[Innehåll] | [Kärlekskväde Korpral KanonKärlekskväde Korpral Kanon]

Lyssna på Sissel

Sissel | The Sissel Website




[topp]


melodin i midiformat    melodin i midiformat

Kärlekskväde

text: sjöngs av Bergseleverna 1872
musik: Skrattvisan ur Orfeus i Underjorden

Cavalle och Potta finns i Kille,
Och i Sahara finns det Gnu,
hos dileranter finns det dille,
Men i mitt hjärta finns blott Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

Grodungen leker uti träsket,
Två kära leka kuttrasju,
Trikinen leker uti fläsket,
Men i mitt hjärta leker Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

Hos Kuntze sitta lösbehagen,
På Pinden sitta muser sju,
Magsyran sitter uti magen,
Men i mitt hjärta sitter Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

På havets klippa hänger algen,
På spiken hänger nyckeln ju,
Kanaljen hänger uti galgen,
men i mitt hjärta hänger Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

Ett lejon ligger i sin kula,
En äkta man ju hos sin fru,
och uti Ryssland ligger Tula,
Men i mitt hjärta ligger Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

I varje harem finns en snöping,
I varje as finns maskar Hu!
Mekanisk verkstad finns i Köping,
Men i mitt hjärta finns blott Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

En ädel ande bor i sången,
Slisk bor uti en "billet-doux",
Och småkryp bo uti chignongen,
Men i mitt hjärta bor blott Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

Ben slinka in i mollskinnsböxor,
Och tiden slinker i ett nu,
Och drängar slinka in till köksor,
Men i mitt hjärta slinker Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

Gud Fader härskar i sitt rike,
Kung Oscar härskar uti tu.
Arbetarn härskar genom strike,
Men i mitt hjärta härskar Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

  

Korpral Kanon.

text: Otto Borgström
("Petrus på Tjäderkulla")

Mig lyster för eder att sjunga
om gamle korpralen Kanon,
som fröjdat båd´ gamla och unga
och var just en lustig patron.
Lappskräddare till professionen
var stackaren vanför och arm
men sjöng som en lärka och tonen
klang alltid ungdomlig och varm:

"Va nötter te", sa´n
"att glo på sne", sa´n
"å ta te lip", sa´n
"för minsta knip", sa´n,
"nej morsk och kry", sa´n
"i ne och ny" sa´n
"för nöjd och gla", sa´n
"dä vill ja va!"

I Tyskland så manliga stred han
och vågade muntert sitt liv.
På sjukbädden kämpa och led han
men sjöng under läkarens kniv.
Den dag den fördömda granaten
sprang sönder helt nära invid
och dömde den käcke kamraten
till träben för hela hans liv.

"Gör ej ett grann" sa´n
"Ty Carl-Johan" sa´n
"kom till min säng" sa´n
"och trä-biäng" sa´n
"Kom och en kväll" sa´n
"Gen´ral Kardell" sa´n
"Tack och farväl" sa´n
"Du glada själ!"

Han Bolla var kärlig och trogen
snart prästen förenade dem.
En anspråkslös koja i skogen
blev så deras fattiga hem.
Där levde han lycklig som ingen
tog världen och sorgerna lätt
men Bolla för mjölet i bingen
hon kunde väl gråta en skvätt.

"Tig bara still" sa´n
"Din lipesill" sa´n
"och lär dig då" sa´n
"en gång förstå" sa´n
"min gamla tös" sa´n
"Ej hös om flös" sa´n
"men horp om snorp" sa´n
"Hör till ett torp!"

Di fingo förskräckligt med ungar
som präster och skräddare få,
men gubben var kung ibland kungar
och Bolla var katig också.
När prydd med medalj uppå brickan
han skulle till prostgården gå
med tolvskillingsedeln i fickan
att bytingen kristnader få.

"Herr prost godda" sa´n
"här kommer ja" sa´n
"min halte tok" sa´n
"slå upp din bok" sa´n
"skriv dit en ny" sa´n
"som stork från sky" sa´n
"har bragt till mor" sa´n
"så fet och stor!"

Stor lärdom hans pojkar ej brydde
mer enkelt uppfostran ej ges.
Med korsben de sutto och sydde
och lärde sig Luthers katkes.
Till var av linhåriga drängar
som lämnade barndomens dal
i stället för reskost och pengar
höll pappa ett gripande tal.

