[Den tapre landsoldat (5 texter)] | [Öfver Gustaf I] | [Kommentar: Frihetsvisan] | [Frihetsvisan] | [Ukelele]

[topp] | [till Frihetsvisan - dagens visa 2001]

Kommentar: Frihetsvisan

Källa: Politisk rimdans,
Karl-Ivar Hildeman/Sven G. Hansson/Bengt R. Jonsson,
Natur och Kultur, 1960

Frihetsvisan skrevs 1439.

Enligt en uppgift i den enda bevarade uppteckningen är Frihetsvisan författad av biskop Thomas Simonsson i Strängnäs, en av rådets ledande män.

Huvudpersonen i visan är inte Engelbrekt utan Karl Knutsson. Men den vänder sig till dennes fiender, som sedan befrielsefejden också var Karl Knutssons fiender, kung Erik av Pommern.

Engelbrekt framställs som Guds redskap - vilket hans anhängare från fordom gärna höll med om. Däremot bör nästa led ha förvånat dem. Som Engelbrekts arvtagare proklameras bondefienden Karl Knutsson. Det erkänns att han farit hårt fram. Men allt skedde för att hindra den onde tyrannen kung Erik att splittra riket.

Nils Stensson (Natt och Dag) sökte stöd hos kung Erik, som fördrivits till Gotland. I hans namn ryckte de under danebrogen in i Sverige för att utnyttja stämningarna mot rådet och den impopuläre marsken, Karl Knutsson.

Året innan Frihetsvisans tillkomst, hade marsken Karl Knutsson, rådets ledande man, slagit ner sina forna vapenbröder från striden mot Erik av Pommern, det vill säga Engelbrekts allmogeparti. Ledarna röjdes ur vägen. Men nu tvangs rådet till en motagitation, och som ett led däri tillkom Frihetsvisan.

Nu värnar Karl Knutsson Engelbrekts verk, friheten. Slut därför leden och "låt dig ej omvända" av kung Eriks locktoner.

Visan har tonsatts av många och finns representerad i skolsångböckerna.

Den kändaste strofen i visan är:

Frihet är det bästa ting,
där sökas kan all världen omkring,
den frihet kan väl bära.
Vill du vara dig själver huld,
du älska frihet mer än guld,
ty frihet följer ära.

[topp] | [Kommentar: Frihetsvisan] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 april 22

Frihetsvisan
text: Biskop Thomas

Det var en man han het Engelbrikt,
om honom nu börjar denna dikt.
I Sverige var han födder.
Han förde om land klubba och svärd,
han fäktade fast förutan flärd,
och därtill var han nödder.

Utländske redo Sverige då,
det kunde ej värre i riket stå.
De styrde land och fäste.
Svenske män hade tolka nöd,
de ville då hellre vara död
än lida längre slika gäster.

Konung Erik det ej akta vill.
Skatt och tunga ökade han till,
och landet lät han härja.
Han lät så råda onda män,
att Sverige bär stor skada än:
han ville det ej värja.

Guld och sölv det fördes allt bort,
lag och rätt älskades ej stort,
rov och våldsverk övdes.
Han lät det vara sitt testament,
att den fick värst som bäst hade tjänt:
det kunde då med sanning prövas.

Mången man vart då så arm,
att han förvart av sorg och harm,
där honom kom då tillhanda.
Unger och gammal eho det såg
och än det barnet i vaggorna låg
måtte väl gråta den vånda.

Det blev så i femtio år,
att tolken övervälde står:
det var nog hårt att lida.
Gud där väger med jämna vikt,
han gav det till syndaplikt.
Dock gjorde han nåde omsider.

Han väckte upp Engelbrikt, den litsla man,
som till det ärende litet kan,
han gav honom makt och snille.
Slott, städer, folk, län och land,
de gingo honom full snart i hand.
Gud fögdet som han ville.

Vad Gud ville det måtte allt ske:
han utdrev ändock alla de
som riket ville arga.
Var han böm och var han ryss,
var han pål och var han pryss,
han älskade dem som vargar.

