Kolarvisa.
text Olof Ekardt, Älvkarhed, Alfta född omkring 1875
melodi: "I låga ryttartorpet"

Långt bort på Alftaskogen,
det blev en drivning stor,
och nära hundra hästar
till Ramfors trakter for.
Bland körare och huggrar,
det var blott liv och lust.
De tänkte tjäna pengar
och pröva mången dust.

Det första vi fick göra
när alla kommit fram,
det var att skotta vägar
uppå bergets kam.
Ty snön i stora massor
låg djup och ganska hård
och myren helt ofrusen
och källans bäckar svår.

När äntligen det börjar
att synas bliva fart.
Det ekar uti bergen
vid trädens hemska brak.
Då börjar hästar stupa.
av korsförlamning dö.
Och många bliva sjuka
av vinterns is och snö.

Re´n många har fått resa
att söka läkaren.
Vi få noggrant tacka
den stora skaparen,
som gav oss hälsans gåva
att kämpa livet ut,
att vara här i skogen,
tills drivningen blir slut.

Förtjänsten den blir dålig,
det kan envar ju se.
Ej ens den minsta ökning
bolaget månde ge.
Väl tio hästar strejkat
och emot hemmet drog.
Och även många andra
av skogen har fått nog.

Ej några tärnor finnas
för dessa unga män.
Som uti dystra skogen
ej har en enda vän,
som kvalda hjärtat tjusar
och gör dess sinne ungt.
Vad är väl då att undra,
om livet bliver tungt?

Men våren skall väl komma
en dag för oss också.
Då vi får skogen lämna
och emot hemmet gå.
Då lärkor månde sjunga
och fröjda trötta sinn´,
De är ju allas vänner,
och därför även min.