[till dagens visa 29 nov 2004] | [till dagens visa 29 nov 2003] | [till dagens visa 29 nov 2002] | [till dagens visa 29 nov 2001]

[Kung Nebukadnezar]

[Om sommaren sköna]

[O tysta ensamhet]

[Sinclairsvisan]


DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]

Olof von Dalin (1708-1763)

Kung Nebukadnezar

Om sommaren sköna

O tysta ensamhet

Sinclairsvisan

Porträtt

Den fullständiga titeln

Förtal

Historiska kommentarer

Länkar, Källa, Sammanfattning

Sinclairsvisans textdatabas

[topp]

Olof von Dalin OLOF VON DALIN (1708-1763)
Anders Odel
Malkolm Sinclair
[topp]

O tysta ensamhet

Den svenska Karaoken

melodin i MIDI-format

O tysta ensamhet.
musik: Traditionell

O tysta ensamhet,
var skall jag nöjen finna?
Bland sorg som ingen vet,
skall mina dar försvinna.
En börda tung som sten
mig möter vart jag går.
Bland tusen finns knappt en,
som kärlek rätt förstår.

Det är den tyngsta sorg
som jorden månde bära
att man skall mista bort
sin allra hjärtans kära.
Det är den tyngsta sorg
som solen övergår
att man skall älska den
man aldrig nånsin får.

Ett rent och ädelt sinn,
en dygd som ensamt blänker,
en mun som talar ett
med allt vad hjärtat tänker.
Jag tror en sådan vän
är mer än mycket rar.
Var skall jag finna den
som dessa dygder har?

Emellan dig och mig
där tändes upp en låga
där tändes upp en eld
som är en daglig plåga.
Hur skall jag dämpa den
vet jag alls ingen rå´,
jag sörjer till min död
om jag dig ej kan få.



[topp]

O tysta ensamhet och Om sommaren den sköna
finns i midi, noter, körsats, här!
  
melodin i midi format

Om sommaren sköna

text: prosten Anders Wallerius (1615-1663)

Om sommaren sköna, när marken hon gläds
vid Dala två älvarna vida
från Tunaå strand till Gagnefmäns näs
hur fagert att ro och att rida!

Gud glädje och styrke de män, som där bo,
Gud glädje och styrke de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.

Där hörs en förnöjelig näktergalssång,
och djuren i lunderna gånga,
vid Åhl utmed land, på sjö och på strand
om vårtiden leka så många.

Gud glädje och styrke de män, som där bo,
Gud glädje och styrke de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.

Vid Leksand där möter man Siljanom,
den sjö sig så vida utsprider
i fyra de delar, som löpa runt om,
men österut Rättviken vrider.

Gud glädje och styrke de män, som där bo,
Gud glädje och styrke de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.

Från Venjan och Orsa till Älvenes dal
och så över bergen till Särna,
där älgar och renar till tusendetal
i skogarna vistas så gärna.

Gud glädje och styrke de män, som där bo,
Gud glädje och styrke de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.

Så äro belägne till vatten och land
de skönaste Dalar i Svea.
Besökte den orten helst vilken som kan,
så får han erfara långt mera.

Gud glädje och styrke de män, som där bo,
Gud glädje och styrke de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.

[topp]

(vistryck: Jönköping, J. A. Björk Comp.; 1857.)

Hjältarnas samtal

med den tappre och omistlige, men på sin hemresa
från Konstantinopel, i nejden av Breslau,
den 19 juni 1739, försåtligen mördade
Svenske majoren vid Upplands regemente,
den välborne herren herr

MALKOLM SINCLAIR,

uppå de ljuva Elyseiska fälten i de dödas rike,
berättade av herden Celadon, som av en
gammal obekant gubbe blivit oför-
modeligen dit- och dädanförd.

[topp]
[länkar - bl a. melodin La Folia]

melodin i MIDI-format

Sinclairsvisan

text: Anders Odel (1718-1773)
melodi: foliamelodin - Les Folies d´Espagne

Sist, när på ljuvlig blomsterplan
jag mina lamm utförde,
Och satte mig, som jag var van,
där jag bäst lärkan hörde,
så kom till mig en gammal man,
beprydd med silverhåren.
Han såg mig ganska gunstigt an
och hälsade: "God måren!"

"Hör", sade han, "kom Celadon,
följ med mig litet stycke!
Lägg från dig dina lapprisdon!
Du skall få höra mycke."
Jag steg strax upp, lad´ flöjten bort,
tog gubben uti handen,
och kommo vi strax, innan kort,
till obekanta landen.

En fasligt berg mittför oss var,
det jag rätt häpna´ före.
Men gubben sade: "Å, var karl!
Vi så ej hisna böre.
Säg! Vet du ej, att veklighet
har aldrig vunnit ära,
men däremot manhaftighet
ses alltid kransar bära."

Härav så blev jag fuller styrkt,
men åter´gen förskräckter,
när gubbens hand med rostig dyrk
åt bergets port blev sträckter.
Jag ville rymt tillbaka; men
han fattad´ mig i armen
och sade: "Har du då, min vän,
ej hjärta uti barmen?"

Jag måtte ropa eller be,
det halp dock intetdera,
jag skulle in. Vi fingo se
i berget gubbar flera,
dem jag dock alla trodde väl,
emedan som jag visste,
att de en svensk uppriktig själ
i skrynkne lemmar hyste.

Vi gingo dessa snart förbi
i våra skumma salar,
men fingo därpå genast si
täckt liljeklädda dalar
och lundar av cypresseträd
samt cederprydda höjder.
Vi togos mot av en allé,
som var av lindar böjder.

En äkta sol, med silversken
och pärlestrålar höga,
i klara vassen därpå ren
begynte sig att löga;
hon klädde präktigt guldmoär
uppå agatebergen
och gjorde himlen klar och skär
i höga safirsfärgen.

