Kors på Idas Grav. text: Charlotte Berger Mossbelupen hydda står vid Hecklas fot, höga granar skydda den mot stormens hot. Men därinne sorgsna minne stormens hand en ros bröt av, än på strand vi finne kors på Idas grav. Alfred, skön som våren, drog till fjärran land. Blek, med spridda håren, Ida grät på strand. Gå att strida, glöm ej Ida, hennes kärlek, hennes tro. Sorgligt skall hon bida återkomstens ro. Året slöt sin bana tvenne gånger om, saknad blev en vana, ingen Alfred kom. Van att lida, stackars Ida dolde smärtan för sin far, kraft att ensam strida än dess hjärta bar. Snart från bleka kinden blomman vek sin kos. Så av siroscvinden härjas Söderns ros. Tårfyllt öga, mot det höga, fåfängt följde hjärtats bön, trohet båtar föga, sveket blir dess lön. Enda dotterns smärta rör den gamles bröst, ömt hans fadershjärta skyndar att ge tröst: "Sörj ej Ida, till din sida snart jag Alfred återför. Blott för dig jag vida bort en vallfart gör." Ida gick till stranden lik en enslig hamn, ritade i stranden månget älskat namn. Morgondimma, middagstimma, suckande hon andas här. Månens bleka strimma finner henne där. Skyhögt böljan svallar över havets bryn, åskan rysligt knallar, blixten delar skyn. Skepp förstöras, nödrop höras, vraken slungas emot land, och av vågen föras många upp på strand. Av förtvivlan slagen Ida såg sin far. Redan skumt för dagen gubbens öga var: "Dödsminuten är förfluten döden redan kallar mig, Alfreds tro är bruten, han har svikit dig." Nu sin hand han lade i sin dotters hand. Ett farväl han sade, gick till fridens land. Döden svingar, mörka vingar, nu ett hemskt och smärtsamt ljud, samma ängel bringar Idas själ till Gud. Mossbelupen hydda står vid Heklas fot. Höga granar skydda den mot stormens hot. Men därinne, sorgsna minne, stormens hand en ros bröt av, än på strand vi finne kors på Idas grav.