Handslag.

O bleka proletärer,
ni djärva pionjärer
för tankar som knappt än gått fram ur
sekelmörkrets famn,
kom hit och räck mig näven -
jag är en sådan även,
som sträva vill och kämpa uti sena
släktens namn.

Er dräkt är nött och skarvad,
er hand av mödan garvad,
er gång är tung där trötta fjät ni trampar
mot er grav.
Men händer drottninglika
och dräkter brokigt rika
och gång som spänstigt lätt, dem frågar
jag ej av.

Ty trofast hård är handen
och ungdomsdjärv är anden,
som dväljes bakom sliten blus och bärs av
tunggådd fot.
Jag känner edra hjärtan,
som slagits har av smärtan
och offrats har åt nödens gud i Grottes
mänskoblot.

Ni män kring röda fanor,
som bryter nya banor
för jubeltid som drager in vid strids-
trumpeters skall,
ni, ni är mina vänner,
min själ som eder känner,
och trotsigt vilt och ungdomsvarmt är ock
min blodströms svall.