Beredde fågelsvärmen nu
med gäll-ljudd silvertunga
för denna gyllne purpurbrud
begynt till att sjunga.
Kristallekällan, som utför
demanteklippan kullra´,
hon vid sin klara uppgångsdörr
med pärleböljor pullra´.

Inunder vart ett skuggrikt trä
gråhårige sig döljde,
dem Nöjet satt uppå sitt knä
och med sin mantel höljde
och gav dem nektar utur gull
och dem i kärlek kysste.
Med ett ord sagt: den ort var full
av allt, vad ädelt lyste.

"Ack", sad´ jag, "täcke gubbe, vad
en sällhet du mig ämnat!
Jag är så hjärtans nöjd och glad,
att jag min´ får har lämnat.
Säg, får jag icke här med dig
bakom en buske leva
och uti himmelskt nöje mig
insvepa och inveva?"

Men han mig svarad´: "Käre, håll!
Den, här skall bo och bygga,
han måste först på världens boll
slå odygden till rygga.
Ty utav alla, du här ser,
är ingen, som ej kämpat,
den ene mindre, andre mer
och henne förolämpat."

Härvid jag pustad´ ängsligt till,
men fick ej tid att tala,
ty sinnet föll mig i en grill
och alltför ljuvligt dvala.
Emot oss kom en täcker park,
ett Floras mästerstycke,
där gudarna av frusen mark
ha gjort ett sommarsmycke.

Där stodo lagrar i gevär
och skyldrade för solen,
därunder växte röda bär,
som prydde gröna jorden,
där stod en vattukonst och grät,
så klara vattnet flödde.
Så var, sad´ gubben, hennes sed,
sen Karl den tolfte dödde.

Och är det fåfängt bjuda till
beskriva denna prydnad;
med tysthet jag här hellre vill
bevisa himlens lydnad.
Dock kan jag ej förtiga, vad
oss sen för nåde hände,
då jag min´ ögon, nöjd och glad,
åt höga slottet vände.

För nämnde slottets kopparport
en hop stålklädde svenner,
nedkomne ifrån Baldurs ort,
helt trogne Martis vänner,
med dragne pampar stodo vakt,
att ingen skulle kliva
på slottets sammetsklädda prakt
ell´ blanka silverskiva.

Men, tänk! Så bistre, som de här
med bleka ansikt´ stodo
och hotade med blankt gevär,
så tog de dock till godo,
att gamla gubben ledde mig
i deras förmak dyra,
där ett ungt lejon roat sig
ett krossat klot att styra.

Jag häpnad´nu långt mer än förr,
men skräcktes ännu mera,
när gubben lätte på en dörr
av klara silvret skära.
Inför densamma var en sal,
en sal för alla salar,
där inne luften var helt sval
och ljuset som i dalar.

Kring om ett präktigt silverbord
tolv svenska Karlar suto,
som talte intet många ord,
men kungaminer guto.
De åtta sågo gamla ut,
de fyra intet späde,
de förre, som de dock förut
från världen gjort avträde.

Den nionde i denna rad
tyckt´s ha ett hastigt sinne;
den tionde sågs djärv och glad,
med mod i bröstet inne;
den elfte var en täcker karl,
han satt och räkna´ pengar,
han delte ut, liksom en far,
till sina barn och drängar.

Den tolfte var en sirlig, lång
och väl uppväxter hjälte,
den man kund´ se ej enda gång
sitt karlahjärta fällte.
Hans ögon voro oförskräckt´
liksom på unga örnar,
hans styve näve knyttes käckt
som ramar uppå björnar.

Hans korta hår, som kam´des opp,
avbildade en krona,
som var åt en så duktig kropp
en sirlig huvudbona.
Hans armar, ben vor´´full´ av märg,
hans skuldror utav styrka,
hans länder voro liksom berg
och marmorn i vår kyrka.

Han satt uti en svensker rock
av blått, passabelt kläde,
han hade älghudskyller ock,
som aldrig låg i träde,
och handskar utav samma slag,
som långt på armen räckte;
tror knappt manschetten satt i lag,
den styva kragen täckte.

Ett tjockt gehäng, tre finger brett,
var spänt på blåa rocken;
en gruvlig pamp, den mången sett
nedsabla hela flocken,
satt, dragen till en tredjedel,
i detta gula bälte
och ville ut, ge den sin del,
som trotsat denne hjälte.

Ibland så steg han upp och gick
med sina stövlar store,
som sutto uti krigsmans skick
och föga blanka vore.
Han hade sporrar uppå dem,
så stora, att de passa
åt sådan fot och karlalem,
med sina kringlor vassa.

Sin ganska stora höga hatt,
den gyldne knappen prydde,
han på sin krönta hjässa satt;
sen stanna´ han och lydde,
hur kämpevakten skyldrade,
så att gevären slamra´.
Man kunde se, han undrade,
ho kom till dödens kamrar.

Strax lättes blanka dörren opp:
En svensker karl framträdde,
med skjuten, sargad hjältekropp,
dock miner intet rädde.
Hans ansikt´ var med blod besköljt,
nedsablat, trampat, slaget,
och bröstet, som hans hjärta döljt,
had´ grova skott intagit.

Hans hjärna satt i håret klent,
jag ryser det att nämna,
men glädes, att ej är för sent
för himlen sådant hämna.
Han hade spänd pistol i hand,
liksom han ville skjuta,
men dödens hårt åtsnörda band
befallte´n förr att sluta.

Han hälsade på svenskt manér.
Då kungen nådigt svara´
och sad´: "Vi känna intet er.
Vem skulle I väl vara?"
"Jag är", sad´ han, "en svensk major,
mitt namn är Malkolm Sinclair,
min själ nu nylig´ av mig for
från hjärtats vrår och vinklar.

"Hur", sade kungen, "blev du död,
du tappre krigsbuss store?
Du äst i blod så färgad röd,
liksom du slaktad vore."
"Jo", sade han, "hans majestät!
En oförskämd Bellona
har så betalt de trogna fjät,
jag gått för Sveriges krona."

