Den Tebordska kalendern


[Gubben Noak]

[Alice Tegnér skrev Mors lilla Olle fritt efter Stark i sin oskuld]

[Värmlandsflickan]

Mors lilla Olle - länkar

   

Mors lilla Olle(3)

- klicka på barnvisor

   


[topp]

Dagens visa 24 sep 2003
Gubben Noak mp3 8kbit 148kB
melodin i midiformat

N:o 35
Gubben Noak


text och musik: C. M. Bellman

Gubben Noak, gubben Noak
var en heders man.
När han gick ur arken
planterade han på marken
mycket vin, ja mycket vin, ja
detta gjorde han.

Noak rodde, Noak rodde
ur sin gamla ark,
köpte sig buteljer,
sådanna man säljer,
för att dricka, för att dricka
på vår nya park.

Han väl visste, han väl visste
att en mänska var
torstig av naturen
som de andra djuren,
därför han ock, därför han ock
vin planterat har.

Gumman Noak, gumman Noak
var en heders fru.
Hon gav man sin dricka;
fick jag sådan flicka,
gifte jag mig, gifte jag mig
just på stunden nu.

Aldrig sad` hon, aldrig sad` hon:
Kära far nå nå,
sätt ifrån dig kruset.
Nej, det ena ruset
på det andra, på det andra
lät hon gubben få.

Gubben Noak, gubben Noak
brukte eget hår,
pipskägg, hakan trinder,
rosenröda kinder,
drack i botten, drack i botten.
Hurra och gutår!

Då var lustig, då var lustig
på vår gröna jord;
man fick väl till bästa,
ingen torstig nästa
satt och blängde, satt och blängde
vid ett dukat bord.

Inga skålar, inga skålar
gjorde då besvär,
då var ej den läran:
jag skall ha den äran.
Nej i botten, nej i botten
drack man ur så här.

[topp]


Wilhelm von Braun (1)



Wilhelm von Braun (2)

Dagens visa 2002 september 24

Stark i sin oskuld

Alice Tegnér skrev Mors lilla Olle
fritt efter Stark i sin oskuld

text: Wilhelm von Braun

Liten pilt i fjällskog gick:
Rosig kind och änglablick,
Munnen röd som tuvans bär...
"Kors, vad jag är ensam här!" - tänkte gossen.

Och han stultade så späd
Mellan höga, mörka träd:
Modern hans i sätern var -
"Här är jag min egen karl" - tänkte gossen.

Svart djur nu kommo två,
Lufsandes, dit han sågs gå:
Stora, grymma, lurviga -
"Jag fick sällskap, det var bara!" - tänkte gossen

Ett av djuren unge är,
Denne bjuder nu han bär
Ur sin skäppa: Ungen åt -
"Ser man bara, det går åt" - sade gossen

Modern strav drog klorna in,
Ned hon tryckte ungen sin,
Lade, stilla, sig framför -
"Vänta, jag dig sällskap gör!" sade gossen

Han på marken nu så säll
Kastar sig; mot moderns fäll
Lutar huvudet han där -
"Kors, så mjukt jag ligger här!" - sade gossen

Men vad är det för slag djur?
Den där stora tycks mig sur...
"Om jag kunde fråga mor!-
Men det måste vara kor" - tänkte gossen

Och han gick dem glad emot,
såg ej ögats mörka hot,
Såg ej hur de grina´till -
"Jag med dem nu leka vill" - tänkte gossen

Och emot den skarpa tand
Sträckte pilten liten hand:
Djuret lyfte då sin ram...
"Kors, vad du är snäll och tam!" - sade gossen.

Och han klappade och slog,
Och han lekte, och han drog
Uti djurets päls, så tjock -
"Du bra tålig är ändock!" - sade gossen

Slutligen av leken trött
Somnar lite pilt, så sött.
Nalle fromt på honom såg -
Att i mammas knä han låg - drömde gossen

Snart han väcktes av ett skri:
Djuren flydde - allt förbi...
"Store Gud, du lever än?"
"Mamma, du skrämt bort min vän" - klagar gossen

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm



[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]


[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 september 24

Värmlandsflickan
text: Wilhelm von Braun

Grundar sig på den bekanta sägen,
att digerdöden rasade så förfärligt
i Värmland, att endast en flicka och
en yngling återstodo av hela
befolkningen.

