En ynkelig, men, dessvärre, sannfärdig VISA om huru vederbörande
bispringa huvudstadens husvilla.
(Sjunges som "Lincolnvisan")

Vill ni höra hur höga vederbörande
raska på när som nöden är när,
så ska´ jag det för eder beskriva
i en visa, som ynkelig är.

Si, det hände allt på Lad´gårdslandet,
att den blev uppå bostäder brist,
och de husvilla till Majestätet
sig begåvo en skön morgonkvist.

"Gå till överståthållarämbetet!"
lydde rådet; och skaran gick dit.
Och den visaste herrn i ämbetet
nu begynte att göra sin flit.

Han dem visar till herrar stadsfullmäktige,
men där träffa de mannen, dem sänt,
som nu ger till Beredningsutskottet
en adress uppå fint pergament.

Komna in i Beredningsutskottet,
få de se samma herre igen.
"Spring i blinken till Fattigvårdsnämnden!"
nu han säger, de fattigas vän.

Och de springa uti dagarne tretti,
och de springa uti månader tre.
Samma hyggliga, präktiga herre
överallt är till tjänst, som ni se.

Framåt våren, när sipporna vakna,
har man rum fått i ordning - alltväl!
Men de husvilla av kommissarien
har då upphittats frusna ihjäl.

Nu i visan för höga vederbörande
en moral bör, förstås följa med:
hur de än sig för folket anstränga,
få de otack till lön med besked!

Söndags-Nisse 10.11. 1872