LÄNK: DAGENS VISA:   2003 apr 2 Sällskapet Gustafs Skål - Sveriges 1700-talssällskap

melodin i midiformat

Dagens visa 2003 april 24

Gustafs Skål! text och musik: Carl Michael Bellman Folksång, som användes vid revolutionen augusti 1772 Gustaf = Gustaf III Gustafs skål! Den bäste Kung, som Norden äger: Han ej tål, Att viktskåln ojämt väger. God och glad, Han Ilskans röst föraktar Samt avaktar Och betraktar Dårskap i sin grad. Sådan Kung Är värd att styra Sveriges öden: Rask och ung, Ej rådlös uti nöden. Wasa Ätt Har aldrig lärt att svika, Aldrig tvika, Men att fika Till att göra rätt.

Noter

Läs mer om Gustafs Skål

[topp]

[Sankt Bellman]

[Varför grävdes Bellman opp av Atterbom?]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

Dagens visa 2002 april 24

Sankt Bellman text: Erik Lindorm

Behovet att vörda och dyrka är djupt nedlagt hos människan, även i de mest grunda och världsliga sinnen. Var och en har sitt specialhelgon allt efter lynne och lägenhet. Det kan bli rätt underliga helgon ibland, just icke alltid av den bleka och himmelska sorten. Både Napoleon, Lasse-Maja och Lenin - för att taga några exempel - ha haft sina eldtillbedjare, som pudeltroget blickat upp till dem som högre, ofelbara väsen.

Även vår svenske festprisse känner någon gång begär att böja sin breda nacke inför något som i övernaturlig storlek förkroppsligar hans ideal. Och för en svensk festprisse faller det sig helt naturligt att utvälja Carl Michael Bellman till skyddshelgon. Hos Bellman finner han allt det som är honom heligt: mycket sprit och fruntimmer och klackarna ständigt i taket. Detta är naturligtvis en grov uppfattning av den underbara Bellmansdikten, men genomsnittssvenskens litteratursinne är icke finare. Man ihågkomme alla mustiga historier om Bellman som ännu leva på "folkets" läppar!

Bellman är, som sagt, festprissarnas husgud, men icke på grund av den där berömda "sorgen i rosenrött" som svävade som sommarmoln över hans sång. Det är de mera bastanta dragen man fäst sig vid. Obundna av restriktioner och stängningstid tumla Fredman och Mollberg från krog till krog, Ulla låter sig leende antastas på gatan utan att ropa på polis och alla de övriga bröderna och systrarna äro ena förbaskat trevliga kurrar med gott ölsinne. Man hör inte så noga på vad skalden sjunger, det är melodien som fångar en och är så rolig att stampa takten till, det är svajet från Ullas kjol och fläkten från Fredmans stångpiska!

Undra på att denna värld skall utöva sin lockelse på våra dagars festprissar, som icke mer få i frihet utveckla sina anlag. Hur öppet och livslustigt stormade icke Fredman och hans kumpaner genom gränderna, med nymfen i ena armen och flaskan i den andra. Ute på Djurgården kunde de lägra sig "med korgar överst fulla", och stolt och frimodigt lyfta suparna mot solen. Hur grått och måndagsaktigt är icke i jämförelse därmed vårt tidevarv med lokalt veto och tolvstängning, med motbok och Bratt! Och vill man själv föranstalta om brännoffer till Bacchus kan man icke göra det på någon solig och öppen plats utan måste som en brottsling krypa ner i källaren och mycket noga stänga gluggarna! Glansen går ju av brännvinet på det sättet!