"Var kry och rask" sa´n
"din puttefnask" sa´n
"sitt pigg och lätt" sa´n
"på din lavett" sa´n
"Sy friska tag" sa´n
"var arbetsdag" sa´n
"tänk på din själ" sa´n
"Vet hut, farväl!"

Jag ofta tog vägen åt gubben
om kvällen vid vinterens tid
då ensam vid härden på stubben
han lappade byxor med frid.
Hans Bolla för himmelen mogen
re´n länge har vilat i ro
och fjärran från hemmet i skogen
ha pojkarna fästat sitt bo.

"Nej se på den" sa´n
"nu här igen" sa´n
"kanske jag får" sa´n
"en könjakstår" sa´n
"som gör så gott" sa´n
"i gammal skrott" sa´n
"men ä ej så" sa´n
"så skål ändå!"

En afton med lykta i handen
jag styrde till hyddan min gång.
Märkvärdigt, i mörker jag fann den
ej hörde jag gamlingens sång.
Därinne han vilade stilla
med halvbrustna ögon han log.
Snart fri från all världenes villa
han jollrade - i det han dog.

"Tack för god vakt" sa´n
"med Gud i akt" sa´n
"med friskt humör" sa´n
"korpralen dör" sa´n
"snart ödmjuk står" sa´n
"avlösning får" sa´n
"för Herrans tron" sa´n
"Korpral Kanon!"



DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm



[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]

Dagens visa
2001/2002/2003 dec 27




[topp]

Innehåll


start

topp

Rojalismen och Hönsgummans visa

Nu dansar vår syster som bäst kronan av sitt huvud!

Kung Fredrik I och Hedvig Ulrika von Hessenstein

Hönsgummans visa (dagens visa 2001 dec 27)

Hönsgummans visa text och midifil

Hönsgummans visa kommentarer

Erik XIV:s Kärleksvisa (dagens visa 2002 dec 27)

Karl XII spelar schack (dagens visa 2003 dec 27)


Nästa | Innehåll

Rojalismen och Hönsgummans visa
text: Tommy Rådberg

Hönsgummans visa är den jämte Sinclairsvisan som levt vidare i generationer och som skrevs mitten av sjuttonhundratalet.

Hönsgummans visa har i våra dagar fallit i glömska och finns inte representerad i Den svenska Sångboken, vilken dock Sinclairsvisan gör.

Hönsgummans visa är av stort intresse. Den skrevs av en präst vid en tidpunkt då en ny ätt, Holstein-Gottorp, delvis påtvingad av Ryssland, tog vid där den gamla tog slut.

Den rojalistiska andan som finns i den svenska folksjälen och som hade haft så svårt att blomma ut under frihetstidens början, orsaken, därför att en föraktad tysk satt som konung. Stånden i Sverige tyckte det var utmärkt med en konung som inte ville regera.

Den nya konungen Adolf Fredrik hade flera droppar Vasablod i sig. Konungen var from. Drottningen, Fredrik den Stores syster, lyfte fram den svenska kulturen och framför allt, det som allmogen saknat sedan Karl XI:s dagar; Sverige hade nu en konungafamilj med riktiga prinsar och en prinsessa.

Att det sedan från adelns sida gjordes allt för, och även lyckades med det, nämligen minska konungens makt till en simpel stämpel, som användes för att skriva under besluten; det stärkte ju bara rojalismen hos det svenska folket. Och det var ju allmogen som sjöng Hönsgummans visa, inte adeln. Ty de politiska kriserna var partierna i Ståndssverige ansvariga för, inte konungafamiljen.

Äntligen fick Sverige en riktig familj högst opp. Kungen och Drottningen älskade varandra, mellan dessa spirade det riktig kärlek. Vi kan dra paralleller till våra dagar med den nuvarande konungafamiljen. Det fanns smolk i bägaren mellan Gustav V och Viktoria. Gustav VI Adolfs första gemål gick tidigt tragiskt bort. Vår kungs fader förolyckades i en flygplansolycka. Prinsessan Sibylla stod ensam med barnen. Och 1973 (bröllopet 1976) har vi alltså åter en familj på tronen. Sverige lever lyckligt med en politiskt maktlös kung, det är min övertygelse. Men som sagt, om det blir folkomröstning, republik och monarki, röstar jag på republik.

