[topp] | [till dagens visa 2002]

[Spelmannen]

Dagens visa 2003 februari 25

text: Dan Andersson, Falu-Kuriren den 22 december 1913 Han är död nu, den trasige spelmannen, slevmakaren Jakob Andersson från Abborrberg i Grangärde. Det stundar till jul, men den sedvanliga ronden kring byn gör han icke, spelar aldrig fiol, gråter inte mer över hårda människor, som driva honom ut ur hans med egna händer byggda koja. Och nu, när han är död, noteras han som torpägare - sällsamma ironi livet ibland består sina utvalda. Han var alldeles ofarlig, hjälpsam, rädd t o m. När han gick ut ur en gård sade han godnatt fastän middagssolen sken. Var det därför att han fann livet vara en lång natt? Ingen vet. Men jag vet att han behandlats grymt. Hans vedersakare känner jag - flera känna dem. Tok-Jakob, spelmannen med nattsvart hår, han som 'ägde' skogarna, som dyrkade solen, månen, kungen och Gud, som talade och tänkte baklänges men kände rätt - han dog av umbäranden. Han var ett vandrande julminne sedan mina tidigaste år. Han är död. Han hade ingen plats mer att leva på. Frid över hans stoft!

[topp] | [till dagens visa 2002]

[Spelmannen Han är död nu]

Spelmannen text: Dan Andersson Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans, i sol och när skyar skymma månens skära dans. Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill, jag spelar för att glömma att jag själv finnes till. Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin, ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin. Ni får inte ge min bannor eller kalla mej för lat, fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat. Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved, jag vill drömma under häggarna till solen hon gått ned. Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol. Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord, jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord. Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng, det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng. Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt, och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt. Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum, mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum. Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har gått av, den brast i en skälvning på den bästa vännens grav. Men ända in i döden vill jag följa er med sång - och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.

[topp]

melodin i midi format

En skön sång om potatis text: Dan Andersson musik: Tommy Rådberg Så bistert kall sveper nordanvinden kring stuguknuten i sena kväll. Vid kålrotsfatet, så blek om kinden du blickar längtande mot himlens pell. Den bleka hyn och de tärda dragen om hunger tala, om tobaksnöd, på ingen krog kan du mer bli dragen om inte kort finns för krögarns bröd. Säg, broder minns du, när potatistunnan stod rund och pösig i källaren? I kalla vintern du ej behövde på rötter gnaga - men snälla vän! Lyft upp din hjässa, var icke vreder vi vilja hoppfullt mot himlen se! Kanske potatis kan trilla neder från kvällens stjärnor, som mot dig le. När icke jordbären fylla magen, och ingen halva gör kvällen glad, vad glädje har du av sill vid Skagen, och djupa Rännan och Ridderstad? Snart levnadstrött i din grav du tumle kringsvept av billigt - tyll-surrogat! Med näsan svartbränd av unken humle och magen full av förfalskad mat! Men då, min broder, när döden knäckt dig och tyst du går till de frommas ort, när kroppen kallnat och ängeln käckt dig bär in igenom den pärleport, när du på harpan med nypan pillar så stolt med krona och palm och stav, en stor potatis från himlen trillar och dimper ner i din kristids-grav!

[topp]

KOMMENTAR: Visan kom till i ett ransonerings-Sverige under krigsåren, då invånarna i de stora städerna led brist på potatis. När jag tonsatte den här dikten omkring 1974 kände jag inte till att Dan Andersson travesterade ett skillingtryck. Men min tonsättning är så bra att jag ALLTID sjunger denna dikt till min melodi. Och skillingtrycksmelodin har jag lånat till Elias Sehlstedts-dikten FEM TRAPPOR. Och FEM TRAPPOR har jag gjort om till GIROJÄNTANS SÅNG. Den riktiga melodin (original) till FEM TRAPPOR hittade jag i ett vishäfte bara för några år sedan. Skillingtrycksmelodin är egentligen en läsarsång. Och jag har gjort om melodin så att delar av publiken protesterar. Slutklämmen på GIROJÄNTANS SÅNG har jag gjort alldeles själv. Detta är den svenska visan i ett nötskal.

Så bistert kall...(skillingtrycket)

Girojäntans sång

Extrakammarskrivarvisa (Fem trappor opp)

[topp]

Potatisen text: Orvar Odd (O. P. Sturzen-Becker) Potatisens historia är i själva verket en ganska kuriös historia; den börjar visserligen icke, såsom åtskilliga andra kulturplantors, med traditioner av mer och mindre romantisk färg, den är tvärt om alltigenom prosaisk nog, sålunda svarande till sitt föremål, vilket ju är sannskyldig "representative" för den solida nyttan, men den saknar likväl icke sina intressanta sidor, liksom ej heller sin moral, den är för övrigt alldeles icke utan ett visst element av äventyr. Potatisen, så oromantisk den än är, har likväl haft sina öden, den har måst pröva livets växlingar, den har haft motgångar att bekämpa, den har måst slå sig fram för att bliva mänsklighetens välgörare. Det är icke det enda exemplet på, hurusom filantropen nödgats truga sina "bona officia" på en värld, vilken så sällan förstår sitt eget bästa. Potatisens ursprungliga hem antages vara Chiles högland, ävensom Perus urskogsbygd, dock har man aldrig kommit till full säkerhet härom. Förhållandet är, att den i Sydamerika endast ytterst sällan anträffats vilt växande, samt att den, då europeerna upptäckte Peru och Chile, redan befanns därstädes odlad (av peruanerna kallad Papa). Från Sydamerika har den förmodligen tidigt spritt sig till norra Amerika, och härifrån tros den redan i senare hälften av 1500-talet hava blivit överförd till Irland. Genom Alströmers försorg kom den till Sverige; redan 1723 hade denne omtänksamme patriot låtit några stycken potatis komma från Holland, och försök blevo genast härmed anställda på hans bekanta koloni vid Alingsås. Växten blev här snart fullkomligt acklimatiserad, och då Linné år 1746 besökte Alingsås, fann han potatis odlad med stor framgång överallt där i nejden, till och med - till hans stora förundran - under de minst gynnsamma förhållanden, i små täppor mellan själva bergsklintarna. Man finner mångenstädes skrivet och från man till man upprepat, att potatisodlingen hos oss först kom sig riktigt före efter "pommerska krigets" slut (1762) då våra soldater från Tyskland, där de fått smak för detta nya vegatabil, medförde hem var och en några potatisar i sin ränsel och därefter spridde kulturen därav från sina boställstäppor; det är möjligt, att ett sådant faktum bidragit sitt till för att i olika vrår av vårt land göra potatispropaganda, men det är likväl visst, att Alströmers exempel långt förut hade verkat i samma riktning, till och med i våra avlägsnaste provinser. Potatisen har räddat hela nationer från hungersnöd, det är må hända över 100 miljoner människor, som numera dagligen njuta gott av den, och den är på den rikes bord lika väl som på den fattige irländaren. Därför har ej heller en mera berättigad sorg funnits till, än den som från palats och koja uttalade sig för några år sedan, då potatisen var så illa sjuk och man fruktade för att den skulle dö. Man förutsåg en bankrutt för naturens stora fattigförsörjningsanstalt, och att man kände på sig, att världsordningen skulle rubbas, - för en simpel, gråskalig jordfrukts skull!

[topp]

Don Edrington's Music Page

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm