OVÄDERSSÅNG

 (Sandhamn i Dec.)

De tunga skyar så stolt marschera
I djupa led över skogens bryn
Och silvervingade kullbyttera
De vilseirrande barn ur skyn.
Hur vänligt gnabbas de ej och nicka,
Och tumla om med varann i kapp.
Som snälla sömmerskor glatt de sticka
På jordens täcke med lapp på lapp.

Naturn är vit över hela kroppen
Och himlen pudrar min ö som bäst.
Och domherrn hackar på frusna knoppen,
Och skakar snön av sin röda väst.
Och räven tittar i smyg kring slätten,
Och uven känns på sin gamla ton.
Ur drivan ser jag knappt bajonetten
Av hela gärdsgårdens bataljon.

Men ack! Guds himmel blir mörk som natten,
Jag tror det stundar till världens slut.
Jag ser ej annat än snö och vatten,
Jag hör ej annat än larm och tjut.
Och havet kastar en våg så bitter
Med skum och dån mot sin gamla mur,
Där själv jag raggig med lutan sitter,
En liten sparv i sin fågelbur.

Att sätta bo på gravacca-bergen
Och hundsa jämt av ett knöligt hav,
Det frestar lynnet, det kostar märgen
Det är att mura sin egen grav.
Ur världen skuffad, med salta kosten
Och ej en skymt av en Bacchi bror,
Den bör bo här, som har rövat posten
Och slagit hjäl både far och mor.

Förlåt! men stormen mitt sinne retat,
Och dito Bore på samma vis.
Det finns ej glugg, där han ej har smetat
Sitt gamla murbruk av snö och is.
Min själ bedrövas, sätt undan lutan,
Hon kan få gallsot, min gamle vän.
Jag ser ej mer genom frusna rutan:
Farväl, o värld, tills vi ses igen!

text: Elias Sehlstedt musik: Traditionell