Det republikanska socialdemokratiska partiet, med Hjalmar Branting i spetsen, var beredd på att göra revolution om konungen vägrade det nämnda partiet att få ta över regeringstaburetterna. Om det hade lyckats, nej, och det var Hjalmar Branting nog övertygad själv om; ty djupt inne i den svenska folksjälen, finns det stor plats för monarkin. Det finns ett klassiskt fotografi på Hjalmar Branting och Kung Gustav V som för ett samtal. Det skall Kung Gustav V ha stort erkännande för samtalets politik och lika stort erkännande skall Kung Oscar II ha för sitt agerande under unionsupplösningens kris, år 1905.

Gustav V, personligen, gillade inte fullt ut den demokratiska färdriktningen och Karl XV, på 1860-talet, inte heller helt fullt gillade sitt förslag, det som innebar Ståndssveriges avslutning, så satte de nämnda konungarna Sverige framför sitt personliga tyckande.

Holstein-Gottorpska sista regent, Gustav IV Adolf, gjorde tvärtom. Och han blev också avsatt. För att anknyta till Hönsgummans visa. Det var adeln som störtade konungen, inte allmogen. Ty på tronen, trots 1808-09 års krig och förlusten av Finland, satt en älskad och en riktig konungafamilj; med Nordens Helena som drottning och alldeles underbara konungabarn.


Nästa | Innehåll

Nu dansar vår syster som bäst kronan av sitt huvud!
text: okänd, 1840-talet

På den härjade skådeplats, som nordens historia företer vid Karl XII:s död och det med honom fallna ärofulla övervälde, vilket svenska kronan vunnit och hävdat genom segerrika strider, framstår en man, liksom utkorad att fullborda den brytning, som då inträffade i norra Europas öden.

Karl hade framgått sin bana mellan tvenne systrar, vilka voro bestämda till medtävlarinnor om den krona, som en gång han skulle lämna, Den äldsta systerns rätt ärvdes av en son, vilken konungen tycktes hava bestämt för tronföljden. Men den yngre systern, alltmera mörknande i skuggorna av sitt eget hatfulla sinne, lyckades att ur den obeslutsamma ynglingens händer rycka den blodiga kronan och bjuda den åt sin gemål.

Denne gemål var den fördärvets man, med vilken trolösheten, brottet och lasterna inträngde i svenska kungahuset och slutligen, besudlande, intog tronen. Fredrik den förste framstår i hävderna icke belastad med en dömmande eftervärlds kraftfulla hat, sådant en brottslig men med stora egenskaper utrustad karaktär ingiver, utan stämplad med den avsky, som otacksamheten, förräderiet och sedeslösheten, utan annat hölje, än den vanhelgade kungamanteln, väcka.

Fredrik hade tidigt slutat sina studier vid universitetet i Utrecht och ägnat sig åt den militäriska banan. Han ägde likväl inga utmärkta fältherreegenskaper, och det var endast hans börd och rang som höjde honom över den gemena soldaten. Han förmälde sig med en preussisk prinsessa, men blev, efter några års barnlöst äktenskap, änkling. Han blev därefter uppmärksam på fördelarna av en förbindelse med den svenska prinsessan. Fredrik kände ganska väl ställningen i Sverige, där ett mäktigt parti i alla händelser hellre önskade på tronen en prinsessa av så föga framstående karaktär, som Ulrika Eleonora, än en prins av holsteinska huset. Karl gav sitt bifall till giftermålet, som firades i Stockholm. Men på själva bröllopsdagen var den frånvarande hjälten dyster, och det tycktes som om mörka aningar genomfarit hans själ.

"Nu dansar vår syster som bäst kronan av sitt huvud!" yttrade han betydelsefullt. Likväl visade han intet misstroende mot sin svåger, utan utnämnde honom till befälhavare över en armé i Roslagen. Den kloke Görtz hade avrått utnämningen. Så beträdde Fredrik den bana, som, över Karls blodiga lik, förde till hans tron. Karl utnämnde honom till generalissimus i svenska hären, och visade honom alla tillbörliga utmärkelser.

Fredrik befann sig icke långt ifrån huvudlägret, då det olyckliga skott brann, som slutade Karls bragdfulla liv. I egenskap av generalissimus, vidtog Fredrik genast alla åtgärder, som kunde bidraga att störta den unge, sorgfulle, modlöse hertigens av Holstein anseende, och i stället flytta kronan till Ulrika.