Den rikaste mö,
som historien vet,
fanns fordom i Värmland,
och Karin ho het.

Och gruvor hon hade,
som andra ha spik,
Isynnerhet en,
som var bottenrik.

Och gårdar hon hade,
som täppor en ann´,
Isynnerhet en,
som var lättbrukt och grann.

Av Värmland hon ägde
varendaste bit,
Därtill var hon hjärtöm,
och fager och vit.

Men denna så ytterst
begåvade mö
Var nära däran
att som ogift få dö.

Var sprätt månde undra,
men saken var den,
Att - icke en själ
fanns i Värmland igen;

Ty se, genom sundhets-
kordongernas slarv
Kom pesten dit in
och gav Karin sitt arv.

Och Karin tog arvet,
men bittert hon grät;
Ty ingen hon hade
att tjusa med det.

Hon hade väl utmark
och åker och äng,
Men ej till sitt lantbruk
en endaste dräng.

Hon hade väl gruvor
och järnmalm och ved,
Men ej till sin masugn
en endaste smed.

Hon hade väl fiske
och redskap igen,
Men icke i konsten
en inövad sven.

Hon hade så mycket,
men saknade allt,
Och under sitt överflöd
nästan hon svalt.

Hon kände en tomhet
på berg och i dal; -
Du suckande tärna,
jag fattar ditt kval.

Det är icke gott
till att vara allén,
Om också man äger
all härlighets sken!

Den tanken föll ofta
på Karin också,
Och sorgligt en afton
hon klagade då:

"Vad båta mig alla
klenoder jag ärvt,
När icke en vän
jag desslikes förvärvt!

Vad båta mig ådror
av järn, när jag har
Ett ungdomligt blod,
vilket flyger och far!

O, hade en syster jag här!
Dock jag tror,
Att nästan jag önskade
hellre en - bror.

Han skulle förljuva
min ensamhet då,
Och spränga min gruva
och åkrarna så.

Men pesten har rövat
var Värmelandsdräng,
Och Karin är ensam,
och dör av... chagräng."

Så kvider den rika,
men osälla mön,
Då prasslar det hastigt
i lunden så grön.

Hon vänder sig om;
men o Gudar, vad syn!
Hon skådar en man,
liksom fallen från skyn.

Av glädje hon nästan
bevingad sig fann;
Hon sprang emot honom,
mot henne sprang han.

De möttes, de kunde ej
hejda sin fart,
Och Karin i ynglingens
armar låg snart.

Den blomstrande flickan
i famnen han tog,
Med glödande kinder
hon detta fördrog.

Sin arm kring den snövita
halsen han slog,
Men Karin hon suckade
bara och log.

Det stred väl mot damernas
allmänna vett,
Men Karin ej männer
på månader sett.

Hon gömmer sitt huvud
vid främlingens bröst,
Och viskar med sakta
och darrande röst:

"Jag funnit den - bror,
som jag bad om till Gud!
Vad sällhet!" här tystna
de stammande ljud.

Men hastigt fick främlingen
målet igen;
Han även har bett om en -
syster, en vän.

Det icke behövdes
ett långt frieri;
Här fanns ju ej mer
än ett enda parti.

Med glädje på hälftenbruk
lämnade hon
Sin gruva, sin gård och -
sin egen person.

"Re´n marken sig kläder
i dimmornas skrud, -
Det börjar bli kyligt.
Kom, följ mig, min brud!"

Av aningar gripen
och bävande, säll,
För Karin sin fästman
till väntande tjäll.

Förlovningen fira
de lyckliga två,
Och bröllopet står
om en timme därpå.

Att vigsel ej skedde,
förlåtes helt visst;
Ty, lyckliga land,
det på präster led brist.


[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm



[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]