"Jaså", sad´ kungen, "men hör på!
Var var du, när du dödde?"
"Tre mil från Breslau, när en å
ur mina ådror flödde."
"Vem mördat dig?" - "Sex ryske män
som stulo av mig livet.
Had´ jag fått tid, jag dem igen
skull´ snälla piller givit."

 "Jaså, då slåss vårt Sverige än
med ryssen uti iver?"
"Nej, hans maj´stät, han är vår vän,
så sagt åtminston´ bliver."
"Nej säg, men vad för slag had´ du
i Breslau till att göra?
Säg, sku´ vi tro, att kejsarn nu
vill sig på oss förföra?"

"Nej män, det höres intet av.
Mitt äventyr var detta:
Jag for till sultan i fullt trav,
min konungs värv förrätta."
"Ack sultan! Håll, håll, Sinclair, håll!
God vänner, Karlar alla!
Här är en svensk från världens boll,
som mördad nödgats falla.

Se, var han står, och blodet ned
i strida strömmar rinner!
Där kan man se en hjältesed,
som ej i döden svinner.
Tänk på, han kommer från Turkit!
Ack, låt oss då få höra,
hurledes Mars sin dragne plit
nu brukar till att föra!"

Strax reste de sig alle tolv
vår Sinclair att bestråla,
som deras blanka silvergolv
med röda saften måla´.
Den elfte sad´: "Stig hjälte, hit
till bordet, me´n du talar!
Lägg bort pistolen och din plit!
Han dig ej mer hugsvalar."

Ty klev han fram uti sitt blod,
att den kring benen stänkte;
ett karlaväsend´, hjältemod
i röda köttet blänkte.
Den tolfte sad´: "Berätta snart,
vad sker i våra länder,
ditt ärende och överfart
samt vad däruppe händer!"

"Jo", börjad´ han, "vårt Svea är
en dam, som stilla sitter
och sina gröna lagrar skär,
förnöjd med fåglakvitter.
Hon dricker fridens söta vin
ur Fredriks gyldne koppar
och skådar med en hurtig min
på sina blåa troppar.

Och skall knappt någon hava sett
en så förnuftig flicka,
som, fast hon framdels sig berett
på grönan kjortel sticka,
har hon dock laddat flinkt gevär
och lagt utmed sin sida,
så att, om nån skull´ gå förnär,
skall han i fallet bida.

Hon klär sig som en karl med hatt
och lider ingen mössa.
Dess purpurmun får ingen fatt,
fast mindre lov att kyssa,
mer än som hennes äkta man,
kung Fredrik store, dyre,
i vilkens trogan, starka hand
hon anförtrott sitt styre.

Och som hon vänlig min vill se
av alla uppå jorden,
så täcktes hon ock nådigt ge
åt mig de höga orden:
"Red, Sinclair, red dig till och far
till sultans varma länder!
Du vet, vi vänskap plägat har,
sen Karol var i Bender."

Ty for jag dit i största hast,
kom lyckligt ock tillbaka;
men åter bort på lyckans kast,
min konungs värv bevaka;
kom lyckligt dit, förrättad´ väl,
vad mig var budet göra,
fast oväns arga, falska själ
vill smädetal kringföra.

Nu slogs sultan och slåss ännu
med ryska kejsarinnan,
de ge varannan tu för sju,
dock tyckes sultan vinna.
Och efter jag till honom for,
strax ryska hovet gissa´,
att jag på Sveriges vägnar svor
med honom punkter vissa.

Man tillad´ även också sen,
och ilsken därmed visste,
att mången ryss båd´ arm och ben
för min skull plötsligt miste
och att jag kund´ ej för min död
det väna folket lida
samt att min klinga ofta flöt
okallad ur min slida.

Nu var jag rester därifrån,
till Breslau äntlig´ kommen,
varest, när såsom min person
av amtet blev förnummen,
mig önskades en lycklig fart
till svenska kungens länder,
det jag ock upptog för en art
av Sveriges trogna vänner.

Men när jag sedan några mil
på vagn från staden hunnit,
for en av sex liksom en pil
förut, den sen mig vunnit;
han kom tillbaka, alde an
och frågad´, vad jag förde
för lustigt nytt till Sveriges land,
som ryska kronan rörde.

Jag viste´n av rätt tämligt kort;
men fyra hans dragoner,
de ryckte mig av vagnen bort,
ursinnige pultroner,
och revo till sig allt, vad som
på papper var uppskrivet,
där jag helt troget handlat om
vad Sverige nyttigt blivit.

Sen sporde han mig åter till,
vad mera nytt jag hade.
Jag teg därpå, förbittrad, still,
då annan en strax lade
mig genom huvud med ett lod,
så att jag nödgad´s falla;
min själ for bort, mitt hjälteblod
och krafter blevo alla.

Sen höggo de mig lem från lem,
fast hjärtat i mig picka´.
Man orsak har berömma dem,
som, utan till att klicka,
förmådde skjuta mig ihjäl
med ällova pistoler.
Den tolfte ligger 'ännu här
för svenska tolv Karoler.

Och såleds har oskyldigt jag
för ovän misstänkt blivit,
jag har för samma sett min dag
och måst kvittera livet.
Min själ var ännu aldrig arg
på ryska kejsarinnan,
dock ryssar mig som björn och varg
hanterat härutinnan.

Och uppå ett förrädiskt sätt
man mitt porträtt utsände,
så att det skulle falla lätt
mig slå, var jag anlände.
Nu ha de då sin önskan fått,
dock kan det mig hugsvala,
jag vet, min konung detta skott
lät ofelbart bet - - - beklaga."

"Men, Sinclair, hör!" den siste Karl
till honom därpå sade.
"Säg, fick du ej som tapper jarl
dig värja för slik skade?"
"Nej", sade han, "de rövad´" bort,
som tjuvar, vapen mina
och gjorde sen processen kort
och glömde mig att pina."

