[Betty Boop World]

[Southern Gospel Music]

[Amor]

[Tintomaras sång]

[Två ting äro vita - oskuld - arsenik]

[Solna skog]

Angel (Sarah McLachlan)

[topp]

Dagens visa 2004 aug 20 Länk Betty Boop World

The Heptune Guide to Betty Boop Cartoons

Dagens visa 2003 aug 20 Länk Southern Gospel Music in Real Audio

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[topp] | [Två ting äro vita] | [Solna skog] | [till dagens visa 2001]

Dagens visa 2002 augusti 20

Amor Skillingtryck 1774 noter: den svenska kärleksvisan (Knut Brodin), Westin, 1958 Du lilla Gud, som hjärtan styr, du vet, att jag är kär, men säg mig, varför Zephir flyr, mån hon otrogen är? Hon driver sina får i bet dit andra herdar gå, och aktar ej den enslighet som äkta nöjen rå. I går satt hon vid denna ek, och svor vid skogens gud: att hon, förutan minsta svek, skull´ bli min lilla brud. Till prov varav en krans hon gav, den jag på hatten fäst. Jag svor att jag intill min grav, skull´ älska Zephir mest. I dag har hon ur hyddan gått, och följt en Damon åt, av den, hon tvenne lamm har fått. Ack, himmel, vad försåt, mån hon för vänskap otro ger? Mån löften blott är ord? Jag gav min själ: var det ej mer än hela Damons hjord? Så far då ömma kärlek bort med denna falska vän. När tro och kärlek är så kort, vi skall jag älska den? Du ödemark jag väljer dig. där aldrig mänska var: Jag hellre för med odjur krig, än frid med falskhet har. När jag i går mot aftonstund, gick vall med mina får, då fann jag Zephir i en lund. Jag fick ett dödligt sår: att roa sig på lutan sin, hon då i gräset låg. Strax lågan brann i själen min, när jag dess ögon såg. Hon räckte ut sin vita hand, och lova med sin mun att vi skull´ knyta kärleksband i samma aftonstund. Mig skänktes all förnöjlighet uti gudinnans famn: Jag glömde bort min dödlighet, i en så stilla hamn. Vi plocka blomster på den mark, där våra hjordar gå, vi knöto kransar i den park, vi bundo hjärtan två. Med lagerkrans blev Zephir krönt, jag svor vid skogens gud, sen hon mig ock med krans bekrönt, att hon skull´ bli min brud. När jag i dag till skogen kom, och tänkte se min vän, har ödet åter växlat om, jag fann ej mera den. Nu sitter hon i Dafnes tält, och har förglömt sin ed: av sorg mitt hjärta är beklämt. Ack himmel. Du är vred. En ljuvlig eld som hjärtan tär, har tänt mitt ömma bröst. Du gudamakt, mitt liv avskär, ell´ sänd din ljuva tröst: I kärleksband jag fängslad är, och söker att bli fri, ehuru ödet med besvär, städs strävar däruti. Nå, efter jag så råkat ut med detta falska kval: må, så skall det ock bli slut på allt mitt kärlekskval. Min hydda är med blomster klädd, där vill jag ensam bo: den gröna marken är min bädd där sover jag i ro.

[topp] | [Solna skog] | [Tintomaras sång]

