Delandska fältropet
text: Posthumus (J.C. Hellberg)
ur Mina Samtida - tolfte och sista delen
Adolf Bonnier 1874
Trettio år tidigare kunde svenska qvinnan sällan fördraga
föredrag och derföre väckte hennes uppträdande på
riksståndsläktarne vid 1840 års bullersamma riksdag stor
munterhet, isynnerhet sedan en af dem, som från riddarhusläktaren
afhört diskussionen om myrodlingen på Gotland, tog myrarne för
att vara myror och anmärkte att sådane komme nog ändå
utan att man behöfde odla dem.
Femton år sednare hade qvinnans emancipation hunnit så långt
i hennes eget medvetande, att vid en öfverläggning om pensionsfond
för lärarinnor ordförandskan, den dåvarande "mamsell"
Deland, kunde bemöta förslaget att tillkalla någon
rådgifvande jurist med det energiska utropet "inga herrar,
inga herrar!"
Qvinnan fick lika arfsrätt och alla ogifta qvinnor blefvo myndiga:
nu steg sjuksköterskan till diakonissa, guvernanten till åldtfru
eller rektorska och i ett nybildadt lärarinneseminarium steg den lärda
qvinnan fram fullfjedrad. Derpå blev alla mamseller "fröknar",
så att i den vägen ingenting mera fattas, än att alla fröknar
förklaras mamseller.
Nu hade nya femton år efter Delandska härskriet förflutit,
och jag fann qvinnan i varumagasinet, vid bank-pulpeten, boktryckeristtilkasten,
elektriska apparaten, postexpeditionen, ja på sjelfva rakstugan med
knifven i hand.
Få se, nya femton år härefter, så der omkring år
1885, om icke då det Delandska fältropet, som i sin början
varit blott en ofrivillig värjemålsinterjection, kommer att
stå som en strålande inskrift, med symachin broderad på
det nya samhällets riksbanér, ja om icke då, liksom långt
före detta i ett annat ryktbart rike, Dahomey, till och med det dyrbara
uppdraget att bevara och försvara - jag vill icke säga "konungens"
- utan regerande drottningens palats, måst här anförtros
åt amazoner i följd af de "usla karlarnes trolöshet". Observera,
att den här "qvinnoemancipationen" inträdde just samtidigt med
uppfinningen af symachinen, och att i dessa yttersta tider uppfunnits
både en den snillrikaste strumpstickningsmachin och en lika snillrik,
sjelfarbetande matkokningsapparat, så att "inga herrar" ens i dessa
hänseenden vidare behöfvas. Och vaggan kan ju gå med tramp-
eller ångmachin, tills hon blir en öfvervunnen "ståndpunkt".
Felet är herrarnas eget. De ha svinkat i sina bestyr, vid sina
pulpeter, i sina embetsrum, vid sina voteringar, på sina högvakter,
parader och skarpskyttemönstringar; de ha rucklat för länge
på aftnarne, så att de sofvit för länge om morgnarne,
nickat vid middagsarbetet, surrat vid kaffelikören och hemfallit åt
absinther, absencer och abscesser.
Mycket rätt, att de alltså afskaffas; hvilket ligger äfven
i verldsplanen för den planet, vi bebo. Vårt slägte skall
ju en dag upphöra, och detta kan icke förr taga sin början,
slutet nemligen, än damerna fått bugt på "den siste Mohikanen".
Långsamt går det icke: tänk blott hvilka svalg öfverhoppats
och igenfyllts på de 30 åren ifrån 1840 - till
den kungliga förordningen
af 1869,
om lefvande qvinnors insläppande
på anatomisalarne!
|
