Skräddarens lår. (1892) text: Emil Norlander till melodin: Sandals kanon Att tiden går framåt i olika skeden, det vet man, men vad som har hänt härförleden förvisso med eldskrift på sporthimlen står: om skräddarn som reste omkring i en lår. Den skräddarn av ödet har fått sina slängar, han längta få resa, men - hade ej pengar. Dock plötsligt ett ljus i hans hjärna uppstår: att resa som fraktgods omkring i en lår. Han kröp ner i lårn mitt i mörkaste natten med tre apelsiner och ett kvarter vatten. Och se´n till Paris uppå järnväg det går med skräddarn och vattnet i skräddarens lår. Hur än som man tumlade om med bagaget, höll skräddarn dock uppe det tyska kuraget. Och aldrig, därför uti borgen jag går - var skräddaren "skräddare" uti sin lår. Se´n for han till Stockholm med vattenransonen, men när som man hyva med lårn vid stationen, stationskarln som träffad av blixten där står, ty usch, vad det lät ifrån skräddarens lår! Man våga knappt andas och började maka sej mera och mera från låren tillbaka, tills man genom springan en brevlapp sej får ... Dom trodde visst fan satt i skräddarens lår. Se´n visa han sej varje kväll för publiken och samma publik var alls inte besviken. Det är inte ofta som skåda man får en skräddare komma till sej i en lår. O, tänk vilken glädje bland ungkarlars skara om tyskens exempel så följdrikt skull´ vara, och här varje skräddare reslusten får ... Nog fan skall man kunna bestå dem en lår!