ETT GAMMALT FÖRMAK Jag minns ett gammalt lågt gemak med mörknad rämnig gips i tak. Och dovt från kvarn och såg vid ån hörs hjulens brus och forsens dån. Och gammaldags är möbelns snitt och bukigt bred och dryg, med svängda ben i guld och vitt och blommigt övertyg. Ur hörnet stirrar skum och svart i brons en byst av Bonaparte. Från vägg till vägg hans vita ham i bleka stålstick rider fram vid Austerlitz, i Jenas slag, vid Berezinas bro, från segertåg till nederlag på väg till Waterloo. En dammigtvit Karl-Johans-byst fixerar kejsarn stelt och tyst. Den långa näsan pekar djärvt, den strama läppen tiger kärvt, beredd att plötsligt slunga ut i brusande kaskad vulkaniskt hett om en minut en våldsam gascognad. Ett gammalt skåp av masurbjörk med tung skulptur, massiv och mörk, bär romantikens dikt i famn, och rygg vid rygg och namn vid namn står Atterbom med stab och här, Tegnér är med som gäst, och Sarons liljeskald är där och Törnroslärans präst. En fluga surrar av och till, men urets pendelknäpp står still, sitt kvalm jasminers ånga strör ifrån buskagen utanför, och stark står doften ur en vas från torra törnrosblad, det blänker svagt ur slipat glas i kronans prismors rad. Och årbräckt mellan fönstren står klaveret stumt sen sexti år, men framför på dess nötta stol jag drömmer fram i korngul kjol och korkskruvslock och spetsfischy en faster av min mor, som blek orange är hennes hy och blicken mörk och stor. Och trånsjuk som en vallmodröm hon sjunger sången vek och öm, mens nacken vaggar av och an, med kärleksord från Ispahan, om Bulbul och Papilio och om violers sorg, om rosenkval och liljero i Demiurgens borg. Av ambrarök och saronsdoft och fjärilsfjun och blomsterstoft, törnroseri och oförnuft jag känner fylld gemakets luft; på fin och lätt och liten tå framsmyga feer små, och andevaktlar hör jag slå från varje vinkelvrå. text: Gustaf Fröding musik: Tommy Rådberg