En sådan nesa, som hans åtgärder hopade över den sörjande hären, över det olyckliga riket, över hela Svenska folket, har ingen annan åstadkommit. Blomman av det kämpande Sveriges krafter, den väl utrustade och tappra här, som följt Karl på hans sista tåg mot Norge, förskingrades, förstördes genom alla möjliga, även vanhederliga medel, och det tycktes vara Fredrik likgiltigt, i vilket skick riket befann sig, och huru dess krona plundrades, blott hon kom på hans huvud. Så snart han blivit tillerkänd kronan, behöll han den, utan att låta drottningen få vara medregent, vilket dock hon åsyftat.

Fredrik röjde sin svarta otacksamhet mot icke blott sin gemål, utan även sina vänner. Det var icke blott en hejdlös lättsinnighet mot gemålen, det var en lömsk trolöshet mot dem, som uträttat hans egna befallningar, han visade, det var förräderi mot det land, vars krona han bar. På Fredrik vilar skulden för de gräsliga ryska härjningarna på svenska kusten, genom vilka man ville väcka missnöje och nedslagenhet i landet. Han erbjöd sig, såsom konung, att för ett lån, som han sökte i Preussen, sälja svenska besittningar, tvärtemot ed och plikt; och då det gällde att störta den rådsherre, som på hans egna befallningar fört underhandlingen därom, utlämnade han dokumenterna rörande detta sitt eget förrädiska förfarande åt ständerna, vilka, då de icke vågade angripa själva konungens person, offrade hans tjänstfärdige anhängare.

Den så förnedrade konungens personlighet måste förlora alla rättänkandes aktning, helst hans sedeslöshet slutligen förde ända till ett tvegifte, varöver hela folket yttrade sin ogillande fasa. han hade väl vunnit Sveriges krona, men med så ringa makt, att han med den endast förmådde skydda sina egna laster.

Han överlevde sin djupt förolämpade gemål. De tre sista åren var han rörd av slag, och dog slutligen av kallbrand, sedan han så bortslösat sina ansenliga inkomster, att vid dödstillfället endast en enda dukat fanns i hans schatull.

Fredrik var son av lantgreven Carl af Hessen-Cassel och dennes gemål Maria Amalia af Curland.


Nästa | Innehåll

Kung Fredrik I och Hedvig Ulrika von Hessenstein
text: M. J. Crusenstolpe

Sällan har ödet hopsmitt i äktenskap tvenne mera olikartade naturer och skaplynnen än Fredrik af Hessen och Ulrika Eleonora af Sverige.

Han: gladlynt, okonstlad i väsendet och sätt att vara, oregelbunden och givmild ända till slöseri, fördomsfri, lättjefull.

Hon: främst av allt bigott, allvarsam, ända till dysterhet, sluten och högmodig, småaktigt ordentlig, hatfull, långsint och hämndgirig.

Så länge hans stränge och strängt sedlige svåger, Karl XII, förde järnspiran, lade prins Fredrik band på sitt uppförande och insvepte försiktigt i hemlighetsslöjan de kärleksjakter han anställde på förbjuden mark.

Även det år Ulrika Eleonora stod ensam i spetsen för regeringen iakttog han i detta avseende omtänksam grannlagenhet.

Däremot, sedan han erhållit kronan och blivit oinskränkt herre själv över sina gärningar, lät han larven helt och hållet falla, skötte vårdslöst och ogärna statens angelägenheter, men utan avbrott, utan att bekymra sig ens om det yttre skenet sina nöjen och kärleksäventyr, som gingo ända därhän, att vackra bondflickor undangömdes av ärbara anhöriga, eller flydde ur sina hem lång väg vid ryktet av denne konungs ankomst på jaktnöjen - hans älsklingsförströelse - i landsorterna.

Dessa Fredriks förirringar, vilka isynnerhet genom det obemantlade sätt, varpå han gav dem till pris åt allmänna omdömet, fingo en viss anstrykning av otacksamhet mot drottningen, som för honom uppoffrat blodsband och krona och aldrig tröttnade att göra honom alla de nya offer han av henne kunde önska, grämde henne djupt, utan att minska hennes häftiga kärlek till honom. Sin enda tröst fann hon i fördubblade andaktsövningar och i utgjutandet av sina själskval i vänskapens sköte. Kammarfröken Düben, hennes förklarade gunstling, emottog under dagliga mellan fyra ögon dessa drottningens förtroenden, och bägge gräto de bittert över konungens otroheter.

