[Dikter av Edith Södergran Karin Boye Harriet Löwenhjelm]

[Det bodde en förste i Urvädersgränd/Beatrice-Aurore]

[Konungabesöket]

Olle i Skratthult (ljudprov)

Emigrantregistret
melodin i midiformat
Nikolina (Att vara kär, dä ä en ryslig pina)



Att vara kär, dä ä en ryslig pina,
den som försökt dä säger inte nej.
Jag var så rysligt kär i Nikolina
å Nikolina lika kär i mej.

Om hennes hand ja' bad hos hennes pappa,
men fick ett svar som ja' ej väntat på
Ja' aldrig kommit ut för någon trappa,
så rysligt hastigt som ja' gjorde då.

Då gick ja' hem å skrev te Nikolina
om hon vill' vara så rysligt snäll
å möta mej när månen börjar skina
i ekebacken nästa lördagskväll.

Där mötte mej en mörk figur i kappa --
å månen sken på himlen som en båk.
Den mötande var Nikolinas pappa,
beväpnad med en rätt försvarlig påk.

Jag blev så rädd, ja darrade i knäna,
å tog te bena både rädd och skygg,
men som ja' smög där fram emellan träna,
lät gubben påken dansa på min rygg.

Då gick ja' hem å skrev te Nikolina:
"Nu ä dä mä mett hela liv ajö.
Om du ej bota kan min kärlekspina,
går ja' å dränker mej i närmsta sjö."

Men Nikolina botade min sjuka --
hon sade: "Käre Olle, tänk dej för.
Den som sitt liv förkortar ä en kruka,
du kan väl lugna dej tess gubben dör."

Å nu så vänter ja å Nikolina
att gubben han ska kola vippen av,
å till ett minne efter honom sättes
den gamla påken uppå gubbens grav.




[topp]

Dagens visa 8 sep 2003/2004
Projekt Runeberg Edith Södergran
Edith Södergran
Dikter Karin Boye
Karin Boyes dikter i engelsk översättning


Dikter av Harriet Löwenhjelm


DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm



[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]


[topp] | [till dagens visa 2001]

Dagens visa 2002 september 8
Dikter av Harriet Löwenhjelm

Det bodde en förste i Urvädersgränd

text: Harriet Lövenhjelm (1887-1918)

Det bodde en förste i Urvädersgränd,
en förste av Guds nåde.
Han hade en nabo i Vintappargränd,
som var illa känd.
Det var åttamördarn Tim Tåde.

Det levde en förste i stor misär
vid stadens svartaste gata.
Han hade en underlig ungängessfär,
en svartkonstnär
och en gammal värdshusragata.

Var afton spelte den försten knack
med dessa obscura personer.
Han lyssnade stum till deras snack.
Det var ju pack
och han hade setat på troner.

Men tiden blev försten lång och tung
förutan vän eller like.
Vad skall den göra, som varit kung,
när han var ung,
men som mistat sitt konungarike?

Beatrice-Aurore

text: Harriet Lövenhjelm (1887-1918)

I gamla sta´n, vid Kornhamnstorg,
I Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.


[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 september 8

Konungabesöket
text: Nils Lovén (Nicolovius)

Ingen konung hade i mannaminne visat sig för invånarna i Skytts härad, då man i september 1801 fick den underrättelsen, att kung Gustaf IV Adolf beslutat göra en utfart från Malmö till Skanörs ljunghed för att jämte en del av hovherrarna anställa harjakt.

Med spänd väntan församlade sig unga och gamla, underrättade om att kungen lik andra resande följde vägen, vid den väg han skulle färdas, för att en gång i sin levnad få se, huru en kung såg ut.

Alltför ofta hade de i predikningar och andra på dem inverkande tal hört Gud och kungen nämnas på en gång och uppmanats att med undergivenhet iakttaga bäggederas bud och befallningar. Alltför litet hade de mödat sig med att betänka det omätliga avståndet mellan dessa tvenne maktäganden för att icke nu, då det med ens gavs tillkänna att kungen skulle komma, vänta sig något överjordiskt.

