Poethataren
text: Gustaf Fröding
Härom dagen hade jag besök av min gamle vän och studentkamrat
Erik N., numera väldig agronom och lantbrukare - förr i världen
en mycket lat läsare på medicine kandidaten och en mycket aktad
festtalare och improvisatör på nachspiel. Hans improvisationer
gingo alltid i den högre stilen och hade alltid någon stor förebild
- Tegnér eller Malmström eller Thorild, men han förstod
alltid att inlägga något av sin egen medicinskt realistiskt
målande fantasi och hans föredrag verkade därför med
personlighetens hela överväldigande makt. Han blev också
entusiastiskt hissad, när han med en storartad tragisk gest och skaldedyster
sänkt panna bugade sig för auditoriet.
Han var annars ingen vän av poesi. Tvärtom hade han alltid
haft ett horn i sidan till den och han påstod att all poesi kom från
magen. Och han bevisade med många medicinska termer, hurusom förstoppning
vore särdeles ägnad att framkalla det "patologiska fenomen",
som brukar kallas "en glödande fantasi". Att överlasta magen
med punsch vore också ett gott sätt att framkalla samma företeelse,
det visste han av egen erfarenhet. Men att på nykter kaluv sysselsätta
sig med slikt ansåge han minst sagt oförnuftigt. Det visade
att organismen vore kroniskt angripen och att hjärnan vore "affekterad".
Han hörde emellertid icke till det vanliga slaget av poesifiender
- sådana som aldrig läsa poesi och gå sin väg när
det talas om den. Tvärtom låg han alltid och läste i ett
dikthäfte, när man kom till honom - det var som om han funne
en grym fönöjelse i att ligga och förarga sig över
allt oförnuftet och i andanom dissekera och obducera den stackars
författaren. Kanske att det rent av var den nyss vaknade läkareinstinkten
som drev honom till dessa studier och att han hade samma glädje av
en ny skald som av ett nytt kadaver på Asis.
Fick han så nys om att man beundrade den eller den skalden, då
stegrades hans förnöjelse till raffinerad njutning. Med infernalisk
illvilja uppvisade han alla motsägelser och dunkelheter - lemlästade
och analyserade och gjorde försmädliga frågor - och lämnade
en icke förrän han förgiftat ens själ med alla tvivlets
frätvätskor och slagit alla ens illusioner om diktarstorhet i
små smulor.
Allra värst behandlade han Stagnelius, som vid den tiden var min
älsklingsskald och jag skall aldrig glömma hur illa han tilltygade
den lilla rörande dikten om "Näcken" för mig. Jag läste
en gång upp det stycket för honom och han var i början
tämligen uppmärksam och teg under hela första versen. Men
när jag kom till den andra:
"Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar"
- började han redan skaka på huvudet och när pilten
säger till Näcken:
"Arme gubbe varför spela"
- avbröt han mig och sade: "Ja varför kan inte gubben få
spela? - vad fanken har pojken med det att göra? - är det något
ont i att gubben spelar, när han vill spela och tycker det är
roligt?"
"Asch, du missförstår rent det här", invände jag
förargad - "förstår du inte att ligger något djupt
poetiskt i att -"
"Poetiskt! - är det något poetiskt i det att pojkstrunten
kommer springande efter älvkanten - förmodligen barfota - och
lägger sig i att gubben spelar. Det angår honom ju inte. Vad
har gubben gjort honom, efter han inte kan få spela i fred - när
han vill spela? Vad skulle du själv säga om det komme ett osnutet
söndagsskolebarn - barfota och eländigt - och bad dig sluta upp
att spela just som du tyckte att det var som allra roligast? Nej, jag anser
att gubben borde få vara i fred och spela så mycket han ville,
efter han inte hade gjort något ont. Poetiskt! - Äh."
Sådan var Erik N. på den tiden. Och jag märkte snart
att han icke hade förändrat sig mycket när jag nu återsåg
honom.