Under sådana omständigheter föreställde amiralen och presidenten i amiralitetskollegiet baron Edvard Didrik Taube på hovet sin 16-åriga dotter Hedvig Ulrika, född den 31 oktober 1714, vars moder hette Falkenberg. I Hedvigs person avspeglade sig ungdom, skönhet och behag, vilkas första anblick gjorde intryck på konungen och småningom alldeles fängslade honom, som mer och mer tröttnade vid flyktiga, beständigt omväxlande kärleksnjutningar och längtade efter någon varaktigare förbindelse.

Baron Taube hade redan länge ägt monarkens bevågenhet, från vilken han utträngde överste-marskalken greve Nikodemus Tessin, som konungen, på Taubes anbud, hade för avsikt att fråntaga bestyret med hovhållningen och överlämna densamma på entreprenad åt baron Taube, huvudsakligen för att därigenom bereda honom ökade inkomster.

Konungens nåd för fröken Taubes fader och otvungna artighet mot fruntimmer avlägsnade i början misstankarna från den synnerliga uppmärksamhet han ägnade henne. De kommo snart med varandra på ganska förtrolig fot; men då ur denna förtrolighet å hans sida framskymtade en låga, som på kungligt vis ej ville veta av hinder, drog hon sig blygsamt och vördnadsfullt tillbaka. Kvinnlig instinkt, vägledd av erfarna anförvanters råd, föreskrev henne nu en roll, som utmärkte mera ömtålighet om Hedvig Taubes namn än om hennes dygd.

Det tillbedda föremålets avmätta köld stegrade ännu mer häftigheten av konung Fredriks lidelse. Hans enträgenhet fördubblades och han förklarade omsider bestämt, att intet villkor, intet offer kunde föreskrivas, som han tvekade att underkasta sig, blott han blev bönhörd. Sina önskningar gav han med kunglig dristighet tillkänna, så att deras syftning och mål ej kunde missförstås.

Fröken Taube avslog konungens anbud och förklarade, stolt, att ingen annan väg fanns till hennes sängkammare än genom kyrkan.

Den höge älskaren ville länge anse detta svar för en vanlig fruntimmersundflykt, använd blott att uppskjuta och höja värdet av överlämnandet; men då han blev övertygad, att hennes vägran var en föresats, att denna var orubblig och införlivad med grundsatserna inom hennes släkt, nedstämdes hans lynne och han försänktes i svårmod.

Med konung Fredriks sinnes- och kroppsbeskaffenhet i övrigt, och vid den ålder mellan 50 och 60 år han nu upphunnit, funno läkarna denna melankoli betänklig; men visste mot den intet botemedel, lika litet som de kände (eller låtsade känna) svårmodets orsak; ty denna kärlekshandel var i anseende till bägge kontrahenternas samhällsställning, av så ömtålig art, att man icke ens förstulet djärvdes inom hovkretsen lyfta hemlighetsslöjan innan förhållandet framträdde i dagen genom följder, som gjorde förtigenheten fruktlös och påkallade öppna förklaringar.

Där läkarens bemödanden strandat lyckades själasörjarens. Att konung Fredriks biktfader ej kunde vara en trumpen, obeveklig trappist, låg i sakens natur; och man kunde alltså ej vara mera andlig hovman än överhovpredikanten doktor Kalsenius. Det höga skriftebarnets små svaghetssynder ansåg han knappt behöva någon avlösning, och fann ej stötande, om det under hans predikningar i en stärkande sömn återhämtade krafter efter strapatserna vid ansträngande jaktpartier, i vilka Kalsenius, en av konungens självskrivna följeslagare vid dessa tillfällen lika nitiskt skötte bössan och jaktkniven, som handboken när det gällde religionsförrättningar. Också stod, utom presidenten Broman, ingen högre i gunst hos konung Fredrik än prästen Kalsenius.

Denne hade ej förr genomträngt hemligheten av monarkens dystra lynne, innan han i ett vidlyftigt, spetsfundigt, sofistiskt föredrag, rikt späckat med lärda citater ut kyrkofäderna, skenbart bevisade, att månggifte ej förbjöds av Bibeln utan endast i kyrkoordningen, vilken ej är någon av Gud stiftad absolut förbindande lag, utan kunde en regerande furste därifrån frikalla vem han funne för gott och allra först sig själv.

Fredrik I:ste besvärades aldrig av samvetsskrupler, och läror, som den kunglige själasörjaren predikade, undanröjde dem jämväl hos föremålet för konungens okyska låga. Denne dagtingade med sin plikt, fröken Taube med sitt rykte, Kalsenius med sitt prästerliga kall - och så blev av honom Ulrika Eleonoras gemål inför Gud och människor sammanvigd - vid vänstra sidan, som det hette - med presidenten och amiralen baron Taubes ogifta dotter.

Samma år drottningen dog (1741) utnämndes konungens bägge söner (med Hedvig Taube) till grevar von Hessenstein.

Hedvig Taube 1743 till romersk riksgrevinna von Hessenstein.

Hedvigs Taubes fader, utnämndes till överamiral, riksråd och upphöjdes i grevligt stånd.

Överhovpredikanten Kalsenius blev biskop i Västerås stift.

En sägen går inom den grevliga Taubeska släkten att riksgrevinnan von Hessenstein fick ett långsamt dödande gift, som lade henne i 30:de levnadsåret i graven den 11 februari 1744.

Ty man började frukta att Hedvig Taube skulle begagna sitt välde över konungen, nu sedan han blivit änkling och hon i egenskap av riksgrevinna redan närmts furstlig värdighet, göra henne till drottning och på Ludvig XIV:s manér legitimera deras barn.


Nästa | Innehåll

melodin i midiformat

Hönsgummans visa. (1751)
text: kyrkoherden Olof Carelius

Hanar å hönor å kycklingar små,
spring glättuga nu,
kväd, mina pullor å tuppar, hå, hå,
sjung kuckuliku!
Lät si, var en hoppar
ikring sina koppar
å näbbarna doppar.
Jag orkar illa gå,
sitter gammal å grå,
men kväder ändå.

Fyra tjog år, å så nitton därtill,
är min ålder i dag.
Folke må tro mäg så mycke di vill,
men aldrig vet jag
min håg vari bätter
förnöjder å lätter,
båd dagar och nätter,
än han ha varit nu
på sex år eller sju
för nån herre å fru.

Fem stora herrskap på herrgålen vår,
allt efter var ann,
minns jag så väl, som de varit i går;
och därföre kan
min åldriga tunga
om herrskapet sjunga,
bå gamla å unga;
Den som ha vari mä
må veta hur dä ä,
var man säker på dä.

Årsgammal var jag, då fröken for bort.
Då hörd jag di sa
hur hon hushålla, runt eller torrt,
dä va som dä va;
men bort vill hon resa
te den, som kan läsa
bakfram i katkesa;
Lika va di sa,
nog har fröken vari bra.
Men di narra na sta.

Sen var en herre på gålen, jag minns.
Han va väldug med art.
Yppare husbonde näppliga finns,
men han dödde så snart.
Å frun, som vart änka,
fick sörja och tänka,
vad hon skulle skänka
te dem, som mä makt
uppå gålen hade akt
och om ägorna vakt.

Bästa, som frun i sitt hus hade kvar,
var en endaste son,
fyra års herre, som miste sin far.
Men minns, han va mån
om åkrar å ängar
å flitiga drängar,
om ägor å pengar.
Han föga var stor,
när han följde sin mor
å kring ägorna for.

Grannsämja, hemfrid å styr på sitt hus
hölt han som en kar.
Frun, som han fick, var ett dygdenes ljus,
en fröken så rar,
så from å gudfruktig,
så sedlig å tuktig,
i hushållet duktig,
att av detta par
är åminnelse kvar
alla världenes dar.

Arvingar fingo den herre å fru,
jag minns inte grant.
Som jag kan tycka så voro de sju.
Jo, jo, dä va sant,
ty fyra, de siste
små herrar, jag visste,
att herrskapet miste.
Den äldsta va kvar
å så fröknar ett par
med moder å far.

Herrskape själva, de levde så kort,
jag minns, hur vi grät,
när som vår nådiga fru dödde bort.
Den sorgen var het
å svår för oss alla
som bittraste galla.
Vi gick här å valla
bå nätter å dar,
å den ömmaste var
vår bedrövade far.

Fyra, så när som ett fjärendels år,
han levde därpå.
Men, famikatten! när han stog på bår,
hur di glunkade då.
Di sa: vi få värre
bå större å smärre.
Vi miste en herre,
som ville å fick
hålla ordning å skick.
Gissa på, hur dä gick!

Sonen tog hushålle först uti akt,
men sen for han ut,
reste med junkrar å drängar på jakt,
hade kulor å krut.
Men trolla dä krute,
di hölls med därute!
Dä vålde på slute,
att rävarna log
åt dä skotte, som tog,
då vår husbonde dog.

Endast systern va frommer å go,
som ärvde sin bror;
att hennes herre på loven å tro,
som han henne svor,
fick styra å ställa,
så de blevo sälla,
som hade vari snälla.
Å sen ha dä gått
bå mä stort å mä smått
såsom han ha förmått.

Nog va dä mer än halft anna tjog år,
så herrskape här
rådande voro på herrgålen vår,
med mycke besvär.
Nu är di döda
från omsorg å möda.
Våra ögon ä röda,
ty jämmer å gråt
va vår dagliga låt
hela tiden bortåt.

Men huru väl ha den Högste försett
vår herrgål igen?
Mä både herre å fru han ha gett,
så jag aldrig vet än,
sen jag börja lära
ta maten å bära
te pullorna kära,
dä låti så väl
för bå junker å häl
bå te kropp å te själ.

Herrskapet läser å sjunger å ber,
Dä märker väl jag,
unge små herrarna lära ju mer
var endaste dag.
Aldrig ska höras
nån orätt få göras,
ell någon ska töras
te peka säg fram
å bli te någon skam,
Monsieur ell Madam.

Herre Gud, signa di dygdiga två
för all ordning å tukt!
Himlen bevare de plantorna små,
deras härliga frukt!
Så den må bli mogen,
Te dygd redebogen,
rättrådig å trogen!
Ty då bli dä gott
te få del i den lott,
som jag ha nu fått.

Solen å månen å stjärnorna ge
sin härliga glans.
Djuren på markene nöje bete
med lek uti dans.
Hela jolen hoppar,
å mustiga droppar
gör lustiga kroppar.
Flicka, kvick å ung,
kan du bättre så sjung,
jag är gammal å tung.


Nästa | Innehåll

Kommentarer

Hönsgummans visa skrevs
1751 till Adolf Fredriks och
Lovisa Ulrikas kröning.

Visan var länge populär bland allmogen;
i början av adertonhundratalet fanns det
enligt en samtida "knappast i Sverige någon
koja, där man ej kan få höra den sjungas".

Olof Carelius (1702-1758) var kyrkoherde i
Huddinge och Brännkyrka.

Den politiskt allegoriska sagan
uppstod i England under Carl
II:s regering. Det politiska
elementet är föga utvecklat i
Hönsgummans visa, och från
den synpunkten tjänar dikten
blott att åskådliggöra den
rojalism, som trots
frihetstidens halvt
republikanska statsskick likväl
fanns kvar på botten av det
svenska folkets politiska
uppfattning.

Källor: Historiska versboken 1954
och Svenska Parnassen 2 1889.

Årsgammal var jag, då fröken for bort Drottning Kristina
Men han dödde så snart Karl X Gustaf
Å frun, som vart änka Hedvig Eleonora
var en endaste son Karl XI
en fröken så rar Ulrika Eleonora d. ä.
att herrskapet miste Prinsarna Gustaf, Ulrik, Fredrik och Carl Gustaf
å så fröknar ett par Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora d. y.
Sonen tog hushålle först uti akt Karl XII
Endast systern va frommer å go Ulrika Eleonora
att hennes herre på loven å tro Fredrik I
Mä både herre å fru han ha gett Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika
unge små herrarna lära ju mer Kronprins Gustaf (III) och hertigarna
 Karl (XIII) och Fredrik Adolf


[Nästa] | Innehåll

melodin i midiformat

Erik XIV:s Kärleksvisa

Den, som vill, får i luften flyga,
men mina vingar gå ej så högt.
Jag vill dock världen övertyga,
till Karin är mitt hjärta böjt.

Envar må följa sitt eget sinn´,
kär håller jag lilla vännen min,
Envar må följa sitt eget sinn´,
kär håller jag lilla vännen min.