"Nu", sad' kung Karl, "vi säga kan,
det hjärtligt oss förtryter,
att en så hurtig karl och man
så hårda isar bryter.
Och straffe himlen även den,
som åt ditt blod sig fägnar
ell´ sänt de mördare och män
ell´ dem försvarar, hägnar!

Men, apropå, håll, Sinclair, hör!
Hur är med Pruthska freden?
Månntro i folket hjärtat dör,
till tiden är förliden?"
"Nej, nej, hans majestät, tro fritt,
sultan har hårda nävar,
och felas föga, var tar sitt
och ojämnt byte jävar.

"Ja, men det vor´ lust höra få,
de gamle tappre götar
ännu en gång med mod att gå på
och dela karlastötar;
man menar, deras krutrök lär
kring världen ännu lukta,
och ingen är, som icke svär
sig kunna tio tukta."

"Hans majestät, tro säkert, att
om de allenast fingo
se hans maj´stäts durchskjutne hatt,
det skulle dem så tvinga,
att hela hjärtat upp och ned
i bröstet skulle picka
och deras svärd på karlased
begära blod att dricka."

"Kung Stanislaus, käre, säg,
hur är det med hans lycka?
Säg, vandrar´n än på ojämn väg
på lyckans falska krycka?
Säg, vill ej någon puissance
mer uppå honom tänka?
Har då hans sol gjort alliance
med mörkret, mer ej blänka!"

"Hans majestät, han lever nöjd
på lyckans lägre säte,
och tror man, han är föga böjd
mer om sin krona träta.
Dock törs jag intet gärna se
i ödets dolda lagar,
han får henn´ än en gång kanske,
om himlen så behagar."

Rätt som man nu så taltes vid,
så hördes litet bullra,
och utför fönstren sågs därned
helt många vagnar kullra.
Man sporde genast, ho där var.
Då bleka vakten svara´:
"En ganska stor ministerskar´
är kommen här att vara."

En kom strax in, fick audience,
hans sak de snart avgjorde,
sen slog han upp sitt reverence
för hela kungaborde,
gick därpå ut; en ann´ kom in
och för sitt hov agera´
så fermt, att man dess stolta min
och slughet admrera´.

Ja, vart ett hov av Jafets land
här hade en minister,
som med helt mjuka kärleksband
skull´ binda alla tvister.
Och var och en kom till förhör,
så snart det honom borde;
men ingen inför deras dörr
okallad träda torde.

Här var en kejserlig och fransk
samt engelsk, preusk och rysker,
här var en italiensk och spansk,
holländsk samt dansk och tysker.
Ja, jag kan sannerligen ej
mig alla nu erinra,
men alla syntes utav mej
i guld och silver glindra.

Jag stod hos gubben så långt bort,
att jag ej kunde höra,
vad desse herrar talte kort,
ell´ det till sinnes föra.
Dock smög jag uti skuggan fram,
så snart en tala börj´de,
som sad´ sitt hov få hjärtekram
av allt, det Sinclair sörjde.

Och talte´n, liksom man förut
skull´ trott det hovet villa,
att Sinclair på sitt liv fick slut
och nödgades bli stilla.
Han ropad´ mycket om honnör,
om ädelt, kristligt sinne,
och att dess hov allt ärbart gör
för världens friska minne.

Han deklarera´ den infam
och hovets rang ovärdig,
som inte hade blygd och skam,
att slå en så rättfärdig.
Och när han äntligt talat ut,
så strök han uppå foten
och mente för sin söta trut
nu lagat bot för soten.

Man tog hans talan gunstigt opp
med helt förställda miner,
man log åt tankens fria lopp
och tungans styva liner.
Sist tacka´ mannen gunstigt för
de målade dusörer,
som han så ymnigt dem nu gör
av alla slags kulörer.

Just nu steg Karl den tolfte bort,
tog Sinclair uti handen;
de gingo ut och innan kort
sågs de på gröna landen.
De gick tankfulla upp och ned
i vackra gångar gröna.
Att de om viktigt taltes vid,
man kunde se och röna.

Man kan ej veta, vad det var,
varom de resonera´;
men stundom sågs den store Karl
sig litet alterera.
Omsider kommo de igen.
Då Karl den elfte fråga´:
"Hur står det till, min son och vän?
Ditt hjärta står i låga."

"A, bagatell!" sad´han. "Min far,
jag utav åtrå brinner
att se, om Mars där upp´ är karl
och om han kransr vinner.
Jag vill mig laga till gå opp,
bli borta några dagar
och föra an min hjältetropp,
så Fru Bellona bragar.

Kom, Sinclair", sad´han, "kom, följ med!
Vi sku´ för ro skull pröva
att bryta stål som ruttet trä
och styva kaxar söva."
Vår Sinclair genast färdig var,
höll tropp med slika frågor;
han tog en air som modig karl
och döljde sina plågor.

"Flinkt väsend´," sad´ kung Karl, "skall bli,
friskt, bussar uti norden!
Båd´ sol och måne skall få si
förändring uppå jorden.
Kom, Sinclair, låt oss här gå opp
och genast slå till korum
och rida kring i fullt galopp
på Martis flinka forum!"

Den elfte tog den tolfte fatt,
rätt som han skull´ marschera,
och sad´: "Min son, vi ha god natt
från världen tag´t. Än mera,
om du nu skulle komma hän,
vor´ ingen, som dig kände
i hela vida Sveriges län
ell´ tankan på dig sände.

För övrigt drar vår måg, din bror
och svåger, Fredrik store,
för allting omsorg, så jag tror,
om du där själver vore,
så skull´ det vara alldel´s ett;
du känner ock Ulrika,
din syster; därför kom och sitt,
ej efter oro fika!

