Svarta Rudolf Till Albert Engström text: Erik Axel Karlfeldt musik: Robert Norrby Se, Svarta Rudolf dansar och böjer sin nacke och ler. Han tänker på stormande nätter i Amsterdams glädjekvarter. Han drömmer om flickornas kransar och svävande bruna ben på stranden av blåa slätter vid Samoamånens sken. Han böjer sin nacke och blundar i flygande roslagsvals. Så höll han i smäktande lundar sin arm kring chilenskans hals; så böjde han krullig hjässa en afton i negerbyn mot trettonårig prinsessa med eldsken på ebenholtshyn. Så dansa de svajiga karlar på Malagas vinstänkta redd. Den vitröda tösen bävar, bedårad, förlorad, förledd. Hon ler i den väldiges nävar åt allt vad han tog och gav, hon suckar, och vinden svarar från Ålands jäsande hav.