Så ödsligt molnen på fästet gå.
visa från Orsa

Så ödsligt molnen på fästet gå
och månan mellan dem lyser.
De gamla sagor jag tänker på
om gäster nattmörkret hyser.
Mång´ vålnad tycker jag stilla sväva
där skogens tärnor sin bruddräkt väva
på mossig sten.

Kanske en vän i det sköna land
från molnet ner till mig blickar,
och, fästad än av det ljuva band,
som fordom glatt mot mig nickar.
Nog vore roligt som ängel fara
så fri och glad i de rymder klara
och se hit ner.