Jag menar, du må vara mätt
av slika sura druvor,
som hade knappt på tronen trätt,
förr´n ovännen dig trugar
att gå med sig på fältet ut.
Och, fast han gruvligt tappa´,
så had´ han dock så när en klut
bortrivit av din kappa.

Sen fick du ej ditt Sverige se,
förr´n kort förrän du dödde,
du som tolv år och trenne tre
dig på din klinga stödde.
Nu är du kommen uti ro,
bliv då för guds skull stilla;
låt dem, som nu på jorden bo
på slika saker grilla!"

Vid dessa ljuva fadersord
strax sonens ögon runno,
de stego åter till sitt bord,
och ögon kärligt brunno.
"Ja", sade han, "min ljuva far,
jag vet väl, jag är döder;
men för den kärlek, som jag har
till Sverige, jag dock blöder.

Jag vet, vad hjärta, kraft och mod
jag i soldaten satte,
när jag mittför hans ögon stod
och själv i fästet fatta´;
och där jag red för rytterit,
där växte mod i bröste,
där drog en karlaarm sin plit
och blod på marken öste.

Hjälp, gud! Jag kan ej utan gråt
och tårar mig påminna,
då jag och Rehnsköld följdes åt
vid Narva, kransar vinna.
Det blåst´s alarm, vi gingo på,
så solen huvud skaka´,
och Cronstedt sköt, så bergen blå
begynte till att knaka.

Än Düna slag, än Clischow då,
än Krakau, Lemberg, flera,
månn´ tappre svenske bussar blå
ej där suv´ränt regera´?
Augustus måste ju av tron,
när som han såg min klinga,
och nu - - -
Det kan mitt hjärta tvinga.

Fast mången tyckte, att min sol
sig sänkte vid Pultava
och steg inunder mörker pol,
att låta sig begrava;
så, tro mig fritt, had´ Fredrikshall
mitt liv så brått ej ändat,
had´ mina grova styckens knall
väl nya solar tändat.

Men nu är fåfängt tala om
de förra friska tider;
vi veta dock ej, huru som
man nu på jorden strider.
Dock önskar jag mitt Sverige gott,
jag, som dess konung varit
och klätt för samma många skott,
när jag i fält har farit.

Så må då väl, I bussar blå,
I lejon uti norden!
Låt se, I alltid på er stå
och ägen norra jorden!
Jag tackar er för var en dag,
jag eder kommendera´,
för I gick på i mina slag
och veko ingendera.

Gack, Sinclair, i ditt rum och sitt,
sätt värjan i din skida!
Oss har dock himlen mycket gett,
varmed vi tiden lida.
Vi äga ju en gudafröjd
i våra himlasalar,
vårt läger är av nöje höljt
i täcka liljedalar."

Av denna hjälte ivren svann,
hans grymma ärr ej sågos,
han sig förnyad genast fann,
hans kropp ej mera plågas;
fast han i världen hurtig var
och kunde tycken vinna,
vart han dock nu en annan karl,
som vi en gång ska´ finna.

Strax steg vår Sinclair i ett rum,
som klart av pärlor lyste;
där mötte´n hjältar, famna´n om
och honom kärligt kysste;
där inne sågs i blåa klä´r,
på silkesklädda troner,
högborne ädle, som gevär
ha burit för tre kronor.

En gudalust kringsvävade
och allas hjärtan nöjde,
jag skåda´ det, jag bävade
och mig till marken böjde,
jag knäppte mina händer hop
och vördsamt gratulera´
med underdånig suck och rop
dem, som så väl regerat.

Sen tog mig gubben vid sin hand
och förde mig tillbaka;
jag grät, att mina levnadsband
förhindrad´ mig att smaka
ett sådant nöje, som här var
för dem, som väl har levat
och efter ärans krona har
med fulla krafter strävat.

Därpå fick jag strax se min hjord
och lammungarne snälle,
som åto vid sitt blomsterbord
på samma rum och ställe.
"Se nu", sad´gubben, "lämnar jag
dig där jag dig från ledde,
och glöm nu aldrig denna dag
ell´vad på honom skedde!"

Och härpå tog han mig i famn
och tacka`för gott följe.
Jag bad en säga mig sitt namn,
men han mig det fördöljde.
Sen stultad´ han från mig igen,
jag stanna´kvar och kvillra´,
tills denne min utlevde vän
utur mitt sikte tillra´.

Sen satte jag mig ned och grät
och ömkade den skade,
att Sinclair så i hastighet
sin´ ögon sammanlade.
Det var likväl en hurtig karl,
en krigsbuss och en hjälte,
som, om reson fått vara kvar,
med Küthler väl spänt bälte.

Ack, tänk var redlig svensk uppå
den herrens svenska hjärta!
Mång´ hjältes hjärta bliva må
mot hans en liten ärta.
Ja, tänk uppå, hur som han föll
och vem den gärning gjorde
samt hur han tyst i döden höll,
vad sägas just ej borde!

Därför, I hjältar, som ha mod
och hjärta uti bröste,
ack, hämnen Malkolm Sinclairs blod,
som Küthler mordiskt öste!
För övrigt är jag städse er
tillgiven alla tider,
och slutar nu, helst som jag ser,
vår sol i skuggan skrider.

[topp]

FÖRTAL

Hör Apollo städ mig skrifwa,
Städ mig några rader gifwa
Fram för Sweas öpna Syn,
Städ min ringa hand utprita
Med en kall och bleker krita
Några ord i swarta skyn.

Hesa Swanor skrika illa,
At Thalia tiger stilla,
När som hon bör qwillra til,
Säga: at hon wet ej gråta
När som hon bör rinna låta,
Strider ström för hjelte gill.

Therför fast jag är en herde,
Utaf mycket ringa wärde,
Dristar jag mig ändock be,
Få med dusand klang kring bära,
Hwad til Major Sinclairs ähra
Himlen mig har låtit se.