Dagens visa
2001 aug 20

Två ting äro vita - oskuld - arsenik [Solna skog] [Tintomaras sång] ur Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almquist (åttonde boken scen IX, nionde boken scen VI, tionde boken, scen XXI tolvte boken, scen XX) Två ting äro vita - oskuld - arsenik Clara De hava varit här en gång, men gingo bort efter du ej var i kammaren. Ah - jag har sett polisens värsta, fulaste betjänt! de komma snart åter. Tintomara Var ej så sjuk - kanske om du dricker litet - Clara Jag har druckit! o mitt barn! Tintomara Jag vill kyssa din hand. Clara Om du visste vad jag har gjort! Innan min säkra död kommer, o Gud, skall jag våga yppa mitt förskräckliga brott? Du vet ej ... mitt barn ... Tintomara Får jag sjunga eller spela, så blir du bättre? Clara O mitt barn! Du är ej ... kristen! Tintomara Ack, var glad. Clara Store, himmelske Gud! jag har försummat - försummat - du har intet namn på jorden - intet namn hos Honom i himmelen. Du är icke människa - du är ett oskäligt, ett oskäligt - jag kan icke säga ut det! o mitt barn, mitt vackra ljuva, mitt oskyldiga barn. Tintomara Gråt icke så. Clara Du är icke ... döpt! Tintomara Sörj icke för mig, jag är frisk och stor; jag är sjutton år. Clara Döpelsens heliga - heliga - huru heter det? - Scen, nej akt; så är det. Jag arma, jag minns ingenting mer. - Det var så muntert på den där tiden, icke tänkte jag då på denna stund. Store Gud, du lätta sinne! Och så voro alla mina vänner och bekanta bara skratt, skämt och löje. Himmelens Herre, så gick det dag ifrån dag, vecka ifrån vecka, och du är förlorad. Tintomara Var icke så rädd om mig. Clara Finns det ingen hjälp? straffa mig! mig! Se på detta blomster, min Herre - jag vill ej högmodas och säga, hon är en stor, skön ros; hon är allenast en liten ört, ett litet blad vid strand, utan namn. Herre min Gud, hon rår icke för, att hon icke finnes uti de kristnas samfund! låter du ej henne gå förlorad? Tintomara Varför säger du så? Clara Det var så muntert den tiden, jag blygdes ej för det att du fanns, kring din vagga log jag och alla mina bekanta, och även din far. De skrattade och sade: "vad behövs döpelse för ett barn, som har en Munk till far?" Jag vande mig så vid detta grymma skämt - nu först känner jag skämtet, hur hemskt, hur rysligt! Men det viktiga uppsköts månad efter månad, det növändiga glömdes och vart icke av. När du växte till, var du min glädje och heder; din uppfostran blev att springa i den nybyggda teaterns alla gångar, trappor och rum. Behagligare, mer ljuv bild fanns ej än du i världen, leende gåvo vi dig ett nytt namn efter varje ny pjäs, ny balett, ny roman; det ena namnet efter det andra har  du burit, väl tjugu har du haft. Men aldrig, aldrig det ena, enda nödvändiga: aldrig nånsin ett kristnat namn. Tintomara Jag gråter, om du gråter så djupt ur bröstet. Clara Skall jag ej gråta? o kval under hjärtat! Du är förlorad - de komma! de komma! Tintomara Ännu hörs ingenting. Clara Fly mitt barn, jag dör, dör säkert och snart. Fråga ej mer efter mig, men fly, fly hastigt och långt. Förkläd dig och skynda innan de komma, tag Manuels urväxta kläder därinne, som han fick hem ifrån Assistansen; tag hans korta rock, hans väst - knäpp väl igen västen över bröstet! klipp dina lockar kortare, tag hans hatt - Tintomara Klarinetten tar jag också. Clara Jag förgås! lindra mina plågor! mina grymma plågor! Men, det är gott - jag får ändå dö hemma uti min säng, utan spektakel - utan spektakel! store Gud vare lov för det. Tintomara Vrid dig ej så, ditt bröst går sönder. Clara Ah - vad föll i mitt ansikte? Tintomara Förlåt ... en tår! Clara Nådige Fader! gråter Tintomara? det minns jag ej sist när jag såg - gråter min flicka? Gud jag tackar dig! nu är jag glad, glad: ty det vet jag, att ett djur kan icke gråta. Tintomara Skall du aldrig mera le här i världen? Clara Endast vitt duger i himmel och jord. Endast det vita räddar och hjälper; det vita gör åt var och en det, som är rätt, att det sker; det som är rätt och rättvist, att det sker för var och en efter sitt slag. Tintomara Det vita? Clara Tintomara! Två ting äro vita - oskuld - arsenik. Tintomara Ack blunda ej! blunda ej! jag vill se dina ögon. Clara Du, mitt barn, hav oskuld! ... Jag har arsenik.

