[Nyår 1816] | [Skaldernas konung kan göra ett epigram däröver]

[Hans högvördighet biskopen i Växjö] | [länkar]

Dagens visa 17 sep 2003

Video Sök CTRL-F alte

melodin i midiformat

Alte Kameraden auf dem Marsch Carl Albert Hermann Teike, (1864-1922) Alte Kameraden auf dem Kriegespfad In alter Freundschaft felsenfest und treu. Ob in Kampfe oder Pulverdampf, Stets zusammen halten sie auf's neu. Zur Attacke geht es Schlag auf Schlag, Ruhm und Ehr muß bringen uns der Sieg, Los, Kameraden, frisch wird geladen, Das ist unsere Marschmusik. Nach dem Kampfe geht das ganze Regiment Ins Quartier ins nächste Dorfhaus­element Und beim Wirte das geflirte Mit den Mädels und des Wirtes Töchterlein. Lachen scherzen, lachen scherzen, heute ist ja heut' Morgen ist das ganze Regiment wer weiß wie weit. Das, Kameraden, ist des Kriegers bitt'res Los, Darum nehmt das Glas zur Hand und wir sagen "Prost". Alter Wein gibt Mut und Kraft, In dem steckt der wahre Lebenssaft. Und das alte Herz bleibt jung Und gewaltig die Erinnerung. Ob in Freude, ob in Not, Bleiben wir getreu bis in den Tod. Trinket aus und schenket ein Und laßt uns alte Kameraden sein. Alte Kameraden auf dem Marsch durchs Land Schließen Freundschaft Felsenfest und treu. Ob in Not oder in Gefahr, stets zusammen Halten sie aufs neu'. Zur Attacke geht es Schlag und Schlag, Ruhm und Ehr' soll bringen uns der Sieg. Los, Kameraden, frisch wird geladen, Das ist unsre Marschmusik. Alter Wein gibt Mut und Kraft; Denn es schmeckt des Weines Lebenssaft. Sind wir alt, das Herz bleibt jung Und gewaltig die Erinnerung. Ob in Freude, ob in Not, Bleiben wir getreu bis in den Tod. Trinket aus und schenket ein Und laßt uns alte Kameraden sein. Sind wir alt, das Herz bleibt jung, Schwelgen in Erinnerung. Trinket aus, schenket ein Und laßt uns Kameraden sein.

[topp]

[Nyår 1816]

[Skaldernas konung kan göra ett epigram däröver]

[Hans högvördighet biskopen i Växjö] | [länkar]

The Metternich System 1815-1848

Metternich

Metternich & Napoleon. French revolution diplomacy. Congress of Vienna

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[topp] | [till dagens visa 2001]

Dagens visa 2002 september 17

Nyåret 1816 text: Esaias Tegnér Vem rider så sent på sin svarta häst? I natten droppar det blod. Vad flyktar han för, den främmande gäst? Bida, du riddare god! Förgäves! Han ser sig ej om, får ej stanna, och stjärnorna slockna omkring hans panna. Försvunna år, var det du? Farväl! För en stund sen var du vår kung; nu är det förbi: på din arma själ har du mycket, din räkning blir tung. Där uppe, där uppe en domare sitter, försvara dig, bleknade, om du gitter. Din son - det är skönt att ej släkten ännu, den legitima, dör ut - din son blir vår konung och hyllas som du, och på hyllning det tager ej slut. Till honom, till honom vi krypande vädje, och tigge av honom vår lumpna glädje. Han kommer. Du pöbel, till jorden sjunk, hans häst räknar anor; giv rum. Hans höghet har klätt sig till tiggarmunk, och hans blick är orolig och skum. Svärd förer han icke, den adlige hjälte, men radband i hand och en dolk i bälte. Hurra, vad kröningspengar han sår! Betrakta prägeln, du pack! Frihet därstädes, avbildad står, det är skada att foten har black. Sanning står även, dock synes mig galet, att hon predikar från hospitalet. Fridspsalmen blev oss ett stamträd till slut, i dess skygd bo folken i ro, ordning går in, och skatten går ut, och på köpet fås kristelig tro. Handeln är fri och var lovlig näring, och vid var kröningsfest fri förtäring. Visst synes släktet en krympling, men det kommer av engelska sjukan. Dvärgen är artig: Hans Majestät tänker till hovnarr att bruka´n. Biltog förklaras på dess begäran en parveny som man kallar Äran. Hejsan! Religionen är Jesuit, människorätt Jakobin, världen är fri, och korpen är vit, vivat Påven - och Hin! Ut vill jag resa till Tyskland att lära dikta sonetter till tidens ära. Välkommet, nyår, med mörker och mord och lögn, och dumhet, och flärd! Jag hoppas du arkebuserar vår jord, en kula kan hon vara värd. Hon är orolig som mången annan, men allting blir lugnt om hon skjuts för pannan.