Tu och wet mitt öga fälde
Tårar rätt så snart thet smälde
Och wår Sinclair tumla kull,
Fast jag föråt häftigt snyfta,
Förr än nu ej kunnat lyfta
Lutan upp uhr mitt Skatt-Tull.

Tid och saker ä sådana,
At man får så litet blanna
In af thet som är reelt
Therför må man mig ursäckta,
At jag thenna sak så äckta,
Mycket ej i ljuset stält.

Therför un mig nu then heder,
At för Swea fötter neder
Lägga thenna halfwa dickt.
Jag ödmjukast thet för hoppas,
Sinclair tål min blommor knoppas,
På thess mull med kärlig plickt.

[topp]

När 1738-39 års riksdag i mitten av april avslutades, hade ett märkligt regimskifte ägt rum. Den hornska [Arvid Horn, mössa] regeringen var störtad, som kanslipresident satt Gyllenborg [hatt], och i rådet hade en radikal omflyttning företagits. En ny politik skulle nu följas, och krigsplanerna mot Ryssland utgjorde ett viktigt led i denna. Dock fanns en stark opposition, som ej ens omedelbart före krigsutbrottet skulle tystna. I början av juni 1739 avreste Tessin till Köpenhamn och Paris för att söka åstadkomma en förbindelse med Frankrike, som skulle möjliggöra krigsplanernas realiserande. Innan Tessin lämnade Köpenhamn, fick han meddelande om en händelse, som väckte ett oerhört uppseende, inte bara i Sverige utan över hela Europa, nämligen mordet på Malkolm Sinclair.

I början av juli 1738 hade sekreta utskottet avsänt en av sina egna medlemmar, majoren Malkolm Sinclair, till Turkiet med en dublett av ett viktigt brev rörande högaktuella politiska frågor. Sinclair var karolin och undgick inte heller han fångenskapen i Ryssland. Han deltog i frihetstidens riksdagar och företog 1737 en resa som politisk spion till Turkiet, vilket förklarar att han utsågs till den viktiga beskickningen 1738.

Den 15 april 1739 avreste Sinclair från Konstantinopel i sällskap med den franske köpmannen Couturier. Hans resa var föremål för ryssarnas stora intresse. Redan vid hans föregående resa hade den ryske ministern i Stockholm, Bestusjev, anskaffat ett porträtt av Sinclair. Den ryska regeringen synes emellertid även ha utfärdat befallning att Sinclair skulle infångas, och om det bleve nödvändigt också röjas ur vägen.

På aftonen den 17 juni upphunno två ryska officerare, Kütler och Lewitzki, sitt offer i närheten av Grünberg.

[topp]

Sinclairsvisan textdatabasen

Källa:
Erik Hörnström
ANDERS ODEL
En studie i frihetstidens litteratur- och kulturhistoria
1943 Uppsala
AB Lundequistiska bokhandeln

Avskrifter - Kungliga biblioteket, Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta upplagor (skillingtryck) 103. (uppgiften från Erik Hörnström 1943)
Geijer-Afzelius: Svenska folkvisor 1814, 1816
Meyer: Svenska parnassen, 1889
Bondeson: Visbok nr 120, 1903
Hörnström: Anders Odel, 1943

Texten ovan har hämtats från Bondesons visbok.

Förtalet från Erik Hörnström: Anders Odel

Geijer-Afzelius: Svenska folkvisor
har spelat en stor roll för visans popularitet under 1800-talet, liksom att visan medförde uppmärksammande i mera litterärt betonade kretsar.

Sinclairsvisan är representerad i Den svenska sångboken 1997 - men endast med 12 strofer av originalets 90.

Den nyhetsmeddelande tidningsvisan med politisk tendens har [i Sinclairsvisan] fått formen av ett samtal i de dödas rike och dessutom pastoral ram.

Härmed ha förknippats folkliga sägenmotiv och bibliska reminiscenser. Dikten anknyter vidare till den storsvenska traditionen genom en nationalism, som får sitt symboliska uttryck i bilden av Karl XII.

Dessa element ha dock ingått en förening, och visan gör ett enhetligt intryck, utan tvivel beroende på att alla dess ingredienser bära 1600-talets signum, äro också folkliga, de ha vid tiden för visans tillkomst redan hunnit tränga ned till de bredare lagren, för vilka Odel får betraktas som en representant.

Visan kom ju också på grund härav att åtnjuta en exempellös popularitet. Sinclairsvisan kan således betraktas som en sammanfattning av de mest framträdande dragen i stormaktstidens litterära fysionomi.

Den betecknar slutpunkten på ett tidevarv i vår litteratur i ännu högre grad än Dalins Argus betecknar början av ett nytt.

[topp]   | 
DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]

[topp]   | 

Kung Nebukadnezar har några
gemensamma drag med Karl XIV Johan.
Fast dikten gör mer narr åt kungligheten i allmänhet.

Kung Nebukadnezar
text: Wilhelm von Braun

Och kung Nebukadnezar tog gärna sig en lur.
(Den lusten alltid legat i konungars natur.)
Regerandet var tråkigt, han hellre låg och drömde,
men, mäkta slö till minnet, sin dröm han genast glömde.

En morgon han förfärad slog nattmössan i vägg,
och började att sparka och riva i sitt skägg,
det var på andra året från "högstdensammes" kröning,
men folkets kärlek redan vorden hans belöning.

"Ers majestät! Vad fattas?" skrek drottningen förskräckt,
och hoppade ur sängen, allt i en namnlös dräkt.
"Ers majestät! Vad fattas? Min Gud! ni visst är dålig?"
"Låt hämta mina spåmän!" skrek han, med röst så hålig.

"Er säkert maran ridit", skön drottningen föll in,
"ni åt för mycket ostron och drack för mycket vin.
Jag alltid vågat be er ej sova strax på maten;
tänk, on ni finge slaget, vad olycka för staten!"

