[Standing Stones/Traditional Celtic music, harp and song]

[Slaget vid Hälsingborg/Karl XII:s marsch] | [I bondestuga]

The Music of Early America

[topp]

Standing Stones Early music MIDIs

Go to music encyclopedia directory

Go to the Standing Stones Site Map

[topp]

[topp] | [till dagens visa 2001]

Dagens visa 2002 oktober 18

HYLLNING TILL KALENDERN SVEA

En guldgruva för visletaren är SVEA Folk-kalender. Och i den femtionde årgången, 1894 års folkkalender, hittar jag I Bondestuga, dock utan hänvisning till någon melodi. Jag gör som alla andra visälskare - testar med, och det med ett lyckat resultat, nummer ett på melodilistan - I låga ryttartorpet. Visan handlar om hur kung Karl XII gästar Klevmarksbonden Halvord Bryngelsson. Sonen Engelbrekt, i visan ligger han i vaggan, skrev vid vuxen ålder ned berättelsen som han och fadern varit med om. Avhandlingar, artiklar och en tvåhundrafest i bygden. Det är resultatet av ett kungabesök i en bondstuga.

Karl XII och Halvord Bryngelsson

melodin i midi format repetera automatiskt på

I bondestuga text: Filip Tammelin. melodi: I låga ryttartorpet. År sjuttonhundra sexton en grå oktoberkväll på Dal vid norska gränsen i furutimrat tjäll en rosenmålad vagga sig rörde av och an, och gungande den varsamt, vid vaggan satt en man. Det slumrade därinne en liten blåögd pilt, och han i blå kommissen mot pilten log så milt, så ömt han sågs betrakta den lille ungersven, som drömde ljusa drömmar i barnens himmel än. Det var en vacker anblick och full av harmoni, ty över bäggedera det renas poesi en stämpel hade präglat av barnasinnets frid, änskönt den äldres anlet´ bar spår av kamp och strid. En väldig pamp vid sidan av Angurvadels art, lik denne "blixtens broder", om bragder täljde klart; nu dock i kvällens skymning ej någon runa brann, som pilten uti vaggan så fridfullt drömde han. Men ägarn, hög att skåda, av ädelt hjälteskick, med allvar på sin panna och godhet i sin blick, vid vaggan sakta rörde så kärlig i sitt sinn´ och talte, fastän dämpat: "sov roligt, pilten min!" "Jag här för dig skall vakta, du fagre ungersven! För Sverige och din konung du kanske vakar sen; bliv trogen som din fader och käck som Engelbrekt, vars namn du fick i dopet, du barn av bondesläkt! Till kvinnosysslor icke jag lät mig bruka än, men Sveriges trogne bonde, han var alltjämt min vän, han var i alla tider min hela tillit värd och gäller det, sin lie han forma vet till svärd. Mitt svenska folk nog mycket har prövats under strid, det kunde väl behöva en lycklig Frode-frid, Vill Gud, den skall ock komma, -- men först han blive vår, den tappre norske broder, förr´n svärdet vila får." Så mannen uti dräkten, den gula och den blå - men tyst på stugans tröskel sågs fader Halvard stå; i outsäglig undran, ej skådad eller hörd, han häpen där har stannat, djupt i sitt hjärta rörd. Sin trohet han bevisat i månget viktigt värv, Som han med heder utfört, förslagen, skarpsynt, djärv; sin konungs ynnest också han vann i rikligt mått, dock slikt en gunst som denna ej någon dödlig fått. Så stod han glatt förvånad, av kungen sedd till sist, som sade: "Halv du kallas, men hel du är för visst, en karlakarl du tycks mig, min käre vän och värd! och aldrig skall jag glömma min gästning vid din härd. Till tecken av min aktning tag detta pappper här, i kraft varav ditt hemman från skatter och besvär evärdligt bliver frigjort, så vitt i Sveriges land sitt värde har ett pactum av Carl den tolftes hand!" Från Halvard och hans hustru, som underdånigst neg, kung Carl tog hjärtligt avsked och gångarn raskt besteg; i sporrsträck for han dädan, ur synhåll brått försvann ... och snart på Angurvadel varenda runa brann. *     *    * Det skrivna kungabrevet med Carols namn därpå av Halvards ätt förvaras och vaggan ävenså, därhos i vördnad hålles en oskattbar relik: den kista, där han slumrat, blott höljd i kappans flik. På den, när dag var lyktad och efter slutad bön, Sin fromma vana trogen, han funnit vilans lön, och på sin bädd, den hårda, den konung utan hov som barnet hos sin moder i bondestuga sov.