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa
2001 sep 17

[Hans högvördighet biskopen i Växjö] | [länkar]

Skaldernas konung kan göra ett epigram däröver text: Emilie Flygare-Carlén

Bland de många prästgårdar, där jag efter hand blev en välkommen gäst, skall jag alltid med nöje och tacksamhet erinra mig Pjetteryd, som i sitt sköte inneslöt tre olika original. Kyrkan i Pjetteryds församling var gammal, prosten var gammal, hans hustru var gammal och hans ogifta dotter var, som sådan, också gammal. Dessutom fanns inom kyrkan, huset och hushållet en mängd av ålder stadgade vanor, för vilka prosten Bråkenhjelm hellre velat avstå från vad som helst än se dem rubbade. Prosten var känd för sin gästfrihet, sin snålhet, sin rättskaffenhet, sin egoism, sitt egensinne och sitt högmod. Med alla dessa egenskaper kunde man ändå ej annat än vara road av hans samtal, vilka helst fördes under hans timslånga, enskilda frukost i salen. I en bred soffa, mitt emot den väldiga spiseln, satt prostinnan, en stor allvarsam dam, mycket tyst och oändligt likgiltig, men av ett obeskrivligt vänsällt utseende. Hon var nästan ständigt sysselsatt med att dricka kaffe och nysta lingarn. Fröken Ulla, en lång blek och tunn gestalt, med något svärmiskt, var husets goda genius och förestyr. En morgon då prosten nyss emottagit postväskan och satt sig ned vid det av småkarotter dignande frukostbordet, syntes tydligt att han hade något viktigt att berätta. Och visst var det viktigt. Ett brev hade förkunnat honom det otroliga dunderslaget att biskopen nästkommande söndag skulle inträffa för att under sin inspektionsresa också inspektera Pjetteryds gamla kyrka. "Min kyrka" utropade han, och gjorde en så häftig inskärning i den stora osten, att kniven nära på andra sidan träffat handen. Vid denna allvarsamma demonstration stannade nystanet, med avryckt tråd, i prostinnans hand, och fröken Ulla satte sig, i det hon långsamt uttalade orden: "stor middag." "Ja, det där lär bli tvångsmål." - Och så fick osten en ny inskärning. "Hela pastoratets herrskaper följer med" mumlade prostinnan och tog upp den kaffekopp som alltid stod på ett litet bord bredvid nystvinnan. Saken kunde ej hjälpas, och jag var rätt glad att jag icke skulle bli avhämtad förr än påföljande tisdag. Härigenom fick jag se de otroliga tillrustningarna för en middag, vars make i mannaminne ej blivit given i prostgården. Men på lördags eftermiddag, då fröken Ulla, i egenskap av befallande chef, höjde sitt huvud över en hel armé tjänsteandar omkring spiseln, där hon själv just provade sockret som skulle spinnas över mandeltårtorna, upprycktes dörren av prosten, som varit bortrest i något ärende. "Ulla", skrek han, så hårt att pannor, grytor, kittlar och hela personalen darrade av fasa. "Ulla, släpp alltsammans, det blir ingen middag av! Får han icke middag någon annorstädes - här blir det icke. Mig tvingar ingen biskop!" Det minsta var väl att fröken Ulla brände upp sockret och att en gapande piga släppte i golvet en skål citronkräm, som hon blivit befalld att bära åt handkammaren. Fröken gick med gubben omedelbart in i salen, där konselj hölls i prostinnans närvaro. Men förgäves talade fröken Ulla om den skam och skandal man skulle blottställa sig för. "Tänk blott den store Tegnér, stående på kyrkbacken utan hopp om middag, och