I Bellmans värld var allt annorlunda, finkeln hade en ädlare smak, livet var lättare och polisen inte så kitslig som nu. Så tror man, fast bilden är naturligtvis falsk. Verkligheten är omtrollad i den bellmanska humorns skönhetsdager. Våra festprissar skulle bli flata om de genom ett trollslag kunde bli förflyttade till 1770-talets Stockholm, utan bilar, trottoarer, W. C., elektriskt ljus och ordnad gaturenhållning. Och om de i någon mörk gränd påträffade Ulla Winblad d.v.s. prostituerade Maria Kristina Kiellström skulle de rygga tillbaka mot väggen och hastigt nyktra till ur kärleksruset. Och jag tror att hrr Norlander, Zorn eller Kyhlberger skulle dra sig för att kliva in hos "Mutter på Tuppen" och blanda sig med sällskapet där. Att med ett århundrade emellan sig fryntligt och broderligt nicka åt de förfallna stackarna kring brännvinsstopen i det mörka krogkyffet är ju inte så påkostande.

När man nyss nämnda herrar och en massa andra av välmåga skinande medborgare så enhälligt flocka sig kring Bellman måste man bli misstänksam - både mot dem och Bellman. Det är komprometterande för en diktare att ådraga sig en Emil Norlanders och hans själfränders beundran. Och Bellman är beklagansvärd, fast han till en del har sig själv att skylla. Och nu skall det bildas ett nytt Bellmanssällskap (det är visst det fjärde). Ju torrare tiderna bli, ju tätare klamrar man sig fast kring mästaren med druvorna i håret, den nordiske vinguden. Kan det vara rent litteraturintresse, kärlek till diktkonst?

Det har ju funnits andra skalder i Sverige, men dem hör man ej ett knyst om i de kretsarna, skalder med djupare grepp och större ton än den älskvärde och tjusande Carl Michael. Esaias Tegnér har ännu icke fått något sällskap, icke heller Geijer eller Viktor Rydberg. Men det finns också ovanligt lite att skåla på i deras diktning. Och framförallt, de kunna icke sjungas! Melodierna äro halva för att icke säga hela Bellman. Utan tonerna skulle Bellman varit lika oläst som andra gamla skalder. Bellman kan gnolas eller sjungas för full hals, det har varit hans räddning, men vem kan gnola Frithiofs saga eller Dödens ängel?

Jag vill icke riva ett blad ur Bellmans lagerkrans och jag unnar honom äran att bli sjungen av Sven Scholander och Gunnar Bohman och spelad ut som trumf mot Bratt och Alexis Björkman. Han är ett snille försäkras det och det vill jag gärna tro, fast det är nästan omöjligt när man ser Emil Norlander, Zorn, Kyhlberger och det övriga glada borgerskapet fylka sig kring honom. Skulle alltså för en gångs skull ett snille ha blivit populärt, blivit kringsvärmat av massorna under hänförda hyllningar? Det är i så fall något enastående i världshistorien och torde få skrivas på rusdryckernas konto.

Men borde inte herrarna hålla sig till August Blanche istället. Han var lite lättfattligare.

