På Värnamo marknad text: Carl Snoilsky musik: Traditionell Vid Värnamo på marknaden En aftonstund det var, Då Per och Kersti bytte ring Som troget fästepar; Sen skildes de att taga tjänst, Envar med mod och hopp. »Om sex år ses vi här igen» -- Så hade de gjort opp. Och Per han kom till kyrkherrgåln. Fastän hans tjänst var sträng, Så slapp han att gå ut som knekt -- Man tar ej prästens dräng; Och Kersti hos befallningsmans Fick sköta plog och harv, Som blivit kvinnfolksgöra nu I Carols tidevarv. I sina träskor gingo de Den tunga mödans stråt Och rörde aldrig av sin lön En enda kronans plåt. »Om sex år», så det hette jämt, »Då blir det annat slag, Då ha vi sparat samman nog Att bygga hjonelag.» Och tiden skred med snäckans fjät Evinnerligen lång, På många månader ibland De tu knappt mötts en gång. För dans och lek var ingen böjd I dessa sorgens år, Men efter väntans mulna tid Vart sjätte gången vår. Av ljuvlig oro brunno då Båd' ungersven och mö, Från alla hagar kom en doft, Det glittrade på sjö. Utav ett vårregn tvagen nyss Den späda grönskan log, Och göken gol för fästefolk Långt hän i dunkel skog. Den arma svenska jorden nu Sig gjorde riktigt grann Och sken som utur tårar upp Till lust för fattigman Och strödde glada färgers prål Längs varje dikesvall, Liksom i vintras aldrig smällt Ett skott vid Fredrikshall. Vid Värnamo på marknaden De möte stämt, de två, Bland magra stutar var ej svårt Varann att hitta på; Med rörelse och köpenskap Det jämmerligt gått ned, Fastän det sports, att herrarne Snart skulle göra fred. Men prästgårds-Per han hade mynt Och var så morsk och käck, Och slantar hade Kersti ock Uti sin kjortelsäck. Med ögon strålande av fröjd De satt sig i en vrå Och klingade med pengarna Och viskade som så: »Nu, vännen lilla» -- sade Per -- »Är jag min egen karl Och kan ta upp ur ödesmål Det torpet efter far. Med nitti daler fick jag ut Min lön i kyrkherrgåln --» »Och jag har sexti», Kersti sad', »Då står man sig i Småln.» »Men hör du, Per» -- från Kerstis drag Här leendet försvann -- »Den sortens pengar, som vi fått, Jag aldrig lika kan. Det kallas nödmynt, säger folk, Och det är visst och sant, Det kostat nöd att skrapa hop Den styvern slant för slant. Men det är bara koppar, Per -- Med Görtzens gudar på Och namn, som ingen kristen själ Kan lära sig förstå. Jag vore nöjd, om pengarna Blott bure kungens bild -- Tänk, Per, om smulan, som vi ha, Rakt skulle gå förspilld!» »En stolla är du, Kersti lill'! Mig klockarn bättre lärt: Det är den höga kronans mynt Och guld och silver värt; Och denne krigsman, som du ser, Med lejonet bredvid, Så flink och färdig, är kung Karl, Just som han drog i strid. Nog är det rätta pengar, du, Det bar ej någon nöd! Ej kronan tar med svek och list Från fattigman hans bröd. Kom nu, så gå vi gladeligt Att köpa till vårt bo Båd' slev och gryta, tösen min, Och först och sist en ko.» I marknadsbråket vandrade De tu med muntert mod Och tittade och prutade På allt från bod till bod. Då skar igenom folkets sorl En röst av välkänt ljud... Hos Per och Kersti klack det till -- Här kommo onda bud. I rock av blanka knappar prydd, Med ämbetsnäsa röd Och stämma barsk klev länsman fram Och allmän tystnad bjöd. Han öppnade ett tryckt plakat, Och hastigt runt omkring Slöt sig med häpna anletsdrag En stum åhörarring. Det var med alldenstund, ithy Och mer av samma sort Ett kungligt brev, där meningen Så kunde fattas kort, Att kopparbiten, som i går För daler gått och gällt, Numera gällde ingenting -- Och så var det beställt. Så gruvlig dom i förstone Ej Kersti fullt förstod: »I nåder slöts ju skrivelsen, Och drottningen är god!» Men Per, som stod där blek, begrep Omsider denna nåd: »Ack nej, du Kersti, stackars tös, Här finns ej någon råd.» -- Vid Värnamo på marknaden Det var en aftonstund, Där vandrade ett fästepar Med sorg i hjärtegrund. Med bittert löje Per såg fly Sin fagra lyckodröm, Och bakom randig förklädssnibb Flöt Kerstis tåreström. De satte sig bland blommorna På daggig åkerren, Bak fjärran skogar dunkelblå Sjönk kvällens rosensken. Emellan tallar steg en rök Ifrån ett litet hem -- Ack, hoppet om en egen härd Var slocknat ut för dem! Det suckade så tungt i norr -- Det var en sorgegök, Och djupare i förkläts famn Då Kerstis huvud dök. Så månget bröst i Sveriges land Hans dubbelsuck förstod: Den ena tonen sade sorg, Den andra tålamod. Den starke Per han lindade Om hennes liv sin arm, Och veka ord sig bröto fram Ur svallet av hans harm. Så mild som månen över sjön, Kom trösten till hans brud: »Och finns för oss ej lag och rätt, Så finns dock Herren Gud! Vi ha ju hälsan, hurtigt mod Och raska armar tu Och börja bara om igen, Det är ej värre, du. Vi ta oss tjänst, så får det bli. Tills glatt en annan vår Vi sätta bo och köpa kon, Som ej vart köpt i år.» Han talte många andra ord Av kraft och bergfast hopp, Och Kersti mellan tårarna Såg ur sitt förklä opp Och frågade med ögat ljust Av kärlek och av tro: »Så råkas vi om sex år då På nytt vid Värnamo?»