll, som sjunga i kvällen.
Men tro ej de lockande ljuden.
Och kom du till mig och bliv så min brud!
Men härligt har jag än du anar;
I guld skall du gå och i pärleskrud
Och till spann få snövita svanar!
Men följ ej de lockande ljuden.
Och flickan, hon såg, var strömkarlen satt,
Och guldharpan lekte på vågen;
Men månen går upp i den mörka natt,
Och då blir hon så oviss i hågen.
Hon trodde de lockande ljuden.
Men trollet, det spelar på gyllene sträng -
Gud skydde den fattiga lilla!
Där redes nu till utav våg en säng;
Där ska´ bruden slumra så stilla.
Hon trodde de lockande ljuden.
Och Näcken, han tar den kära i famn,
Men bleknad och död föll hon neder
Och väckes ej mer av de kära namn,
Utav kyssar och trohetens eder.
Hon hör ej de lockande ljuden.
Ty anden tog Gud; men stoftet blev kvar,
Och strömkarlen klagar och gråter:
O, lämna mig, Gud, vad som jordiskt var
Jag får ej det himmelska åter!
Hon följde de lockande ljuden.
Och Herren han tog, och Herren han gav;
För sorgen han dock sig förbarmar:
Och liten slog rot i den blåa grav,
Gungar nu på strömkarlens armar
Och ler åt de lockande ljuden.
När ängarna grönska, vårfloden går
Med sjungande fart genom skogen.
Den snövita näckros på vattnet står,
Ack, så skön som flickan, och trogen,
Och ler åt de lockande ljuden.
När strömkarlen se´n på harpan sin slår,
Hans ros nickar takten till sången;
Och så får han sitta i tusende år,
Till dess prövningens tid är förgången.
Men följ ej de lockande ljuden!
| 