Skarpögat

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 april 24

Varför grävdes Bellman opp av Atterbom? text: August Strindberg Ur Tjänstekvinnans son (Förbundet Runa) --- Man dränkte än en gång medvetandet, och man satte sig i båten att fara hem. Men nu råkade Johan och Thurs i ett gräl om Bellman, som varade ända till Skeppsholmen och slutade med skarpa sanningar. Det var ett gammalt agg Johan hade till Bellman. Som barn hade han legat sjuk en hel sommar, och ur fadrens bokskåp hade han händelsevis fått Fredmans Epistlar. Det var tokigt, tyckte han, men han var för ung att kunna ha något grundat omdöme. Sedan hände ibland, att fadren satte sig vid pianot och gnolade "Magistraten uti Tälje" eller "På Gripsholm är alltför roligt". Obegripligt, menade gossen, att morbror, och far kunde finna det där så kostligt. Sedan åhörde han vid ett julbord en tvist, mycket hetsig, mellan sin mor och sin morbror, om Bellman, vilken morbrodern satte högst av allt, högre än bibeln och predikningarne. Det var djup i Bellman. Djup! Troligen hade väl Atterboms romantiska partikritik så sakta sipprat ner till medelklassen, genom tidningar. Som gymnasist och student hade Johan sjungit "Opp, Amaryllis" och de andra idyllerna, naturligtvis utan att fatta eller ens tänka på orden. Han sjöng med i kvartetten eller kören, ty det lät roligt. Slutligen hade han fått Ljunggrens, 1867 utkomna föreläsningar i handen, och då gick ett ljus opp för honom, men icke det av Ljunggren påtända. Detta är vansinne, menade han. Bellman var en vissångare, låt gå, men en stor skald, den största skald, som Norden bar! Omöjligt! Bellman hade sjungit sina, på franskt mönster klippta visor för hov och vänner, men aldrig för folket, som icke skulle begripit Amaryllis, Eol, Tritoner, Fröja och hela rococons anhang. Så dog han och vart glömd. Varför grävdes han opp av Atterbom? Därför att det stridande meningspartiet, romantiska skolan, behövde en inkarnation av det regellösa att berömma gentemot akademisterna, då de icke kunde berömma sig själva. Så kom skolan till makt, och med kännedom om den mänskliga fegheten inför meningsvåld, och med kunskap om medelklassens aperi och auktoritetsdyrkan, får man mindre undra att Bellman blev så upphissad. Ljunggren och Eichhorn kommo sedan såsom forskare och skulle gå över Atterbom i att finna skönhet och snillrikhet, och så tog prästadömet i Par Bricoll hand om kulten, och därmed var guden färdig. Ja, Byström hade redan gjort den lilla nummerlotterisekreteraren och hovpoeten till Dionysos, och givit honom det antika Bacchushuvudets drag. Johans opposition gick nu ut mot guden först och främst. Därpå fann han, såsom idealist, Bellmans humor vidrig och osann. Ingen fyllhund, aldrig så stor, ligger i rännsten och begrundar sin mors samlag, som kallat honom till världen. Intet lustparti far ut till Fiskartorpet en söndagsförmiddag, att när klockorna ringa i Danderyd begå samlag mitt i solskenet. Detta är icke livsglädje, ty den tillhör ungdomen, och det här handlar bara om oförmögna gubbar. Därför är Bellman toddygubbspoeten och stamfar till den otäcka, gamla ungkarlen Konjander. Idyllerna äro slarviga, skakade ur armen, med rimnöd, osammanhängande, som tankarne i en rusigs hjärna. Man vet icke om det är natt eller dag; åskan går mitt i solskenet, och vågorna svalla, när båten ligger för stiltje. Det är musiktext, och som sådan kan man begagna till och med adresskalendern. Det är detsamma vad det är, bara det låter. Som vanligt tog Thurs åt sig personligen. Det var ett angrepp på hans goda smak och på hans heder, ty Johan sa, att han bara snobbade den där beundran; att han läst sig till den; att den icke var sann. Thurs förklarade Johan övermodig, som ville mästra den störste skalden. - Bevisa att han var den störste! - Tegnér, Atterbom ha sagt ... - Det är inga bevis! - Motsägelseanda, förstås! - Tvivlet är visshetens begynnelse, och orimligheter måste i en sund hjärna väcka motsägelse. Och så vidare! Som det ej finns några generella eller allmängiltiga omdömen, då ju varje omdöme är individuellt, så finns det däremot flertalsomdömen och partiomdömen. Johan stukades med dem och teg sen med Bellman många år framåt. När senare den gamle Fryxell påvisade, att Bellman icke var en nykterhetsapostel, som Eichorn och Ljunggren gjort honom till, icke var en gud, utan en liten vissångare med måttliga fordringar, då såg Johan en glimt av hopp, att hans individuella omdöme också skulle kunna bli ett flertalsomdöme en gång. Men då hade han redan andra synpunkter på frågan och ville säga: att Sverige varken skulle varit olyckligare eller sämre, om Bellman aldrig varit till; och då ville han säga patrioterna och demokraterna, att Bellman var en Stockholmspoet, en rojalistisk hovpoet, som gycklade ganska grymt med småfolket, och han ville säga goodtemplarne, som sjöngo Bellman, att de sjöngo fyllsånger, skrivna i fylla och besjungande fylla. För egen del vidhöll han att Bellman var rolig att sjunga för de lätta franska melodiernas skull, och han var icke alls sårad av den fördomsfria franska Voltaire-moralen, tvärtom. Men nu var han det, ty han var idealist och begärde renhet i poesien, alldeles som våra dagars kvarlevande idealister och Bellmansdyrkare. Dessa senare ha räddat sig och sin moral under ordet humor. Men vad mena de med humor? Är det skämt eller allvar? Vad är då skämt? Den människans dubbelnatur: naturvarelsens likgiltighet gentemot vedertagen moral, och den kristnes ojande över det omoraliska, som ändå är så lockande, så förföriskt. Humorn talar med två tungor: satyrens och munkens. Humoristen släpper lös maenaden, men anser sig på gamla, dåliga grunder böra piska den med ris. Det är en övergångsform, som håller på att dö och nu lever sitt sista liv i de lägre stadierna. De stora moderna andarne ha lagt bort riset och hyckla icke längre, utan tala rent ut, och den gamla fylleri-sentimentaliteten går icke längre som gott hjärta, när den är upptäckt bara vara dåliga nerver. Emellertid, efter slutat gräl landsteg förbundet på Skeppsholmen. Det var nu ljus sommarnatt. Med matkorger och guitarr, samt förbundets ark i spetsen, tågade man, såsom sanna idealister, till flickor. Vid soluppgången satt förbundet vid öppna fönster på Apelbergsgatan, dukade upp ur matkorgarne, och åter ljöd guitarren och flöjten, och nu reciterades Horatii sånger till Lydior och Chloer, och i mjuka bäddar tändes kärlekens eldar åt Afrodite Pandämos.

[topp]
[Länkar: Comin thro' the rye]

melodin i midiformat

Comin thro' the rye O, Jenny's a' weet, poor body, Jenny's seldom dry: She draigl't a' her petticoatie, Comin thro' the rye! Chorus: Comin thro' the rye, poor body, Comin thro' the rye, She draigl't a' her petticoatie, Comin thro' the rye! Gin a body meet a body Comin thro' the rye, Gin a body kiss a body, Need a body cry? Chorus: Comin thro' the rye, poor body, Comin thro' the rye, She draigl't a' her petticoatie, Comin thro' the rye! Gin a body meet a body Comin thro' the glen, Gin a body kiss a body, Need the warl' ken? Chorus: Comin thro' the rye, poor body, Comin thro' the rye, She draigl't a' her petticoatie, Comin thro' the rye! Gin a body meet a body Comin thro' the grain; Gin a body kiss a body, The thing's a body's ain. Chorus: Comin thro' the rye, poor body, Comin thro' the rye, She draigl't a' her petticoatie, Comin thro' the rye! Ev'ry Lassie has her laddie, Nane, they say, have I, Yet all the lads they smile on me, When comin' thro' the rye. Chorus: Comin thro' the rye, poor body, Comin thro' the rye, She draigl't a' her petticoatie, Comin thro' the rye!

[topp]

melodin i midiformat

www.worldburnsclub.com/poems/translations/coming_through_the_rye.htm

ingeb.org/songs/rye.html

www.robertburns.plus.com/greengrow.htm#Comin'

www.cs.rice.edu/~ssiyer/minstrels/poems/675.html

www.wockyjivvy.com/poetry/acclaim/rb-rye.html

members.tripod.com/milwburnsclub/songs/throrye.htm NOTER

members.tripod.com/~Kathy_Gu/burns6.html

www.britannia.org/scotland/scotmusic/cominthrotherye.html

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm