Mormors hem av Nils Jonsson (1859-1934) melodi: Lina Sandell "Jag är en gäst och främling" Säg minns du låga stugan med vita fönster på, den nätta förstukvisten med sina rutor små, där bodde mor och morfar i sina bästa dar, där lekte ju vår moder, ty där hon liten var. Hem, hem, du lilla hem, och lyckans sal den lyste i mormors kära hem! En trädgård stod i hörnet med blom och frukt så tung, den ha de åt sig vunnit bland sten och mossig ljung, en brunn, vars friska vatten så klart ur klippan sprang och sedan nedåt vägen ett stort potatisland. Hem, hem, du lilla hem, och lyckans sal den lyste i mormors kära hem! I hagen stod en smedja, den byggde mammas bror, när far kom hem från sågen han gjorde barnen skor, en åttiårig farmor, hon tråd av linnet spann; så starka skor i handeln nätt nog nu köpas kan. Hem, hem, du lilla hem, och lyckans sal den lyste i mormors kära hem! I spiseln brasan sprakar, hon ger sitt varma sken, en liten panna ångar på sina höga ben, men vill hon brusa över, då passar mormor opp, och strax vid kaffebordet hon bjuder på en kopp. Hem, hem, du lilla hem, och lyckans sal den lyste i mormors kära hem! Den henne lärde känna, han fann en älsklig själ, som alltid ur det tysta kan handla rätt och väl; hon verkade så troget förutan knot med flit, och kom en fattig husvill, den gav hon glad en bit. Hem, hem, du lilla hem, och lyckans sal den lyste i mormors kära hem! Det råder frid och glädje uti det lilla tjäll, ty far ur Bibeln läste båd´ jul- och vardagskväll, och barnens sånger ljuda i vår som kulen höst, ty fröjden uti Herren den var för mormor störst. Hem, hem, du lilla hem, och lyckans sal den lyste i mormors kära hem! För hem, för barn och make hon var en moder god, att hjälpa alltid färdig med råd och goda ord. Så gingo år och dagar tills sågen stannat har, se´n bort till Bottenhavet ifrån sitt hem hon far. Hem, hem, du lilla hem, och nu har mormor flyttat utur sitt kära hem! Septembersolen sjunker så klar i västerled, de gula löven falla så lätt på jorden ned; då kom ett sorgens budskap: Vår mormor står på bår. Och genast i sitt öga man känner sorgens tår. Hem, hem, du lilla hem, och nu är mormor borta ifrån sitt kära hem! Nu vilar hon i mullen på kullen invid strand, där älvens forsar brusa med dån från havet fram. Dess vatten fordom rövat två barn ur hennes famn och snart hon fick dem möta på tidens andra strand. Hem, hem, du lilla hem, skall vi ock henne möta uti ett högre hem?