Hönsgummans visa. (1751) text: kyrkoherden Olof Carelius Hanar å hönor å kycklingar små, spring glättuga nu, kväd, mina pullor å tuppar, hå, hå, sjung kuckuliku! Lät si, var en hoppar ikring sina koppar å näbbarna doppar. Jag orkar illa gå, sitter gammal å grå, men kväder ändå. Fyra tjog år, å så nitton därtill, är min ålder i dag. Folke må tro mäg så mycke di vill, men aldrig vet jag min håg vari bätter förnöjder å lätter, båd dagar och nätter, än han ha varit nu på sex år eller sju för nån herre å fru. Fem stora herrskap på herrgålen vår, allt efter var ann, minns jag så väl, som de varit i går; och därföre kan min åldriga tunga om herrskapet sjunga, bå gamla å unga; Den som ha vari mä må veta hur dä ä, var man säker på dä. Årsgammal var jag, då fröken for bort. Då hörd jag di sa hur hon hushålla, runt eller torrt, dä va som dä va; men bort vill hon resa te den, som kan läsa bakfram i katkesa; Lika va di sa, nog har fröken vari bra. Men di narra na sta. Sen var en herre på gålen, jag minns. Han va väldug med art. Yppare husbonde näppliga finns, men han dödde så snart. Å frun, som vart änka, fick sörja och tänka, vad hon skulle skänka te dem, som mä makt uppå gålen hade akt och om ägorna vakt. Bästa, som frun i sitt hus hade kvar, var en endaste son, fyra års herre, som miste sin far. Men minns, han va mån om åkrar å ängar å flitiga drängar, om ägor å pengar. Han föga var stor, när han följde sin mor å kring ägorna for. Grannsämja, hemfrid å styr på sitt hus hölt han som en kar. Frun, som han fick, var ett dygdenes ljus, en fröken så rar, så from å gudfruktig, så sedlig å tuktig, i hushållet duktig, att av detta par är åminnelse kvar alla världenes dar. Arvingar fingo den herre å fru, jag minns inte grant. Som jag kan tycka så voro de sju. Jo, jo, dä va sant, ty fyra, de siste små herrar, jag visste, att herrskapet miste. Den äldsta va kvar å så fröknar ett par med moder å far. Herrskape själva, de levde så kort, jag minns, hur vi grät, när som vår nådiga fru dödde bort. Den sorgen var het å svår för oss alla som bittraste galla. Vi gick här å valla bå nätter å dar, å den ömmaste var vår bedrövade far. Fyra, så när som ett fjärendels år, han levde därpå. Men, famikatten! när han stog på bår, hur di glunkade då. Di sa: vi få värre bå större å smärre. Vi miste en herre, som ville å fick hålla ordning å skick. Gissa på, hur dä gick! Sonen tog hushålle först uti akt, men sen for han ut, reste med junkrar å drängar på jakt, hade kulor å krut. Men trolla dä krute, di hölls med därute! Dä vålde på slute, att rävarna log åt dä skotte, som tog, då vår husbonde dog. Endast systern va frommer å go, som ärvde sin bror; att hennes herre på loven å tro, som han henne svor, fick styra å ställa, så de blevo sälla, som hade vari snälla. Å sen ha dä gått bå mä stort å mä smått såsom han ha förmått. Nog va dä mer än halft anna tjog år, så herrskape här rådande voro på herrgålen vår, med mycke besvär. Nu är di döda från omsorg å möda. Våra ögon ä röda, ty jämmer å gråt va vår dagliga låt hela tiden bortåt. Men huru väl ha den Högste försett vår herrgål igen? Mä både herre å fru han ha gett, så jag aldrig vet än, sen jag börja lära ta maten å bära te pullorna kära, dä låti så väl för bå junker å häl bå te kropp å te själ. Herrskapet läser å sjunger å ber, Dä märker väl jag, unge små herrarna lära ju mer var endaste dag. Aldrig ska höras nån orätt få göras, ell någon ska töras te peka säg fram å bli te någon skam, Monsieur ell Madam. Herre Gud, signa di dygdiga två för all ordning å tukt! Himlen bevare de plantorna små, deras härliga frukt! Så den må bli mogen, Te dygd redebogen, rättrådig å trogen! Ty då bli dä gott te få del i den lott, som jag ha nu fått. Solen å månen å stjärnorna ge sin härliga glans. Djuren på markene nöje bete med lek uti dans. Hela jolen hoppar, å mustiga droppar gör lustiga kroppar. Flicka, kvick å ung, kan du bättre så sjung, jag är gammal å tung. "Årsgammal var jag, då fröken for bort " - Drottning Kristina "Men han dödde så snart" - Karl X Gustaf "Å frun, som vart änka" - Hedvig Eleonora "var en endaste son" - Karl XI "en fröken så rar" - Ulrika Eleonora d. ä. "att herrskapet miste" - Prinsarna Gustaf, Ulrik, Fredrik och Carl Gustaf "å så fröknar ett par" - Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora d. y. "Sonen tog hushålle först uti akt" - Karl XII "Endast systern va frommer å go" - Ulrika Eleonora "att hennes herre på loven å tro" - Fredrik I "Mä både herre å fru han ha gett" - Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika "unge små herrarna lära ju mer" - Kronprins Gustaf (III) och hertigarna Karl (XIII) och Fredrik Adolf