[Maggie May] | [Fula visor på engelska språket] | [Den tredje gästen]

Jukebox Tebordet
Rod Stewart
Maggie May



[topp] | [till dagens visa 2001]

Maggie May(1)

Maggie May(2)

Maggie May(3)

melodin i midiformat
Dagens visa 2002 december 15

Maggie May

Now you jolly sailor lads, come listen to my tale,
I'm sure you will have cause to pity me,
I was a damned young fool in the port of Liverpool,
When I called there on my first port home from sea..

Oh Maggie, Maggie May, they have taken her away
To slave upon Van Dieman's cruel shore.
Oh, you robbed so many whalers, and dosed so many sailors
But you'll never cruise 'round Peter Street no more.

I was staying at the Home, from a voyage to Sierre Leone,
And two-pound-ten a month was all my pay,
As I jingled with my tin, I was easy taken in,
By a little girl up there called Maggie May.

Oh Maggie, Maggie May, they have taken her away
To slave upon Van Dieman's cruel shore.
Oh, you robbed so many whalers, and dosed so many sailors
But you'll never cruise 'round Peter Street no more.

Oh. I'll never forget the day when I first met Maggie May,
She was standing on a corner at Canning Place,
In a full-sized crin-o-line, like a frigate of the line,
And as she saw I was a sailor she gave chase.

Oh Maggie, Maggie May, they have taken her away
To slave upon Van Dieman's cruel shore.
Oh, you robbed so many whalers, and dosed so many sailors
But you'll never cruise 'round Peter Street no more.

She gave me a saucy nod, and I, like a farmer's clod,
Let her take me line abreast in tow,
And under all plain sail, we ran before the gale
And to the Crow's Nest Tavern we did go

Oh Maggie, Maggie May, they have taken her away
To slave upon Van Dieman's cruel shore.
Oh, you robbed so many whalers, and dosed so many sailors
But you'll never cruise 'round Peter Street no more.

Next morning when I woke, I found that I was broke,
No shoes or shirt or trousers could I find,
When I asked her where they were, she answers "My dear sir,
They're down in Lewis' pawnshop number nine."

Oh Maggie, Maggie May, they have taken her away
To slave upon Van Dieman's cruel shore.
Oh, you robbed so many whalers, and dosed so many sailors
But you'll never cruise 'round Peter Street no more.

So to Lewis' I did go, but no clothing could I find,
And the policeman took that wicked girl away,
And the judge he guilty found her, of robbing a homeward-bounder,
And now she's doing time in Botany Bay.

Oh Maggie, Maggie May, they have taken her away
To slave upon Van Dieman's cruel shore.
Oh, you robbed so many whalers, and dosed so many sailors
But you'll never cruise 'round Peter Street no more.

She was chained and sent away from Liverpool one day,
The lads all cheered as she sailed down the bay,
And every sailor lad, he only was too glad
They'd sent that old whore out to Botany Bay.

Oh Maggie, Maggie May, they have taken her away
To slave upon Van Dieman's cruel shore.
Oh, you robbed so many whalers, and dosed so many sailors
But you'll never cruise 'round Peter Street no more.



[topp]

Cantaria

a library of "bardic" folk songs

bawdy ballads

A Bawdy Song Collection

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm



[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]


[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa
2001 dec 15

Den tredje gästen
text: Emilie Flygare-Carlén

Det var den 10 december 1844.

Jag skulle aldrig glömma denna kväll, emedan den utgjorde början till en mycket sorglig utgång.

Hela vårt främmande societet skulle bestå av blott tre personer. En ung författare, som begärt att få läsa upp några kapitel av början till en roman, Blanche, som skulle förtrolla oss med de nya kupletterna till sin nya pjäs, och slutligen den tredje gästen, skalden Ingelman, vars bidrag till sällskapsnöjet egentligen vidtog efter maten.

Tébordet var avröjt.

