Luffarevisa text och musik: Martin Nilsson (1890-1963) När våren vindar rista i knopparna som brista då vill man ut och kvista och bli som barn på nytt. Då axlar jag min mara allt uti solen klara, och glädes att få fara ifrån min trånga hytt. Jag vandrar i den vida ring vårt långa land och rike kring fastän jag äger ingenting så sjunger jag ändå. När alla vägar bär till Rom i grönska eller fager blom, man glömmer lätt sin fattigdom om himmelen är blå. Men blåser hårda vindar igenom molnens grindar och björkar, granar, lindar de ställa sig på lut - om ändlös lång är vägen så får man ta ut stegen och gina över tegen - så tar väl vägen slut. För är man inte lytt å vank, nej, frisk och rörlig, mjuk och slank, va gör det då om man är pank och usel som en lump. Fast alla vägar bär till Rom i grönska eller fager blom, så bleve vägen ganska tom om ej man drog en stump. Och tigger jag om vatten, och mat, och rum för natten, så vete välan katten om jag det inte får. För om di skulle tveka och blänga surt, och neka så ska jag få dom veka i sinn, så det förslår. För jag kan lipa som en sill och vind och skack mej vända till och strax jag fått´et som jag vill en annan ton jag slår. När alla vägar bär till Rom i grönska eller fager blom, då struntar man i män´skors dom och tackar blott och går. Och träffar jag en flicka som vet att väl sig skicka, så stannar jag en vicka allt hos den ljuva ros. Om sen hon börjar ula och tjuta i sin kula och säjer "dröj en smula", då drager jag min kos. För ingenting får hindra mej man ska väl inte binda sej om så di runt mej linda sej min frihet än, jag rår. När alla vägar bär till Rom i grönska eller fager blom, ajöss min sköna egendom - till nästa vän jag går. Men kommer gula hösten med skrovlig rost i rösten då är det slut med trösten och grusat allt mitt hopp. Det brummar i var fura och alla himlar skura och trasorna bli sura och häfta vid min kropp. Men man ska vara lugn och klar och visa att man är en karl det finns nog dem som värre har än jag i all min brist. För alla vägar bär till Rom i grönska eller fager blom, och klaga är en ynkedom om dagen än är trist Och den som visan skrivit det är en man som givit sig helt åt luffarlivet med påken i sin hand. När vårens vindar fara då axlar han sin mara och drar i solen klara runt hela Sverges land. Han byter ej med härrarna som vräka sig i kärrorna allt efter feta märrarna i överflöd och glans. När alla vägar bär till Rom i grönska eller fager blom har jag min största rikedom i sol och vindars dans.