Vid ett fattighjons kista
text: Victor Arendorff
musik: Tommy Rådberg

På fattighusets gård en simpel likvagn står,
på den en svart och lika simpel kista,
och fattighjonet Lundström, vilken dog i går,
i denna sover nu sin sömn, den sista.

På locket finns det ej en enda liten krans
och inga blommors vällukt luften fyller,
men solen lyser fram ibland, och då dess glans
den svarta kistan som med guld förgyller.

Och ingen vänlig har vid porten granris strött,
där djupa hjulspår tecknat sig i gruset,
ty vad betyder det, månnväl, att någon dött,
det är så vanligt här på fattighuset.

Kring vagnen några hjon... Men ej en snyftning hörs
och ingen sorgens suck bärs bort med vinden,
och ingen enda valkig hand till ögat förs
och ingen förkläddssnibb lyfts upp mot kinden.

Men Lundström, sörjs du ej av fattighusets hjon,
så lyss hur gårdens sparvar sorgset spela!
De sakna dig, ty aldrig av din brödranson
åt dem du mera skall små smulor dela.

Och där - se gårdens gamla katt kring vagnen går,
ty hon och Lundström voro goda vänner,
men aldrig av hans frukost mer en bit hon får,
ej mer hans grova händers smek hon känner.

Din kvast i redskapsboden nog i undran står,
varför i dag din hand ej skaftet fattar,
och krattan väntar på dig, ty den ej förstår
varför idag du inte gården krattar.

Så sov i frid! Du är ju saknad, du, ändå,
om ock blott av en sopkvast och en kratta,
och även sörjes du av sparvarna de små
men allra mest av gårdens gamla katta.

Vi kunde skramlat till en krans kanhända
vi stackars hjon på detta fattighus,
att som en sista hälsning Lundström sända,
men allt vi få går åt till kaffe och till snus.