Hans första fråga, sedan han satt sig till rätta i gungstolen
och fått eld på cigarren, var denna: "du har väl slutat
opp att skriva vers nu - gamla karlen?"
"Hm ja - hm nej - hm inte precis, men" - svarade jag i något osäker
ton, ty jag hade icke alldeles rent samvete och var på samma gång
rädd för att sjunka i hans aktning, om jag sade hela sanningen.
"Jo, låt bli det" - sade Erik - "det är bara dumheter - när
man är riktigt full, kan det ändå gå an - och när
man lider av kardialgi eller magkräfta kan det vara förlåtligt
- men det är bäst att låta bli även då!"
"Du tror således fortfarande att alla våra stora skalder
ha haft dålig mage och att det var den som gjorde dem till diktare?"
"Nå ja, de allra fleste - icke alla, ty det finns många
efterapare som låtsa sig ha dålig mage. Lord Byrons mage var
notoriskt högst eländig och därav uppstod den s. k. "världssmärtan"
och den gjorde sedan alla ungdomar efter, fastän de icke hade de nödvändiga
förutsättningarna i en fördärvad matsmältning.
- August Strindberg är faktiskt och enligt egen utsago magkatarralisk
och därifrån härstammar hans kvinnohat och realistiska
gruvlighet och allt det där - och de andra, som ha vanliga barnmagar,
göra efter så gott de kunna."
"Hela litteraturen är alltså efter din mening bara sjukdom
och efterapning?"
"Ja, just det - och nu är det värre än det var förr.
Slå upp i en sådan där versbok - modern - realistisk -
pessimistisk - fin du siècle dödssjukt gråblek och Nirvanasmäktande
- och läs alla dessa kattrakande ord, som slåss och bita varandra
i svansen, och sådan där knattrande meter som välter en
i diket - och sådan där gråtmild s. k. "morbidezza" och
sådan där stämningsfull "intighet" - och all den där
röran, som varken är romantik eller realism eller mystik eller
materialism, utan alltihop sammansmort och hoppackat till pölsa.
- Tror du t. ex. att det skulle genera en sådan där karl
det minsta att börja en dikt ungefär så här:
"Halvdöd uggla vid taket väser,
vindögd katt ifrån spisen ler",
- eller i den stilen?"
"Jo, min bästa vän, det är allt omöjligt ändå.
En halvdöd uggla som väser, har jag ändå aldrig sett
i någon diktsamling. Och en "vindögd katt som ler" är verkligen
en djärvare fantasi än någon modern poet vågat sig
på."
"Är det? - är du säker på det? - se efter bättre
i versböckerna, är du snäll! Slå upp i Birger Mörner
till exempel eller gör dig förtrogen med anden i Ola Hansson!
Och tror du inte en sådan där karl kunde göra en liten
vacker stämningsbit av en sådan där början? Så
här ungefär" - och därmed började han på rak
arm improvisera följande stycke - lite hackigt emellanåt, men
ändå tämligen ledigt:
Halvdöd uggla vid taket väser,
vindögd katt ifrån spisen ler,
själssjuk skald sina dikter läser,
tittar upp och på katten ser.
Tvinsjukt solskens morbida dager
faller matt genom regngrått dask,
genom sölet därute drager
krokbent bonddräng i slask och plask.
Dödssvält kråka i duggregn kraxar,
enslig hund springer bort i lunk,
mager hönshop på sophög flaxar,
svanslöst svin tar ur hon en klunk.
Tanken på hela vårt livs elände
går genom livstrött skald nervöst,
vaga drömmar om världens ände
hösten över hans hjärna öst.
Skymning tätnar och yngling läser,
tröstlöst kring i sin boning ser -
halvdöd uggla vid taket väser,
vindögd katt ifrån spisen ler."
"Skulle man inte kunna säga så ungefär - jag tycker
inte det låter så illa", sade han därefter.
"Jo, nog kan man det", svarade
A. K: son.
(Karlstads-Tidn. 29 aug. 1891.)
|