hela pastoratets herrskaper desslikes. Han kan göra ett epigram däröver." "Tig", dundrade prosten, med blodet blossande så högt upp i ansiktet att han syntes nära att kvävas. Stackars fröken Ulla, hon anade ej att den saken, efter vad sedan berättades, redan var undangjord - och att en av dessa tjänstaktiga vänner, vilka låtsa förtrytelse endast för att få meddela något obehagligt, just under vägen mött prosten och efter något lyckligt àpropos skyndat att avbörda sig hemligheten om Tegnérs fasliga frihet. Sen nu till och med prostinnans genom några ledande ord låtit sin man förstå att hans beslut skulle uppväcka mycken ont blod, utan att ens hon förmådde verka någon ändring, blev det en ny, lika stor rörelse i huset innan allt åter kom i ordning. Fröken Ulla grät när allt glas och porslin åter släpades upp på sina gamla hyllor. Och de stora korgarna med färdigbrutna servetter levererades tillbaka sitt innehåll för att åter utslätas, inläggas och sova i ro till någon annan högtid. Omkring en timme före kyrkdags gick jag från gästbyggningen upp i salen. Där satt prostinnan i sitt vanliga soffhörn med kaffekoppen i hand. Hon syntes fullkomligt oberörd av dagens vikt. Prosten hade i dag gjort en tidig frukost; "han beredde sig för kyrkan". Fröken var inne hos sig, för att "läsa predikan". Stackars fröken Ulla, med vilken andakt hon måtte öppnat postillan! Det låg över hela prästgården en dov stiltje. Folket vågade knappt tala. Flera bekanta berättade sedan huru det tillgått på kyrkbacken. Alla ståndspersonerna hade slutit sig i grupper omkring stiftets herde under det denne språkade med prosten och några andra herrar om dagens kyrkliga angelägenhet. Men biskopen gjorde esomoftast vissa pauser, tjänliga att låta prosten förstå, att det just icke kunde anses behövligt att längre uppehålla middagen, något som var och en inom sig högeligen gillade. Men gubben Bråkenhjelm fattade ingenting i den vägen, han såg helt oskyldigt än på den ene, än på den andre, tills man slutligen började fatta att något slags kabal mot allas bestämdaste förhoppningar var å bane. Fruarna tänkte med bestörtning på den händelsen att deras eleganta huvudbonader onyttjade måste föras hem, och att i hemmet en kall spis, utan tillstymmelse till mat, väntade dem efter kanske en mils resa. Och denna sak blev snart satt alldeles utom fråga, ty då biskopen tog ett par steg framåt, för att sätta tåget i gång, spelade ett så ironiskt leende på prostens läppar, att biskopen äntligen började förstå alltsammans. Då kom en av de förnämsta herrarna, i vars hus biskopen skulle bo, och dristade avhugga knuten genom den frågan, om han kunde våga hoppas att få se herr biskopen på en helt och hållet improviserad middag. man var ej beredd på en sådan ära i dag. Biskopen förklarade då skrattande, att han skulle skatta sig lycklig att få någon middag. Härmed satte sig hela paraden i rörelse och med den godmodigaste utseende följde prosten, ända tills platsen blev tom. Jag granskade honom då han återkom hem, och aldrig har jag sett ett så listigt, belåtet leende upplysa ett ansikte. Men hela orten fördömde hans elakhet, djärvhet och hämndlystnad, erfarande den ömmaste sympati för fröken Ulla och alla hennes sköna anrättningar, vilka skaldernas konung icke ens skulle få se, under det andra i ro kunnat få se på honom.