[text- och diktarkivet]
[tillbaks]
[Bakgrunden]

Bakgrunden

text: Erik Hedén (1875-1925)

Bakgrunden

Då författaren till dessa skisser ur dagens historia icke är historiker av facket, varken kan eller vill han utgiva sina politiska meningar som objektivt vetenskapliga sanningar utan ber tvärtom få upplysa läsaren, att han till sin åskådning är socialist, snarast med en dragning åt denna riktnings vänstra flygel.

Året 1918 firades i Sverige ett 200-årsminne: minnet av Karl XII:s död och därmed det svenska stormaktsväldets fall. Men ett annat därmed nära förknippat minne förbisågs alldeles: 200-årsminnet av folkväldets införande i Sverige.
 

I själva verket var Sverige under 1700-talet ett föregångsland för folkväldet inom hela kulturvärlden. Det hade förflyttat kungamakten till en lika undanskjuten maktställning som den nu äger i England och det över 100 år tidigare än detta där skett. Däremot får man visserligen icke tala om folkstyre i 1700-talets Sverige i den meningen att det skulle varit folkets flertal som styrde riket. Visserligen företrädde de fyra riksstånden ganska bra landets manliga befolkning. Men maktfördelningen mellan stånden var ytterst ojämn. Bondeståndet som företrädde en ofantligt mycket större del av folket än alla de andra stånden tillsammans var medvetet och energiskt tillbakaskjutet i både yttre makt och inre anseende.

Adeln, dit hela det högre krigsbefälet hörde, var rikets första stånd både till namnet och i verkligheten. Det var den och ingalunda de ofrälse som tagit ledningen vid det nya statsskickets införande. Den gick alltså i spetsen för oppositionen mot kungamakten. Men den representerade ock rikets politiskt och socialt, ekonomiskt och kulturellt mest aristokratiska element. Därför vart detta stånd främsta stödet för det nya parti som på 1730-talet tog makten i Sverige, hattpartiet, ett i utrikespolitiken krigiskt, i inrikespolitiken starkt tullvänligt parti, som med en lång rad tvångsåtgärder sökte framdriva en svensk industri. Mösspartiet åter, ett starkt fredsvänligt parti som hyllade friare näringsgrundsatser och ej ville gynna industrin på jordbrukets bekostnad, hade sitt starkaste stöd hos prästerna och bönderna. Dessa voro alltså de mest folkliga stånden, vilket ej uteslöt att prästerna voro ytterst fientliga mot religionsfriheten, och att bönderna ibland röjde starkt kungavänliga åsikter. Intet av dessa stånd visade sig emellertid kunna åstadkomma en både kraftig och målmedveten opposition. Däremot var det borgarståndets omsvängning från stark hattvänlighet till stark mössvänlighet som vid medlet av 1700-talet bragte mössorna åter till makten. Väl skedde samtidigt eller något tidigare ett omsving även i adelns politiska åskådning. Men det åtföljdes snart av en helt annan stämningsväxling. Adeln fann att de tre, nu sammanslutna, ofrälse stånden började komma med krav farliga för dess sociala härskarställning. Alltså började den vackla i sin kärlek till folkstyret. Det var med hjälp från dess led - icke från hela adeln men avsevärd grupp därav - som Gustav III år 1772 lyckades störta riksdagsväldet och åter göra kungen till statens starkaste makt. Dock förklarar ej adelns stöd enbart den häpnadsväckande snabba och lätta framgång han vann. Det är uppenbart att Frihetstidens statsskick, med en allenastyrande riksdag och en rådskammare, vars medlemmar blott voro ständernas gentemot dessa maktlösa fullmäktige, icke länge lyckades hålla sig populärt i Sverige. Svenska folket föredrog uppenbart en personlig styrelsemakt.

Frihetstiden utmärktes av ett vitt utbrett mutsystem, särskilt med hjälp av utländska pengar; dock var ju detta ingenting säreget för Sverige utan ett allmänt drag i tidens politik. Å andra sidan var den en period av stark inre uppblomstring. Då börjades det väldiga nyodlingsarbete som sedan pågick i Sverige ända fram till mitten av 1800-talet. I och med det då började storskiftet infördes en ny jordfördelning som tillät bättre bruk av jorden. Folkmängden växte i det hela starkt, äktenskaps- och födelsesiffrorna voro höga, antalet av barn födda utom äktenskapet, liksom antalet självmord och dråp var ringa. Endast krigen - föga ärorika men ock föga förlustbringande - avbröto två gånger denna gynnsamma utveckling för några år.

Under Gustav III och Gustav IV Adolf var utvecklingen mera ojämn. Perioder av välmåga och ekonomiskt framsteg växlade med perioder av nöd och tillbakagång, dels under Gustav III:s senare år, dels vid slutet av Gustav IV Adolfs regering. Dryckenskapen började till följd av Gustav III:s experiment med kronobrännerier bliva en landsfara. Perioden slöts 1809 med ett olyckligt krig, med Finlands förlust, med en katastrof icke mindre svår och långt mindre ärofull än under Karl XII, och denna gång inväntade ej svenska folket kungens död för att göra revolution.

Det var adeln som gjorde den. Vänskapen mellan Gustav III och adeln hade ej varat länge. Snart hade rikets första stånd återtagit sin oppositionella ställning mot kungamakten. De lägre stånden voro däremot ytterst konungska. Med deras hjälp och till priset av ekonomiska medgivanden åt dem ökade Gustav III år 1789 kungamakten ytterligare, så att den närmade sig enväldet. Även under Gustav IV Adolfs enda riksdag voro de ofrälse stånden ytterst medgörliga, medan hos adeln en visserligen icke värst manstark men mycket skarp opposition yppade sig. Flera av denna oppositions män voro med och gjorde revolution 1809.

[topp]
[text- och diktarkivet]
[tillbaks]