"Vad pratar hon om mara? Det kan hon vara själv!
Men stå ej där och gapa och sina ögon välv!
Låt hämta mina spåmän! Hur länge skall jag be er?
Låt hämta alla visa, trollkarlar och kaldéer."

Ej snabbare far ljuset ned från den höga sol,
än nu den höga drottning for in allt i sin kjol.
Hon fick ej tid att kasta en duk kring blotta barmen,
men flög på dörren, kippskodd, och skylde sig med armen.

Och nu där kommo spåmän och präster små hos Baal,
de knappast kunde rymmas i kungens pelarsal.
De föllo på sitt "ansikt" och darrade som mesar,
när mitt i klungan trädde, så loj, Nebukadnezar.

"Godmorgon, mina herrar!" sad kungen och drog mund
allt till en väldig gäspning, så bred som Danmarks sund.
"Jag haft en dröm så livlig, att jag blev riktigt vaken;
nu tyden den mig genast, I män, som kännen saken!"

Då talte de kaldéer, och det på "syriskt mål",
ty landets språk ej kungen uti sin vishet tål;
"vi vilja tyda drömmen för dig och dina råder,
om du, o konung! värdes förtälja den i nåder"

Men kungen sade, storögd: "Förbanna mej, jag minns!
Och jag kan ej begripa vad nytta därav vinns,
ty om I ären spåmän, så bören I väl veta
att drömmen och dess tydning på samma gång utleta."

Nu teg Nebukadnezar, av långa talet matt.
"Nej, det är platt omöjligt! Det är omöjligt platt!"
begynte the kaldéer att skrika jämmerliga,
men kungen vart förgrymmad och ropte: "Vill ni tiga!

Här hjälper ej att krångla! Tyd drömmen utan krus,
jag annars platt förgöra skall er och edra hus!"
De spåmän föllo neder och revo sig i skallen:
"Stormäktigaste konung! o, hjälp oss blott på trallen!"

"Nej, det må satan göra! Ett kungligt majestät
bör akta sig att tänka, det skadar hälsan, det.
Ej sant?" han fortfor, vänd till de hovmäns granna skara.
"Så sant, som Herren lever!" de hördes alla svara.

"Högvisaste bland kungar! Du världens föresyn!"
skrek nu en liten spåman, med dödens färg på hyn.
"Vi äro redobogna ditt härskarord att lyda;
men är väl tydning möjlig, när intet finns att tyda?"

"Jo, drömmen, edra åsnor, jo drömmen, är det vax?
Just därför att jag glömt den, vill jag den veta strax."
Men spåmän och kaldéer och präster hördes pipa:
"Av intet bliver intet, o, värdes det begripa!"

Men på Nebukadnezar föll vreden nu så tung:
"Vad? Vi begripa något? Vi, med Guds nåde kung?
Men blixtra för Vår vrede, ty Vi förstodo piken!
Hör hit, Vårt trogna garde! kör ut de dumma liken!"

Och aldrig förr så upprymd sågs kungen på sin tron;
han ropade sin gunstling, minister och spion:
"Hör, Arioch, din slyngel! gå ut med svärd och sabel,
att dräpa alla visa, som finnas uti Babel!

Men Vi behöva sova, ty livet är så kort.
När du har dräpt de visa, så giv oss strax rapport!
Ack, vad den gyllne kronan är för en gruvlig börda!" -
Och kungen gick att sova och gunstlingen att mörda.

När konungen ur sömnen sin höga blick upplät,
stod Arioch vid sängen och sad: "Ers majestät!
Jag skumpat kring och letet, så jag är öm i vaden,
men var ej kropp att finna en enda vis i staden."

Då skrek Nebukadnezar med ett förgrymmat mod:
"Ditt nöt! dräp då de dumma, ty jag behöver blod!"
Men Arioch han knäföll och bad: "Tag domen åter,
du eljest, store konung, blir utan undersåtar!"

"Det har du minsann rätt i" genmälte kungen flat,
"men säg, vad skall jag göra, ty jag är desperat?
Jag prompt vill drömmen veta, om än jag nödgas steka
mitt halva kungarike, att gudarna beveka."

"Min nådigaste herre, det vore lite strängt,
och även litet farligt, fast ni är oinskränkt.
Men edra spåmän äro i sanning stora vasar,
dock finnes här en jude, som heter Beltesazar.

Det är en slipad satan, som alla av hans stam.
Han säkert letar drömmen ur eder hjärna fram.
Beredd till företräde står han i yttre salen."
"Nåja, låt juden komma, men räck mig först pokalen!"

Och kungen tog en styrkdryck, och juden trädde in;
hans långa näsa lyste i toppen som karmin,
och som två korvar svällde hans läppar, kopparröda,
och ögonen illparigt i skallen sågos glöda.

Men konungen i nåder nu öppnade sin mund:
"Träd närmare till sängen, du son utav en hund!
Jag hört, att du lär vara "finurlig" över måtta,
säg därför vad jag drömde i morse klockan åtta!"

"Au, schture König! detta är meget schwårt, bei Gott!
Ich bin ein armer Teufel, men latt mick tenke blott!
Nothwendigt, att ferschtå mick, ein bäger schall du dricke.
Drick noch einmal, mein König, det anners går platt icke!"

Ej kungen hört på länge så klok ordination.
Han följde den med nöje och tog en god portion.
Men juden log och sade: "Schnart vill jack säge dremmen,
drick noch einmal, mein König, den aller siste klemmen!"

Då drack Nebukadnezar och nickade så sällt. -
"Du bist der schtörste König, som finnes in der Welt ...
Och kungen log ånyo: "Du börjar icke illa,
gå på, jag tycker om dig, min snälla jude lilla!"

"Du bist der schtörste König, som finnes in der Welt ...
Din ögon är som solen, de fröjde Berg und Feld.
Ej Gott uti sin himmel är såsom du allmächtig." -
"Min själ!" sad kungen sakta, "den karlen är för präktig!"