Tusenfaldiga voro bland de enfaldiga gissningarna, och det låter otroligt, men det är dock sant, att knappast någon fanns som icke trodde, att hans utseende skulle vara något övermänskligt och att  han, om han än var snarlik en människa, likväl skulle visa sig med en förklarad lekamen.

Hans huvud tänkte de sig omgivet av en gloria, och ingen uppmärksamhet lämnades åt de få bönders försäkringar, vilka hade sett honom i Malmö.

Redan vid soluppgången samlades människor hoptals vid kungsvägen, emedan man hört, att kungen skulle intaga sin frukost i Hammar. Att han kunde äta, var redan en nyhet som förvånade, och man undrade högeligen, huru det skulle gå till.

Då det led mot 7, deras vanliga frukosttid, var nyfikenheten stegrad till det högsta, och med en slags bävan väntade man nu konungens snara ankomst.

Vid den tiden framrullades för förstuguporten på prästgården i Reng, den blåmålade Holsteinervagnen, framkörd av själva gårdsdrängen Hans Persson, en gammal trotjänare, som i sin ljusblåa högtidsrock avbidade prostens ankomst. Sätet, som hängde på fjädrar, något lutande åt högra sidan, där alltid prosten satt, var uppbäddat med de bästa rödblommiga med gåsdun stoppade "åkedynorna". Det dröjde ej länge, innan prosten kom och i sin söndagsdräkt intog sin plats till höger om kusken och anviste mig en plats på ett litet bräde vid deras fötter. Medelst en välkänd smackning - läderpiskan hölls under vänstra armen endast som en prydnad - sattes de stora hästarna till min stora förnöjelse i sin vanliga lunk, och nu skulle man resa för att se kungen.

Hjärtat hoppade i mig av glädje och tusentals vidunderliga föreställningar korsade varandra i min inbillning. "Kan kungen flyga?" var min första fråga, vilken likväl besvarades med ett för mig så sårande skratt, att jag beslöt hålla inne med vidare förfrågningar, fastän den gode prosten för att upprätta den nedslagenhet, som skrattet vållat klappade mig vänligt på huvudet och sade: "Nej min gosse, kungen håller sig mycket stadigare vid jorden än du."

Vagnen fortskred nu en stund under djup tystnad, vilken prosten troligtvis begagnade till ett stilla övertänkande av sitt tal, till dess Hans Persson, som under stillatigandet påtänkt, om ej kungens ankomst skulle på något sätt kunna användas till prästgårdens nytta, och som ansåg sin prost kunna frimodigt tala med kungen, med vilken han ej tvivlade på att ju hans prost stod på mycket förtrolig fot, undrade, om inte vördige herr prosten skulle kunna be kungen, att han, medan han var där, sade till husmännen, som säkert nu voro alla samlade, att de skulle ordentligt fullgöra sina dagsverken. Varpå prosten svarade, att sådant gick alldeles inte an, och fortsatte sitt tysta begrundande, tills de framkommo till folkhopen, som skockades kring vagnen för att bliva underrättad om, huru de skulle bära sig åt, när kungen kom. Prosten sade dem, att de skulle taga av sig hattarna och ropa "Gud bevare konungen!"

Men genom fjärdingsmännen hade länsmannen låtit säga dem, att de skulle ropa "hurra", ett ord, som de aldrig förr hört och som den sydskånska bonden hade svårt för att uttala och aldrig borde befatta sig med. Emellertid blevo meningarna delade emellan det gamla betydelsefulla Gud bevare konungen! och det då ytterst nymodiga, meningslösa hurra, vilket det blir svårt för överheten att få åter utbytt mot det svenska, ärliga och allvarliga Gud bevare!

Med glädje hoppade jag ur vagnen och sällade mig till de väntande pojkarna, som uppklättrade i träd och på tak. Äntligen kom en vagn, ovanligt hög, en ofantlig målad kista på fyra hjul, varpå sutto ett par silversmidda herrar med trekantiga hattar. Vad som kunde förvaras i den kistan, var en hemlighet för alla. Alla huvuden blottades, då vagnen passerade, men då en liten åskådare, som ej kunde hinna upp att se, ivrigt och oroligt ropade: "Är det kungen? Inte är det kungen?" svarades från vagnen: "I helvete! När kungen kommer, får ni se en sju djälva hop med folk."

