På Arendorffs tid 
text och musik: Nils Ferlin

På Arendorffs tid 
då var himmelen vid 
då var stjärnorna nära att se. 
Det var glädje och skratt; 
blev man haffad en natt 
var de' ingenting särskilt me' de'. 
Det var uppåt, det kan jag förkunna, 
fast man bodde ibland i en tunna. 
Och man frös och man svalt 
men man klarade allt. 
De' var ingenting särskilt me' de'.

Nu är tillvaron hård 
så på gata som gård, 
så på krog som på pilsnerkafé. 
Man får sitta så tyst 
som ett trä och en byst: 
kan ni se något särskilt i de'? 
Nej, på Arendorffs tid fick man andas 
och med grevar och friherrar blandas. 
Var man dum i sin trut 
ja, så åkte man ut: 
De' var ingenting särskilt me' de'.

Det var lustiga år, 
men med slätkammat hår 
nivelleringen gjorde entré. 
Och så blev det så här: 
vi är lika som bär. 
Kan ni se något särskilt i de'? 
Folk betalar sin skatt och är snälla 
fastän inte ett skvatt originella. 
Nu är tillvaron platt 
som en nedsutten hatt. 
Ja' ser ingenting särskilt i de'.

Ja, man lever och tär
på den kropp som man bär,
och så ligger man där ett-tu-tre.
Och så fraktas man bort
i en billig transport.
De´ är ingenting särskilt me´ de´.
Om en fågel en drill ville drilla
vid ens färd var det inte så illa,
men om prästen är skral
och drar in på sitt tal
är de´ ingenting särskilt me´ de´.