[topp] | [Två ting äro vita] | [Tintomaras sång]

Solna skog Hertig Carl Och du vill icke bedja om nåd? Tintomara Jag ber om den nåd, att få kyssa hans maj:ts, min halvbroders, min släktings hand, innan jag dör. Reuterholm Oförvägna - vad ord? Hertig Carl Hon är av dödsfaran förvirrad och vet ej vad hon säger. Konungen Se här min hand, Azouras, jag förlåter dina ord. Jag sörjer. Tintomara Jag knäböjer och kysser denna späda hand, som aldrig jag får se stor och så stark jag önskat. Jag tackar för den ynnest, att jag i går, endast åtföljd av en väktare på avstånd, fått gå omkring i Hagas gröna park och taga avsked av det jag älskar. Lundarna doftade så - tack min konung! Brunnsviken låg så skön - tack Gustaf Adolf! Och på andra sidan såg jag Bellvue, där har min moder dött. Reuterholm Vilken farlig frihet gav man - Konungen Jag har utverkat tillåtelsen därom av regenten. Hertig Carl Ett lappri. Kom närmare, fröken Rudensköld, med linongskappan och det övriga. - Azouras, du är dömd till döden för draget svärd och gjutet blod - domen skall gå i verket. Men du är en brottsling tillika av annat och mångfaldigt slag: du är saker till mycket, som ej allmänheten känner, och varöver rannsakning ej skett. Vi fälle dig ej därföre till särskilt straff, emedan i dödens ljutande innefattas de alla; men till din näpst skall du dock i din sista stund på dig bära märken av dina djupa förseelser. Du har, ehuru kvinna, antagit manlig dräkt, och därunder begått det brott, för vilket du straffas. Du skall därföre i döden stå i en klänning, som ej utmärker ditt kön, utan som genom sin obestämdhet är en prägel på din egen tvetydighet i detta avseende. Det är en tunn fotsid, vit kappa med vida ärmar - stig fram, fröken Rudensköld, och häng den över delinkventen! - den räcker ända ned till fötterna. Så. Drag nu allt tätt tillsammans om livet med spännet, så liknar det på en gång karlrock och fruntimmerskjortel. Reuterholm Betrakta denna din klädsels tvetydighet som en stor och offentlig vanära. Konungen Ett smärt liv! Hon var min leksyster. Jag glömmer henne aldrig. Hertig Carl Såsom vid arkebusering övligt och nödigt är, skall över hjärtat ett på långt håll synligt märke häftas till mål, varpå allas musköter kunna riktas. Tag denna fyrkantiga röda lapp och fäst på brottslingens hjärta. Fröken Rudensköld Jag bönfaller om den nåd, att icke fästa det förskräckliga märket på en älskad vän. Reuterholm Om hans kongl. höghet regenten tillåter, så skall jag fullgöra denna lilla tjänst. Hertig Carl Stig fram Reuterholm och fäst! Denna röda lapp liknar fullkomligt en stor ruta - det passar ju rätt väl för första delen av ditt eget namn, min vän? ja i sanning "här blir andra ruter", såsom amiralitetsgossarna bruka säga. Reuterholm Ers kongl. höghet! låt oss icke skämta, utan hålla oss allvars ... Giv mig märket, fröken Madeleine! låna mig åtminstone några knappnålar att fästa det med. Se så. Tintomara Du! du vilda djur! du står nu och fäster dödsmärket på mitt bröst - du är i mina ögon värre än ett vilt djur! - mörkare än ett av skogens värsta djur - men ack, med detta märke giver du mig makt att flyga ifrån dig! Reuterholm (för sig) Vilken magisk dragning i denna vilda, eldiga blick? Jag tackar himmelen, att hela detta företag är ett skämt Hertig Carl Azouras! du har från kungliga slottet borttagit ett hårsmycke av oberäkneligt värde. Vad än din mening varit, så är största delen av denna dyrbarhet genom dig för alltid förlorad. Till tecken av detta stora brott skall du i döden bära på huvudet en krans - tag fram den, fröken Rudensköld - däri varje blomma utmärker en juvel, som du stulit. Konungen Blommorna synas mig utmärkt små och ömkligt valda. Reuterholm Små med flit. Kransen skall ej vara till ära, men till vanheder. Tintomara Jag ber i min sista stund om den nåd, att ers kongl. maj:t själv täcktes sätta kransen på mitt huvud. Reuterholm Vad? Konungen Beviljas. Tintomara Herr Reuterholm! Återstår ännu någon vanära? Hertig Carl (för sig) Denna fars blir svår för mig att spela till slut. Måtte ingen varsebli min rörelse! Tintomara Man tiger. Återstår ingen skam - så låt mig då i stället nalkas min konung och åtnjuta den mig beviljade högsta ära. Jag böjer ett knä - fäst kransen på mitt huvud! Konungen Jag gör det härmed - jag önskade dig bättre blommor, jag kan ej hjälpa det. Tintomara Tack Gustaf Adolf. Ingen drottning bär ett rikare och skönare hårsmycke än jag i denna stund! må hovet nu betrakta mig! Konungens egna händer hava klätt mig i håret! Hertig Carl Detta har smak av ett stolt blod. Reuterholm Fordrar stark näpst. Hertig Carl Remy! för delinkventen ut till vakten, som äger ställa henne under det för dödsstraffet utsedda trädet och fästa henne därvid. Konungen Det är synd ändå, att jag skall vara minderårig! Jag ser på hennes blekhet och tilltagande darrning, att styrkan och stoltheten äro slut, att hon endast med förskräckelse och rysning låter föra sig till tältdörren. - La Tournerose? vänder du dig för alltid bort ifrån oss? Tintomara Adjö! Hertig Carl Låt oss nu skaffa hela detta skämt ett glatt och angenämt slut. Till verket! herr adjutant - Adjutanten Ers kongl. höghet! Hertig Carl Herr adjutanten utgår till tjänstförrättande officerare vid vakten, och anbefaller alla kulors uttagande ur patronerna, varefter man laddar och håller sig färdig tills vi give tecken.