Då han hade så manligt stritt,
och ryktet gick över världen vitt,
då fick han det till löna:
en tid han for av Örebro,
då vart han slagen i goda tro.
Så plägar man troskap röna.

Han vart karvad som den fisk,
som stekare lägga å sin disk:
det var en omild gärning.
Han fick uti sig väl 15 skott:
det var en sorgfull arvelott
hans hustru fick till värning.

Sedan Engelbrikt var då död
då stod än riket som förr i nöd,
ty konungen ville ej hålla
det han hade med dagtingan jätt:
att hålla riket vid lag och rätt.
Gud ville att han skulle falla.

Han gjorde sig oppå Sverige vred,
till Danmark gjorde han sammaled,
till Norge och desslika.
Det spordes om landet sitt och vitt
att han vart full snart tre riken kvitt.
Var finner han andra slika?

Han lade därtill sinne och akt
och brukade både konst och makt
att tvedräkt måtte komma.
Han fick allt det han efter for:
tvedräkt växte i riket stor,
dock honom till liten fromma.

Nils Stensson gjorde han till marsk,
ty han var en man till ord så karsk.
Han förde in Danabroka.
Karl Knutsson ville det ej städja
utan heller mot den orätt vädja:
han satte sig mot de kloka.

Man må det säga förutan fals:
han böjde mången hårdan hals,
som ej ville styret lyda.
Makt plägar ofta klokskap vinna,
och nöd känner nakota kona spinna:
det haver dock något tyda.

Karl vågade där om gods och liv
och satte sig till prang och kiv
att svenske skulle förenas.
Gud gav honom därtill makt och sinn
att köra den, som vill ej själver, in
att riket skulle ej grenas.

Riddare och sven eho han är,
han hade dem alla lika kär,
som ej ville efter följa.
Liv och gods han ingom spar:
det vordo rike och fattige var:
de kunde sig ej så dölja.

Slipper en fågel av snara eller kvist
han tager sig vara för tolke list:
Sverige du äst nu sluppet.
Vill du i den snara igen,
som förr var bunden om din ben,
det må väl stå dig öppet.

O ädla svensk, du statt nu fast
och bättra det som förra brast.
Du låt dig ej omvända!
Du våga din hals och så dina hand
att frälsa ditt eget fädernesland!
Gud må dig tröst väl sända.

En fågel han vär sin egen bur,
så gör och all villena djur:
nu märk vad dig bör göra.
Gud haver dig givit sinn och själ:
var hellre fri än annans träl,
e medan du kan dig röra.

Frihet är det bästa ting,
där sökas kan all världen omkring,
den frihet kan väl bära.
Vill du vara dig själver huld,
du älska frihet mer än guld,
ty frihet följer ära.

Frihet må väl liknas vid ett torn,
där en väktar blåser av sitt horn:
du tar dig väl till vara!
När du av det tornet går,
och en annan det i händer får,
där fäller du om tåra.

Och är frihet lik den stad,
där all ting följas väl i rad:
där är fullgott att bygga.
Varder frihet från dig villt,
då är det bästa nederspillt,
så låter jag mig hygga.

De gamla skrift och så de ny,
de bjuda frid i varjom by.
Dock kan ej frider bliva,
förutan frihet är där när,
som frid och frälse uppebär
och ofrid må fördriva.

Haver du frihet i dine hand,
du lyckt väl till och bind om band,
ty frihet liknas vid en falka,
att ho som frihet giver upp,
han skulle tagas vid sin tupp
och sättas ibland skalka.

Flyger frihet bort från dig,
hon kan väl sedan vakta sig,
evart du red eller rände.
Du kan ej giva så stort rop,
du sitter dock kvar i kappo snop,
och bort flög höker av hände.

Jag råder dig, hav frihet kär,
om du kan märka vad frihet är,
hon är ej god att mista.
Frid och frälse drager hon hem,
hugnad och glädje allom dem
som skylas under hennes kvistar.

Frihet är en säker hamn,
det visar frihet med sitt namn
dem som henne kunno lyda.
En hamn vär för vind och våg,
frihet beskärmar både hög och låg,
ty bör man frihet pryda.


[topp]



[topp]

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]
LÄNK:
DAGENS VISA:   2003 apr 22

Original: Den tapre landsoldat

melodin i midiformat
Dagens visa 2003 april 22

Framåt, I gossar blå!
text: O. P. Sturzen-Becker
musik: Horneman
melodi: Den tappre landsoldat
original (dansk): Dengang jeg drog af sted


Framåt, I gossar blå!
Framåt, I gossar blå!
Till seger skall det gå,
Ja, till seger skall det gå!
Framåt i slutna led
Var alltid svenskens sed,
Och ej för elden blinka, när kanonen dundrar vred.
Om fiender här vore som mygg i sommarkväll,
Vi vilja rensa luften med storm från Nordens fjäll.

Framåt, I gossar blå!
Till seger skall det gå,
Hurra, hurra, hurra!

Framåt I Nordens män!
Framåt I Nordens män!
Musköterna på spänn!
Ja, musköterna på spänn!
Du lätte tiraljör,
Du raske grenadör.
Giv akt om ovän kommer för när ditt blanka rör!
Som unge caroliner vi vilja ärligt slåss,
Och kulans sång som fordom, är kär musik för oss.

Framåt I Nordens män!
Musköterna på spänn!
Hurra, hurra, hurra!

Du kämpaskara god,
Du kämpaskara god,
Framåt med lustigt mod!
Ja, framåt med lustigt mod!
Med bröstet trotsigt sträckt,
Vrid upp mustaschen käckt
Och visa, att du går, kamrat, i elden oförskräckt!
För allt vad härligt finnes i Skandinaviens land,
För ärans gamla anor och flickans ljuva band!

Du kämpaskara god,
Framåt med lustigt mod!
Hurra, hurra, hurra!

Ture Nermans Soldatsång


Holmens faste Stok


Krigs-Vise (1861)

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[Frihetsvisan] | [Kommentar: Frihetsvisan]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm


[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]
[topp] | [till dagens visa 2001] | [Kommentar: Frihetsvisan]

Dagens visa 2002 april 22
källa: Sveriges Historiska och Politiska visor,
Örebro, N.M. Lindh, 1853

Öfver K. Gustaf I.

Tryckt j Calmar
Hoos Christopher Günther
Anno 1626

Ach Götha Konungarijke
Kan du betänckia rätt
Huru Gvdh aff Himmelrijke
Ther tu war förgäthen slätt
Vthwalde och vthkorade
En Hiälte starck och båld
Eliest hadhe tu warit forlorat
Vthi Tyrannes wåld.

Gustaff then Konung mechtigh
War then Monarchens Nampn
Beskärd aff Gvdh Alzmechtigh
Regera Swerighes land
Hans heligh Orda til ähra
Som lyser och skijn så klar
At alle Swenske lära
Prijsa Gvdh vppenbar.

Hans Öghon Gvdh hadhe öpnat
Aff stoor nådhe och miskund
Honom så ock bewäpnat
Medh Troon then faste grund
Christus för honom striidde
Som ingen moot stå kan
Alla wåre fiendher flydde
Vthi wårt fädernesland.

Thet war een ynckeligh plåga
Och itt stoort Syndastraff
At både höge och låga
Wore vnderkuffuat platt
Inghen torde Gvdz ordh bekänna
I wåra förfädhers tijdh
Ey heller diärffdes sigh wända
Widh straff theras godz och lijff.

Hwar någon begynte förkunna
Then sanna helige Schrifft
Ther medh gaffs ingalunda
Vthan som een Dieffuuls dicht
Een styggelse ther til hadhe
Och them marterade så
At Röstan emellan sigh sadhe
Medh oss gåår lijka så.

I mörkret hadhe the wandrat
I mång otalighe åhr
Wore ynkeligh förskingrat
Som andhre Slacht fåår
Eeen Speghel monde them wara
Så mången oskyldigh man
Som stecktes vthan fahra
Dräptes och lystes j band.

Wår skapare icke wille
At thenna bär vselheet
Eller thenna falske willan
Skulle dyrkas j ewigheet
Han wil wara tilbeden
Aff sine Creatur
Och aff then samma sedher
Som han skoop reen och puur.

Aff mildheet han vpwächte
I Tydzland en Predicant
Then honom sielff bäst täcktes
Och honom gaff förstånd
At lära och vthsprijda
Sitt helgha Evangelium
Ändoch han moste lijda
Aff hans Heligheet j Rom.

Lijka som een Morghonstjerna
Vthi thet Tydska Land
Begynte Gudz Ord at brinna
Ther aff glädes hwar man
Gudh lät sigh ock förbarma
Vthöffuer wår Nation
Förlänte oss Syndare arma
Then samma Helgedom.

Gudz wärck lät sigh påskijna
At thet hade större krafft
Än Påwens Disciplina
Och alla Papisters macht
Ther om the sigh beflijtadhe
förgöra och ombringe
Som herren Gvdh åkallade
Medh hans rena Ordh vmginge.

Konungh Gvstaff war then förste
Vptuchtat och vplärd
Bleff och then aldrastörste
Genom Gvdz macht och sitt swärd,
Som fächtadhe riddherligha
för then Christeligh Troo
Kämpade manneligha
för oss j Swerighe boo.

Orsaken haffuer han warit
Igenom Gudz helighe försyyn
At Gudz Ordh är förklarat
Bortdriffuit then Moloskyyn
Som mörckte och igenlychte
Wår rätta Saligheetz wägh
At wij äre alle vthrychte
Vhr Sathans förgifftuige Näät.

Een Tyran Swerige regerade
Som allom witterligh är
Then medh sitt anhang fexserade
Och Krönikor witne bär
Han lät mörda och dräpa
Så mongen Swensken man
Och kunde sigh aldrigh mätta
Doch theras blodh altijdh ran.

Then ordning togh en ände
Och war j grundh förstört
Tå Gvdh sigh til oss wände
Och oss hade försörgd
Medh then höghborne furste
Konung Gustaff saligh hoos Gudh
Som sigh på Herren förtröste
Och wandrade effter hans Budh.

Han war aff Gudh wälsignat
fruchtsam som en Wijnqwist
Hans Sädh war ock vthsprijdat
Oss stor frögd förwisat
Som haffuom än then frijheet
Igenom hans Söners hielp
At leffua j sådana Trygheet
Som tå han leffde sielff.

Hwar thet så icke wore
At allom witterligt är
Ther kämper och strijder swårt
Hans Barn och Söner kär
Haffue uthstådt och wunnit
Effter iagh wijdare siungha
Huru Swerige war j nödh.

Men Gudh skee loff och ähra
Konung Carl then kämpe godh
Togh Rijksens Crona at bära
Förswara thet Swenske blod
Haffuer påskijna låtit
I månghe daghar och åhr
At han sorgh för oss dragher
Och fölier sin Fadhers Footspor.

Frögdher idher alle Swenske
Frögdom oss i thenna dagh
Frij äre wij the uthländske
Ock så the papisters lagh
oss bör ingen annan åkalla
Än then helige Trefaldigheet
Wår öffuerheet aldrigh undfalla
Medh all förmögenheet.

Then Konungzlighe Familia
är wärd en bättre Schribent
Aff större Förståndz och Subtile
Beskriffua theras Excellent
Hwadh fehlar medh penne eller tunge
Wil iagh som en ärligh Soldat
Förbättra medh mitt lijff unge
Mitt hierte blodh haffuer ospart.



[topp]

George Formby

Ukulele Song Book

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm


[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]