Fredrika Bremer
text: Orvar Odd
(O. P. Sturzen-Becker)
Fredrika Bremer var född finska, men på samma sätt som
Franzén, vi skulle nästan tillägga Runeberg; hennes vagga
stod händelsevis i en finsk bygd (på en egendom nära Åbo),
men hennes föräldrar voro infödda svenskar, hennes modersmål
var svenskan, hennes uppfostran var svensk och hennes bildning svensk,
liksom det också är den svenska litteraturhistorien hennes namn
tillhör. För övrigt var hon ännu blott ett barn, då
hon med sina föräldrar flyttade över till moderlandet, där
hennes far blev ägare av Årsta egendom i Österhaninge.
Man har sagt, att Franzén vilken till familjen Bremer stod i
gammalt förtroligt förhållande, utövat ett väsentligt
inflytande på den unga Fredrikas utveckling; det är möjligt,
ehuru vi föreställa oss, att detta inflytande varit av mera blott
uppmuntrande art än egentligen vägledande; därimot har hon
själv förklarat, att den man, som i en något senare tid
gav hennes själ dess mera allvarliga och spekulativa skaplynne och
sålunda även hela hennes liv en viss bestämd riktning,
var Per Böklin, rektor i Kristianstad, senare kyrkoherde.
Hennes första arbete, de på sin tid med så ofantlig
framgång krönta små Teckningarna ur vardagslivet utkommo
i tre häften 1828-31. Därpå följde en lång serie
av romaner, vilka befinna sig på varje bokhylla i vårt land
och vilkas titlar det därför vore överflödigt att här
uppräkna. Till romanerna slöto sig resebeskrivningarna. Fredrika
Bremer var en av dessa människor, för vilka resor är ett
behov, men ett behov av högre art än de vanliga lustresorna eller
utflykterna till ett och annat bad. Hon reste icke som engelsmannen för
att fiska lax eller för att endast tvinga den melankoliska tidens
sandglas att förrinna, hon reste för att studera, för att
bilda sig själv, men kanske dock ännu mera för att samla
erfarenheter och exempel och jämförelser till stöd för
sina filantropiska åsikter och som ett gott förråd för
sin återstående levnads praktiska verksamhet. Vi finna också
i Fredrika Bremers "Resor" jämte allahanda små kvinnliga svagheter
- det är sant -, en outtömlig rikedom på intressanta och
lärorika iakttagelser, flera av dessa just sådana, som man i
andra berättelser om främmande länder icke finner, och i
allmänhet en djup inblick i folkens samtida sociala liv. Ännu
i sina senare år utvecklade Fredrika Bremer en märkvärdig
energi, särskilt på sina resor - det var hennes hälsa eller
hennes medicin -, och på samma gång en vetgirighet, som icke
drog sig för att intränga även i folklivets och institutioners
gömdaste vrår. Hennes sista resa omfattade Orienten och Grekland.
Efter hemkomsten från sistnämda land slog hon sig ner på
den gamla familjegården Årsta, vilken visserligen flera år
förut övergått till främmande ägare, men där
hon imellertid gärna mottogs med en gästfrihet, som lät
henne glömma, att detta numera för henne endast var ett lånat
hem. Hennes kraft tycktes ännu långt ifrån bruten, man
väntade sig tvärt om ännu mången ny vinst för
litteraturen av hennes snille och världserfarenhet, liksom man ännu
oupphörligt såg henne praktiskt verka i välgörenhetens
och humanitetens kall, men man bedrog sig i dessa sina förutsättningar.
Under julen 1865 ådrog hon sig en häftig förkylning, vilken
utvecklade sig till en lunginflammation, och natten till den sista december
utandades denna själ så rikt begåvad av naturen, så
förädlad genom en sann och allvarlig bildning, och en gång
så verksam för allt vad som i denna världen är av
ärlig halt och av högre ändamål.
|