Snart blev man underrättad om, att det var kungens kock, som kommit med köket och svor som en "hundturk". De underrättade var de, som hjälpte kocken i köket, där bygdens döttrar tävlade om äran att biträda den silverbesmidde förnäme herren. Flera av de vackraste, vilka han benådat med en och annan kyss, kände sig fattade av en fåfänga, för vilken de ej förr anat sig vara tillgängliga. Men de fulare, som ej bemärktes av kocken, bemärkte däremot med så mycket större förtrytelse, huru han kastade hela marker smör i elden för att tillvägabringa en hastig värme och huru illa han i övrigt på allt sätt hushållade med Guds gåvor.

Emellertid brann vid vägen det allmänna begäret att få se kungen, och man tillviskade varandra, huru man skulle bära sig åt, när han kom.

Skolmästaren hade samlats med skolbarnen och besått vägen ett långt stycke utanför bygrinden med pillöv och pilkvistar och ämnade vid kungens ankomst uppstämma ett hosianna.

En komminister, som var på förslag till pastoratet, hade, utstyrd i sin för vinden fladdrande prästkappa, stigit upp på en stor sten, varifrån han ämnade vid konungens förbifart utropa: Gud bevare konung Gustaf den 4:de Adolf, den store!

Själva prosten, den älskvärde och vördnadsvärde gubben, var kommen ur sitt vanliga lugn och överläste, under det blodet brådstörtade genom alla ådror, med korta andetag sitt nätta tal och var ej viss på, huruvida han skulle våga att hålla det eller icke.

På alla gärdesgårdar och tak hade människor placerat sig, och allas ögon voro vända åt vägen. "Där kommer kungen!" ropade nu från ett tak en del barnungar, bland vilka jag befann mig, och en dyning uppkom bland folkmassan och allas blickar riktades mot ett moln, som uppsteg från vägen. Men snart framkom ur det på en vitskummande kamp länsmannen med hatten på nacken. Åter ett moln! Men det var länsherren, som framkom därutur och lät ropa åt alla sidor: "Undan, nu kommer kungen!"

Och med en löpare framför sig framsurrade nu den kungliga vagnen med sådan fart, att skolmästaren med sin kör ej hann att skrika mer än ho

och magistern från sin sten ej medhann att ropa mer än Gud, förrän vagnen var försvunnen.

Den kungliga vagnen insurrade nu genom bygrinden, där vångvaktaren, som hörde till hurrapartiet, stod och, under det han ropade hurra, bugade sig neder till jorden, utan att det märktes annorstädes än i hans egen rygg.

Alla hundar i byn skällde som på vanliga människor.

Ingen av de mångfaldiga åskådarna kunde få reda på, vilken som var kungen, emedan ingen av alla de som kommit motsvarade det begrepp, som man gjort sig om majestät. Den som gjorde mest uppseendet var kungens kusk, som svängde sin piska med ett mod och en liknöjdhet om, var smällarna träffade, som tydligt bevittnade, att vara en enväldig monarks kusk och alla bondhästars självbehärskare.

Vagnen stannade utanför den snyggaste gården i byn, där ägaren, nämndemannen Mårten Nilsson, med en vördnadsfull bugning emottog kungen och anhöll med något darrande stämma, att hans majestät ville visa honom den nåden att inträda under hans låga tak.

Kungen med sin svit gick direkt till bordet och måltiden började, utan att bönderna hört någon bordsbön och ännu mindre någon psalm.

Efter intagen frukost satte konungen sig till häst och red med en talrik svit ned till ljungheden.

På aftonen återvände konungen till Malmö efter att hava beriktigat sina undersåtares på Skanörs- och Falsterbotrakten begrepp om majestätet.


[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm



[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]