Testamentet
text: Anna Maria Lenngren
På denna världens vida klot
till ett och samma mål vi vandra:
mot döden finnes ingen bot
och ingen ört och ingen rot,
och sättet skiljer blott den ena från den andra.
Vi omges utav plågors hot:
ack, emot jämlikhet hur dårligt att predika!
På skillna´n när av lung-, gul-, tvin- och vattusot
så äro, som mig tycks, vi mänskor tämligt lika.
I någon plåga stadd av ovannämnda slag,
en hedersman låg på det sista
och hade ren bestyrt om svepning och om kista
med vackra plåtar och beslag
samt, enligt kyrkofädrens lag,
tillbragt en stund i fromma böner,
skilt tanken ifrån jordens grus,
beställt med ordning om sitt hus
och undanröjt all tvist för sina kära söner.
Sen denna svåra akt var gjord,
lät han den äldste till sig kalla
att honom än en gång med några avskedsord
sin sista vilja anbefalla.
"Kom," sade han, "min käre son!
Du alltid var mig huld och om min ålder mån.
Du har min väntan ej bedragit:
din far du ständig glädje gett.
Hör nu de mått, jag för din välfärd tagit!
Du har ett gott förstånd, ett fint och odlat vett;
men av vad jag i världen sett,
plär slikt sin ägare ej göda.
Du vore dömd, min son, till torftighet och möda,
till sliten rock och mager föda,
förtjänt uti den anletssvett,
om himlen i din makt ej lämnat
att mildra ödets hårda dom.
Tag mot min hela egendom,
som jag dig ensam odeld ämnat ...
som sagt, tag den i ditt förvar!" -
"Ack," utbrast ynglingen, "min far,"
och snyftade av billig smärta,
"jag vördar som jag bör, ert hjärta:
ert godhetsprov är alltför stort!
Men vad har då bror Lukas gjort ...
Skall jag hans arvsrätt undantrycka?" -
"Min son," var gubbens svar, "jag handlat som jag bort!
Din bror är född att göra lycka:
han är en narr ... farväl ... nog kommer Lukas fort!"
(1798)
|