Saltsjöbadsbanevisan
text: tryckt i Stockholm hos G. Walfrid Wilhelmsson 1892.
melodi: Sandals kanon
En bana det bygges direkt i från staden
bland bergen den slingrar sig till Saltsjöbaden
en holme i sjön där noblessen ska bo
från sorger befriad, i vila och ro.
Där finfina villor i massa skall byggas
av lummiga träden så härligt beskyggas
och därtill ett ståtligt och grant schweizeri
och allt som kan höra till finsmakeri.
Men slaven som trälar och sliter på banan
med nödens insegel instämplat på pannan
åt honom man kastar ett ben utan kött
sen alla hans krafter i träldom förblött.
I berg, uti kärr, uti skog och på fält
att arbeta väldigt, man slaven har ställt.
Hans pengar blir nog ej förtärda av rost
och sill och potatis det heter hans kost.
Åt honom ges även hotell - nej, baracker
man handlar mot folket som riktiga brackor,
och bädden den är litet ris i en lår
och väder och vind genom väggarna går.
Mång´ fader med hustru och barn in i staden
som tvingats till banan, ut till Saltsjöbaden
med smärta får se sin familj lida nöd
när han själv ej mäktar förtjäna till bröd.
Det pekar åt häcklefjäll, bästa kamrater
skall alltid det offras åt guldets magnater
och byggas och slita åt dessa till skänks?
Fy katten, för sådant en var måtte skäms!
Skall alltid vår ställning i världen förbliva
den samma som nu? Jag då hellre vill bliva
en gäst uppå holmen vid Mälarens strand
än knoga vid banan i gråsten och sand!
Nej upp "rallebusar", vår ställning förbättra
ej dryga magnater oss längre må fjättra!
Betalt för vår möda vi endast begär
så pass att vi slippa att svälta så här.
Se vilken kontrast mellan herren och slaven
i ett är det likhet, de mötas i graven.
Men en tar det feta, den andra får svält.
Jag tror tag mig hin det är dåligt beställt.
|