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa
2001 okt 18

Slaget vid Hälsingborg text: Nicolovius (Nils Lovén) Att vara svensk hade för dem [de sydskånska bönderna] en hög betydelse, och de ansågo sig vara ett tappert folk. För danskarnas mod och styrka hade de då ett numera alldeles försvunnet förakt, ansågo en svensk mäktig att besegra 10 danskar och talade gärna om slaget vid Hälsingborg. De kringvandrande birfilarna, krogspelmännen, spelade även ett stycke, som skulle föreställa de danskes och svenskes strid vid Hälsingborg, och vars mening spelmannen förtydligade medelst interfolierade förklaringar och allehanda utrop, jämmerskri och åtbörder. Stycket började med Karl XII:s marsch, under vilken birfilaren med mun och med knäppningar på fiolen härmade trummor och trumpeter. Härarna ryckte mot varandra, och snart tillkännagåvo ett taktlöst och snabbare lopp med fingrarna och ett ivrigare arbetande med stråken, att drabbningens tumult tagit sin början. Länge varade ej detta stridens ävlande på alla fyra strängarna, förrän stråken hoppade in bakom stallet, strängstödet, där den gnisslande föreställde danskarnas nederlag, under det birfilaren lade huvudet tillbaka och uppgav skärande jämmerrop. Snart hoppade stråken in igen på sin vanliga stråkväg och tolkade svenskarnas triumf, då birfilaren rätade på sig och sjöng några övermodiga ord, vilka jag ej kan åter framkalla i minnet. Efter en stunds triumferande sökte danskarna igen att resa sina huvuden, men nya strider jagade fingrarna upp till de finaste tonerna på kvinten och slutligen stråken över stallet, under det spelmannen med en skärande stämma bad om nåd och ropte: pardon, pardon! - varpå stråken åter kom in på svenskarnas sida, och under det den modigt framgick där, ropade spelmannen: Nej, enten du ä gröve eller baron, ska du dö!, varvid ett ytterligare blodbad vidtog. Stycket slutades med den marsch, under vilken spelmannen påstod, att de segrande svenskarna tågat in i.

LÄNK Magnus Stenbock

melodin i midiformat

Karl XII:s fältmarsch text: Magnus Stenbock Marsch, bussar! gån på uti Herrans namn,  Spännen hanen friskt upp, läggen sedan ivrigt an,  Given fyr, bräcken av, tan pliten uti hand,  Gån på! frukten ej varken mord eller brand.  Gån på för vårt fädernesland!  Att våga sitt liv för sin konung och släkt,  Det är både Gudi och människom täckt,  Därför ska vi käckt,  I vår blå dräkt,  Gå på, stå, dunka och slå,  Ja, dem klå alla så,  Att de, döda, ligga neder som strå.  Fast litet förskräcker oss fiendens hop,  Skönt han skulle komma med mordiskt skri och rop,  Med sina stolta bussar, till oändeligt tal,  Till häst och till fot över berg och dal;  Dock göra de oss intet kval.  Ty himlen, som vet att vår sak han är god,  Han giver oss styrka av krafternas flod  Och styrker vårt blod  Till ett oändeligt mod,  Så att man kan spörja försann,  Huru städer och land  Bliva frälsta genom vår tappra hand.  Hallå! Mina bussar! hör trumman hon går,  Valthornen de klinga, och marschen man nu slår.  I Svea landsens hjältar! I ställen eder opp,  Gån på! sluten väl uti fullan tropp,  Gån på med friskt mod och hopp!  Helt litet vi akta, att vi äro få,  I Gudi så äro vi många ändå.  Ja! låt oss gå på,  Och redeliga stå,  Så att vi måga si,  Huru de skola fly liksom bi.  Ännu står Gud Sveriges konung bi!

LÄNK Magnus Stenbock

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm