En grufvelig Visa om det förfärliga Storsjöodjuret


melodi: Sandals kanon


I djupet af Storsjön, bland perlor, koraller,
uti ett palats utaf rena kristaller,
se' n Noaks dagar har lefvat och bott
en konstig familj, fastän ingen det trott.

Vid vetenskapen jag nu kan bedyra:
Familjemedlemmarnes antal är fyra.
De ha observerats från näsan till tån,
en man och en hustru, en dotter, en son.

För männer och qvinnor, för gamla och unga
i en ljuflig visa jag nu vill besjunga
ett stycke ur lifvet i böljan den blå
eller hur det för ett odjur kan gå.

En afton vid julen omkring klockan åtta
familjen satt samlad i sin antigrotta,
och julljusen tändts i en nedsjunken gran,
som förr märkt ut vägen från Knytta till stan.

Ett odjur naturligtvis är sjelfva gubben
och är något ruskig i sälskinnstulubben
som han fick af Olsson till julklapp i år.
- Kanhända en bättre af Lönnberg han får.

Att frun är en orm, har ju länge man vetat
som trogen sitt kön emot strömmen har stretat.
- I afton hon läste med filosofi
i Saxons organ tyst sin biografi.

Och flickan hon liknar sin mamma och pappa,
men har ingen fästman, som henne kan klappa.
- Nu låg hon och läste på stenhård divan
moderna historier af Christer Svahn.

Den halfvuxne sonen ej skulle förlora,
om öronen klipptes. Som segel så stora
de skramla och ramla. Jag vet icke alls,
hvarföre manchetter han bär kring sin hals.

Af hela familjen han fört värsta lifvet.
det framgår af allt, af Bromee blifvit skrifvit.
Och tvifvel ej råda mer kan, gunås! -
Han är den, som skrämde bort flickan i Ås.

Som sagdt denna afton omkring klockan åtta
så började gubben fräsa och spotta,
Det hjelpte ej tala till honom förnuft,
han måste till ytan och att ha litet luft.

Elektriska ljuset det lockar och vinkar,
till staden det gräsliga odjuret linkar.
I glädjen att vara ledig och fri
han sjunger om Geishan på känd melodi.

Han tänker ej alls på hvad qvällen kan kosta.
Men att gammal kärlek ej nånsin kan rosta,
det märkte man nogsamt, när vid ett glas vin
han dröjde sig qvar på Kaféet Helin.

Man har ingen rätt att det odjuret skona -
i fickan det hade allenast en krona,
och den var förfalskad, ty se ock "ein mal"
han fått den i växel, tänk hvilken skandal!

Derföre han måste ta vinet på krita
och lyckades elfvatiden att smita
med stärkta krafter och sinne så gladt,
till Segermarks våning uppe på "stadt!"

Vårt odjur det önskade sig under isen,
ty nu var det ringadt af sjelfva polisen,
som grep i tulubben och sade helt kort:
"I morgon så står ni uppå vår rapport"

Men innan han kastad blef ut på gatan,
kom Burman och sade: "Farväl Leviatan!
Jag tvår mina händer, om någon mig ber
dig hjelpa i afton som Sannare Per"


Visan trycktes 1899 hos Jämtlands Tidnings Boktryckeri