[topp] | [till dagens visa 2002] | [Två ting äro vita] | [Solna skog]

Dagens visa 2001 augusti 20

Jukebox Tebordet Tintomaras sång

Tintomaras sång Mig finner ingen, ingen jag finner. Alm, hägg och hassel blomstra för vind - Jag ler åt alla, alla åt mig le. Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind blomstra för vind, buga för vind - Ett vet jag bättre än klänga och springa, det är att sjunga här under lind. Vad? Tintomara, hörde du bara? Alm, hägg och hassel blomstra för vind - Gök, trast och harar ...? Tyst ... kan det vara ...? Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind blomstra för vind, buga för vind - Ett vet jag värre än skator och harar, det är om slagbjörn kommer till lind. Kommer en slagbjörn, slagbjörn jag smeker. Alm, hägg och hassel blomstra för vind - Men - Tintomara, Om han ej smeker? Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind blomstra för vind, buga för vind - Då blir jag fågel! jag blir ingen svag örn, flyger från slagbjörn bort som en vind. Mig finner ingen, ingen jag finner. Tall, gran och hassel nicka mot vind - Alla på mig se, jag ser på alla. Tall, gran och hassel, en bok och lind niga mot vind buga för vind - Ett vet jag bättre än spela och sjunga: tack och farväl min högsköna lind! Tack och farväl min skog, mina skyar! Tall, gran och hassel nicka mot vind - Fåglar farväl! far- väl mina lodjur! Tall, gran och hassel, en bok och lind niga mot vind buga för vind - Ett vet jag värre än - - -

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm