Boëthius en profet Jeremias
text: Anton Nyström
Källa:
Karl XII
och
sammansvärjningen
mot hans envälde och liv
af
Anton Nyström
Gernandts förlag, 1900
Överläggningar
i stånden ägde knappast rum och alla fyra ståndens utskott
skyndade sig att för femtonåringen anmäla allas underdåniga
längtan att se h. maj:t antaga regeringen.
Det första ödesdigra steget var taget, första akten av
Karl XII:s tragedi hade spelats.
Myndighetsförklaringen vann ej nationens allmänna bifall,
och många tänkande män uttalade sitt ogillande därav.
Men försiktigt måste man tala härom; de som tilläto
sig högljudda omdömen fingo dyrt plikta för detta majestätsbrott!
Så gick det den lärde rektorn och prosten Jakob Boëthius
(i Mora), som frimodigt uttalat sitt ogillande av myndighetsförklaringen.
Han anförde i en skrivelse till landtmarskalken de skäl, varpå
hans farhåga grundade sig, och då denne ej svarade härpå,
skrev han ett enahanda brev till kungliga rådet Gyldenstolpe. Denne
var rädd om eget skinn, om han ej beivrade yttranden sådana
som Boëthius tillåtit sig, och skyndade att anmäla saken
för kungen och överlämna brevet till honom.
Sällan har en nedrigare handling blivit begången av den världsliga
myndigheten gentemot andans män.
Boëthius´ yttranden i ifrågavarande brev befunnos,
i förening med åtskilliga predikningar, däri han ock vågat
föra förnuftets talan i galenskapens tid, förtjänta
av det strängaste straff. Här visar sig på vad sätt
Karl XII var religiös. "Jag Herran din Gud är en stark hämnare."
Dessa ord hade nog mer tilltalat honom än bibelns uppmaningar till
ödmjukhet. Skulle Boëthius´ förgripliga yttranden
bli onäpsta, fanns ingen säkerhet för statsskicket, förklarade
man, och så utfärdades order om hans häktning.
Nattetid blev han i sin säng gripen av sex utsända ryttare
- man befarade upplopp bland den ansedde prostens tillgivna socknebor,
om han fängslats om dagen - och fördes till Stockholm. Dit anlände
han några dagar efter smörjelseakten [Karl XII:s kröning]
och insattes nu i ett fängelse för livsdömda förbrytare.
Efter förhör inför rätta, där han modigt försvarade
sig, blev han dömd till döden för högförräderi;
benådad till livet, fördes han till en av rikets avlägsnaste
fästningar, Nöteborg (Schlüsselburg) i Ingemanland, där
han hölls strängt i ett ruskigt fängelse till 1702, då
ryssarna intogo den, varpå han flyttades till Viborg. Han försattes
1710 på fri fot - sedan man i rikligt mått fått se följderna
av suveräniteten, lagd i en ynglings hand.
Boëthius, som vid 1682 års riksdag var prästeståndets
sekreterare, hade redan vid antagandet av 1686 års kyrkolag uttalat
sig mot suveräniteten, då han ej kunde gilla det välde
över bekännelse och församling, som denna lag lade i den
världsliga maktens hand. Han ansåg detta strida mot kristendomen
och samvetsfriheten och göra Sveriges herre till en påve, en
antikrist. Bekräftelsen av enväldet å 1693 års riksdag
väckte ytterligare hans harm, och då äntligen riksdagen
1697 förlänade Karl XII enväldet, kunde han ej avhålla
sig ifrån att uttala sina bekymmer. Fast han fruktade kungens vrede,
kunde han dock ej motstå vad han ansåg vara Herrens kallande
röst. I den till Gyldenstolpe sända skrivelsen - som var ämnad
konung och ständer - vände han sig först mot förklaringen
av 1693, att kungen ej var någon på jorden för sina gärningar
ansvarig - detta kallade han högfärdssynd - och därpå
mot tillerkännandet av rättighet åt kungen att styra efter
sitt behag - med åberopande av bibelspråk om, att kungen icke
skulle vika från Guds ord. Han riktade sig vidare mot ständernas
löfte att antaga och gilla vad helst kungen föreskreve - ty man
skall mer lyda Gud än människor - och han uttryckte äntligen
sitt ogillande av ordet och saken suveränitet.
I Boëthius´ dom ingick ock, att hans skrifter skulle av bödeln
brännas, och detta skedde även i hans egen närvaro.
Då han i fängelset fick besök av några vänner
och biskop Wiraenius, vilka uppmanade honom att taga sina påståenden
tillbaka, vägrade han, sägande detta var att förneka Guds
ord och att "det vore majestätsbrott mot Gud, och då är
det bättre att han lede för vad man kallar majestätsbrott
mot kungen", samt vidare: "I och edra ämbetsbröder biskoparna
borde vara prästerskapets ljus och goda exempel; men just därför,
att I ställen eder efter tiden, går det så illa till i
vårt fädernesland. Gören som eder lyster, I fån väl
en gång se vad lön det ger."
I sitt försvar gick Boëthius så långt, att han
i anspelning på myndighetsförklaringen erinrade om Pauli ord,
att "så länge arvingen ett barn är, lyder han ock under
förmyndare intill den tid som fadern förelagt."
Karl XII:s tilltag att själv sätta kronan på huvudet
eller anse sig till densamma ovillkorligen född, kallade han ett "tyranniskt
anspråk".
Rättegången mot den märklige prästmannen förorsakade
vederbörande mycket obehag, och man tyckes på grund därav
ej ha velat fullfölja en anklagelse, som då riktas mot vissa
Stockholmspräster, som predikat över ingångsspråket:
"ve det land, vars konung ett barn är."
Mitt under Karl XII:s framgångar i Polen lät prosten Bôethius
åter höra sin röst, fast han ännu var fånge.
"...om en konung i regeringssaker syndar och icke bliver varnad och
bestraffad, då måste han i sina synder leva, dö, begravas
och slutligen uppstå att dömas och fördömas. Alltså
må han påminnas om, huru Guds ord samt kristelig kärlek
förbjuda honom att föra rikets krigsmakt långt bort i främmande
land, men däremot bjuda honom att vårda sitt eget och att icke
övergiva sina undersåtar på några månader,
än mindre på hela år. Det är ej heller nog att hava
rättvis sak mot sina fiender. Man måste ock hava en mild och
försonad Herre i himlen, och en sådan vinnes ej genom många
och blodsutgjutande segrar; ty så kriga hedningarna."
Boëthius slutade med att förklara, att Karl "kunde anse det
som en stor nåd, att den barmhärtige Guden genom honom, sin
tjänare, varnat honom för så svåra synder och kallat
honom till omvändelse, för att sålunda undgå straffet."
År 1710 sattes han på fri fot och flyttade då till
Västmanland, där han dog 1718.
Han hade många vänner och gynnare, däribland Arvid Horn,
[frihetstidens store man fram till maktombytet, 1738] studenter från
Västmanland och Dalarna, medlemmar av prästeståndet m.
fl., och dessa lämnade honom vid många tillfällen understöd.
Ulrika Eleonora och Horn bidrogo till begravningskostnaden.
Själv hade han utsett ämne för likpredikan, nämligen
Jeremias 26: 11-16, där profeten förklarade, att Herren sänt
honom att predika mot konungahuset och uppmanade furstar och folk att bättra
sitt leverne och höra Guds ord.
|