Den unge författaren - jag törs icke säga hans namn - sittande i en fåtölj mitt framför bordet, börjar vika på sitt manuskript. Jag har satt mig i god ordning att höra. Blanche har med ett utseende av änglalikt tålamod inrättat sig i andra soffhörnet och min son har skyndat att ta avsked för att bivista ett ynglingamöte med schackspel och smörgåsar.

Endast min man vill varken stanna eller försvinna. Han håller sig nästan oavbrutet på tröskeln mellan förmaket och salen. Jag förstår ganska väl att han icke anser aftonunderhållningen börjad innan Ingelman, hans mest tillgivne vän och dessutom kamrat i expeditionsutskottet, anlänt. Han dröjde denna kväll ovanligt länge.

Emellertid tog läsningen sin början och jag sökte spänna hela min uppmärksamhet därpå, i vilket aktningsvärda försök Blanche godhjärtat understödde mig.

"Kan du då icke sätta dig, Carlén", avbröt Blanche, förtjust åt en förevändning till avbrott, "du ser ju att du stör baronen" (Se så, nu kom jag då att förråda att det var en baron, men längre skall jag icke gå i indiscretion).

Tiden skred så långt fram, att min man förklarade, att bestämt någonting var å färde, och att han ovillkorligt ville ge sig ut och höra efter huru det stod till. Han gick också, lämnade värdskapet vid punschbrickan i Blanches hägn.

"Drick! - Drick, de förflyga de susande pärlorna, drick", sade denne till föreläsaren.

Och emedan så vår vän Blanche, glad som han sluppit en tröttsam skolläxa, skyndade till pianot, tog jag tillfället i akt att med herr baronen språka några ord om hans manuskript.

Blanche höll på med alla möjliga livande kupletter, tills min man återkom i en högst allvarsam stämning.

"Var är Ingelman?" ropade Blanche, vändande sig.

"Ja, det vete blott Gud", svarade min man. "Jag har sökt honom både på utskottet, hemma hos honom själv och på den enda klubben han besöker. Ingenstädes att finna!"

"Knackade du på hos Wilhelmina Stålberg, - du vet väl", återtog Blanche, "att hon bor i samma hus, och att det varit berättat att skalden Ingelman har ett litet ömt attachement för poetissan, eller tvärtom, eller bägge delarna."

"Det är bara prat. - Men i alla fall knackade jag på, och hon förklarade, att hon icke hört det gå i hans dörr under hela eftermiddagen."

Vi slutade vår supé och voro länge tillsammans. Men den väntade kom ej, och vi skildes under förutsättning att nästa dag få förklaring.

Denna följande dag blev emellertid ännu besynnerligare. Varken i sin bostad hade skalden infunnit sig, ej heller infann han sig i expeditionsutskottet.

När så både tredje och fjärde dagen förflöto utan att varken den enskilda vänskapens outtröttliga letande eller polisens efterforskningar tjänade till det ringaste, blev det ingen ända på deltagande sorgebeklagelser.

Dagar, veckor, månader gingo, och det hade inträtt just ett sådant förhållande som Ingelman själv många, många gånger skildrat såsom det ohyggligaste, han kunde tänka sig, nämligen då en person plötsligt försvunne ur vänkretsen utan att man finge ringaste spaning på honom.

Det var detta minne som jämte sorgen plägade min man och långa natten höll honom vaken. Jag hörde honom då, mer än en gång - säkert en reminiscens från den bortgångnes egen övertro - halvhögt yttra:

"Ingelman, Ingelman, om du hör mig, så giv mig den allra minsta underättelse".

Men allt förblev tyst ... Ingelman hade intet svar att giva.

Ett fjärdedels år förflöt.

Nu hade både tidningarna och människorna i allmänhet längesedan upphört att gissa. Och vackert var att bland alla dessa förmodanden, rimliga och orimliga, intet enda påpekade den omständigheten att den gudfruktige mannen på något farligt sätt själv haft del i försvinnandet.