"Du dremde, schture König, du dremde om en Berg;
drick noch einmal, jag per tick, så får tu pättre färg!
Ja, om en Berg du dremde, så spitsig, som mein Nase,
och solen schen på toppen, så red som druvens klase."

"Nej, det var visst en dal", läspar kungen nu så såt,
"men gå du på, min gosse, det var ju dock ditåt!
Beständigt för mitt öga det spökar gräs och klöver."
"Drick noch einmal, mein König, så schall det schtrax gå över!

Det var en Berg, o König, bei Vater Abraham!
Bei Isaac und bei Jacop und hele Jude schtam!
Den Berg, så hoch und herrlich, som sick mot himmeln schträckte,
det var du själv, ferschtå mick, du schtörste av ditt schläkte!"

Den store kungen smålog: "Vi tro det var ett berg.
Nog känna Vi Vårt värde, Vi äro ingen dvärg.
Den liknelsen med berget Oss verkligen behagar,
men skynda dig, ty vinet Vår starka själ försvagar!"

"Und neden om den Bergen, von Silber und von Gold,
schtod en ferschreklich jätte, så grausam und så bold,
men då föll bergen neder, und jätten blev ferkrossed.
Då jublede all jården, från denne best ferlossed.

Und denne dremmens mening, den är nu ganz beschtellt:
du bist der schtörste König, som finnes in der Welt.
Du schall ferkrosse alle, und du schall triumfire
i krig und frid, und ännu i hundert år regire."

"Hav tack min lille jude! det var förbannat bra!
En bättre dröm, det svär jag, kan ingen konung ha.
Men är det riktigt säkert, att detta just jag drömde?
Hur var det nu? Säg om det, du spåman, högt berömde!

Den arga skälmen läste på nytt sin läxa opp.
Och kungens hjärta svällde av stolthet och av hopp.
Han satte juden närmast i riket vid sin sida,
men nu vår Herre tyckte, hans dumhet gick för vida.

Och morgonen därefter, när drottningen så from,
slog upp sitt sköna öga, fann hon paulunen tom!
"Var är min höga herre? Han lämnat bädden varma,
har morgonfjäsk han blivit? O, må sig Gud förbarma!"

En tjog av kammarherrar, med nycklar där ni vet,
hon sände nu att leta i största skyndsamhet;
och fjäskande nu löper, dock fåfängt, hela raden,
i slottet fanns han icke, ej heller uti staden.

Nu greps av gruvlig ängslan den drottning fin och späd,
hon rev sin kläder sönder, sitt linne till och med,
och ryste vid den tanken, att få som änka smäkta,
sen hon sig vant vid ståndet, det ljuvliga och äkta.

Det höga rådet även sitt höga huvud mist,
nog var förlusten måttlig, det är väl sant och visst,
emedan i konseljen han snarkade beständigt,
men jordens kungar äro ett ont, som är nödvändigt.

Med Arioch i spetsen gick rådet utom stan,
att speja efter kungen, så brått som själva fan.
Den sköna drottning följde, båd rustad och beriden;
mer ömt ett kvinnohjärta ej slagit än i tiden.

Förgäves dock de söka och fråga en och var,
som de på vägen möta, allt efter landsens far.
Han var försvunnen, Han, som så gärna njöt därinne
il dolce far niente, lik fågeln på sin pinne.

En mil från Babel kommo de till en liten krog.
I dörren stod en bonde, som tycktes ha fått nog.
På deras spörsmål svarte han: "Kungen? ja vassera!
Bland mina andre oxar går han i hagen, herra!

Vet herra, ja ä riktigt förgruveligt förskräckt,
ja, kände nog igene´n, å söp mej därför knäckt.
Gud signe nådi herra som ränt hit bort och letat!
Att kungar äta gräs, har ja minsann! aldrig vetat."

"Vad säger du, din bondtupp? Begår du högmålsbrott?"
skrek Arioch förbittrad. "Du prompt skall på schavott!"
"Nej, dä ä dagsens sanning", skrek bonden, rädd och slagen,
"med mina andre oxar går han på bet i hagen."

Förundrade till stället begåvo de sig nu;
där gick Nebukadnezar och vrålade: muu! mu!
Ministrarna med fasa nu händren slogo samman,
men kungen, obekymrad, åt gräs med hjärtans gamman.

Den arma drottning ropte: "Nebukadnezar! hu!
låt bli det grymma gycklet!" - men kungen svarte: Muu!
Och när hon gick mot honom, begynte han att kesa
på fyra fötter hurtigt och ... katastrofen resa.

Ack! detta var för mycket för hennes ömma själ!
Hon fick en hastig dåndimp, och det var ganska väl,
ty hon slapp från att skåda, hur plump och kreaturligt
han var emot en kviga, som hoppade finurlig.

När rådet såg, att kungen var ett fullkomligt fä,
de läto honom vara (så skulle jag gjort med)
och vände om till staden, att riksens ständer kalla,
för att besluta vilken som skulle nu befalla.

Vad tycks! Nebukadnezar fick hava kronan kvar
utöver Babels rike, så oxe som han var ...
Ett klokt beslut i sanning! - Man vet väl vad man äger
men icke vad man får - ett gammalt ordspråk säger.

Man kunnat få en tiger, som druckit landets blod -
blod älskar icke oxen, blott gräs och tålamod;
man kunnat få ett snille, som önskat själv regera,
den åtrån har ej oxen, han vill sig ej genera.

Det säges ock, att Babel så sällt ej nånsin var,
som under oxregeringens minnesvärda dar.
Det fordom tryckta folket fick äta råg och vete,
när kung Nebukadnezar helt tarvligt gick på bete.

I våra bistra tider, så rika på försök,
man kunde ju för ro skull till konung ta ett ök;
då kom man rätt behändigt från höga apanaget,
ty hundra bankos anslag nog räckte till furaget.


[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]