En vårvisa om blommor och omoral. text och musik: Gösta Kullenberg I katekesen är det förbjudet att le mot manfästa kvinnor, men det är svårare det än budet som gäller grannens åsninnor. Ty vem kan hjälpa att blodet dansar i takt med vårgula hängen, och vem kan skilja på bröllopskransar och dem som bundits på ängen? Man borde inte i längtan sitta till andras blomfyllda marker, man borde nöja sig gå och titta i kommunalstyrda parker. Men vem kan minnas bland skrömt och skvaller vad som är rätt eller villa, och vem har ögon när natten faller att läsa i postilla. De går på gränser och balanserar, de går så fast som soldater och rynkar näsan då vi fallerar, de små moralakrobater. Men när vi ligger på sista linnet och räknar skäggstrån på Charon, kanhända gläds vi ändå vid minnet av ena liljo i Saron. Nu väver våren ett brokigt mönster och skrämmer vintriga tjälen, det är som sloge den upp ett fönster mot något ludet i själen. Och vem kan hjälpa att blodet dansar i takt med vårgula hängen, och vem kan skilja på bröllopskransar och dem som bundits på ängen?