Det ansågs lika otroligt som att han råkat äga någon fiende; - han, som var man såg, skulle varit färdig att giva allt det lilla han ägde till en behövande like.

Icke dess mindre ägde han dock en fiende. Men den var ej att söka utom, utan inom honom. Han var tankspridd i hög grad. - Se där fienden!

Den 10 mars 1845 flöt den så länge gömda hemligheten upp nedanför Gustaf III:s staty.

Ack, han hade gått miste i den mörka aftonen och sjunkit ned i Norrström, såsom det antogs vid Rosenbad. Uret, som fanns hos honom, hade stannat på tre kvart till 9.

Ingelman fick, efter vackra högtidligheter, sitt sista rum på Solna kyrkogård i den så kallade "Skaldevrån".

Länge levde han i vännernas minne, och hans varmaste vän, den som längst saknade honom, uttalade sina känslor, först i den sång som ägnades honom efter hans försvinnande, och senare i en annan, då hans jordiska hydda återfanns.

Fyra bräder
text: Johan Gabriel Carlén

   1.   

Var är den vän, som överallt jag söker,
den ädle, som i allt min glädje var?
I minnets lund, varhelst sig vägen kröker,
hans ljusa bild står för min saknad kvar.
O - det hans gravsång är som nu jag kväder ...
men var är rummet, där han gick till ro?
Ack, skola icke ens "de fyra bräder"
förunnas honom till eget bo?

Du snikna död, hur lömskt du gått till väga!
... Men så det är: allt kärt, som här vi äga,
du avundsjukt förinta vill,
och alla medel väljer du därtill.
Dock nu blott till en del ditt spel du vunnit;
du fått hans stoft, men skalden leva skall -
när genom åren än ditt timglas runnit,
hans lyra klingar över tidens svall.
En skördeman, som du, har intet hjärta:
du glömt hur milt han kärlek sjöng om dig,
hur ofta han försonade den smärta
som du strör ut på livets fagra stig.

Du ej dig ångrar: i ditt döva öra
min klagan dör - men andra skola höra,
vad vänner känt, att han som män´ska var
en bild av allt vad skönt han diktat har.

Du broder nås ej mer av sorgens ilar ...
... Frid med ditt stoft! Evar det vilar,
bland goda änglar dväljs ändå din själ.
Din vackra uppenbarelse på jorden
ett heligt föredöme oss är vorden
att ge vårt liv ett minnesrikt farväl.

   2.   

Hans stoft är funnet!
Vårens ängel drog
den slöja bort, som dolt hur skalden dog ...
Det var en vinterkväll. Kring strand och vatten
slog dimman dystert ut ett svekfullt nät
och himlen sina ljus ej tänt för natten
att vänlig ledning ge åt vandrarns fjät.
I tankens värld - han levde där så gärna -
gick skalden då försänkt, och snart han såg
Guds finger slunga fram en enslig stjärna,
vars ljusa eld sköt ned mot dimmig väg:
det var hans - levnadsstjärnas sista tåg.

"Jag är ej än beredd för dödens smärta!"
han ofta sagt. Men herren såg hans hjärta
att nog det luttrat var i livets strid,
och värdigt segern över rum och tid...
Framåt gick tankens flykt. Han måste följa.
Och - dödens frid han fann i stormig bölja.

Men stannad "oro" uret visar än
den stund, som från oss tog vår ädle vän.
Men liket sällsamt vaggades i dagen
intill den konungs bild, med milda dragen,
som hellre här en himmel än en grav
åt sången och dess söner gav.

Och nu de fyra bräder sluta inne,
vår bleka bror till sist i eget bo.
Så lugnt det tjället är: ej världens minne
gör hemgång där, i djupet av hans ro.
Men här begravnings-klockans stämma talar
ett höjdens språk utöver berg och dalar:
att ovan stjärnorna finns högre frid
för evig tid.

Men vemodet dock - ack, så det var ej förr! -
vi lämna hans för alltid stängda dörr.


[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm



[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]