Har hon ej guld, ej stora skatter,
så har hon likväl det, jag begär;
den kärlek, hon mig med omfattar,
är mig fastmer än guldet kär.

Envar må följa sitt eget sinn´,
kär håller jag lilla vännen min,
Envar må följa sitt eget sinn´,
kär håller jag lilla vännen min.

Blänker hon ej av gyllne smycke,
så blänka dock hennes ögon skön´;
alldeles är hon i mitt tycke,
fast hon av andra syns gemen.

Envar må följa sitt eget sinn´,
kär håller jag lilla vännen min,
Envar må följa sitt eget sinn´,
kär håller jag lilla vännen min.

[topp]

[till matt i tre drag] | [till matt i fyra drag] | [till matt i fem drag]
[till kommentarer] | [till lösningar] | [om författaren]

[Karl XII spelar schack] | [nästa]

GROTHUSEN
Svart


Vit
CARL XII

Vit börjar och gör matt i tredje draget.

[Karl XII spelar schack] | [nästa]

GROTHUSEN
Svart

Vit
CARL XII

Vit börjar och gör matt i fjärde draget.

[Karl XII spelar schack] | [nästa]

GROTHUSEN
Svart

Vit
CARL XII

Vit börjar och gör matt i femte draget.

[Karl XII spelar schack] | [nästa]

Carl XII i Bender
av
Johan Gustaf Schultz
I Bender sitter den hjältekung,
Med hågen tung
Av krigets bekymmer många.
Från landsflyktens tankar i fjärran land
Till schack ibland
Han flyr under timmar långa.
Så sitter han sent in i vinternatt;
Ej blicken matt,
Ej tanken irrande bliver.
Motspelaren är hans beprövade vän
Grothusen än. -
Nu hör, vad sägnen beskriver!
Emellan dem står ett schackspelsbord,
Medfört från nord,
Med pjäser av enklaste slaget.
Den vita färgen själv Kungen för,
Men svart tillhör
Grothusen - Nu Kungen har draget.
"I tre drag", säger han, "utan prut
Är striden slut,
Och matt ohjälpligt du bliver.
Din kung är instängd, din Fältherre död,
Och blott med nöd
Så långt ett andrum jag giver."
Knappt sagt, förr´n i dörren vina hörs
En bomb som förs
Rakt fram mot det fredliga bordet.
Han splittrar Springarn. Vid sådan lek
Grothusen blek
Far upp. Men kungen tar ordet:
"Min andra häst! - Så du skälver! Nå,
Jag kan förstå,
Din hjälp oväntad anlände.
Men se i stället nu spelet an!
Det är minsann
God tröst för skräcken, du kände.
I tre drag, sade jag? Varför just
Jag hade lust
Att låta kamparna bliva!
Jag behöver dem alls, tror jag ...
I fyra drag
Får du förlorad dig giva!"
Från Nassirs ända till Morphys dar
Historien har
Slikt under ej att förtälja.
Ty innan än en sekund förgått,
En ny bomb brått
Sin väg genom fönstret ses välja.
Den bonde vit, som till höger står,
Nu dela får
Den krossade springarns öde.
Fast ännu ej van vid slika spratt,
Grothusen satt -
Men blek som en av de döde.
"I sanning, du goda vänner har
Till ditt försvar
I Turkarna - hjälp ej felas.
För första gången i natt det är
Som jag så här
Sett schack med musköter spelas!"
Ers Höga Nåde, jag tror försann,
Det går ej an,
Att längre de skoning njuta.
Förr´´n vi dem bortkört, jag ej kan tro,
Att vi i ro
Få spelet, det konstiga, sluta!"
"Må ske då! ... Men vänta ett ögonblick!
Just nu jag fick
En god idé, som jag tycker ...
Min Bonde föll ock - stor sak! låt se:
Kan det ej ske
Ändå trots Turkarnas nycker?"
Mot handen lutar han pannans rund
En liten stund,
Hans blick ses tankarna röja,
Då ljusnar ögat så segerglatt:
"Välan, med matt
i fem drag får du dig nöja!"
Grothusen darrar, men hålles kvar,
Tills löst han har
Sitt matt - (mer hjälp man ej sänder)
Men Carl, när solen på himlen står,
Till striden går,
Till - Kalabaliken i Bender.

[Karl XII spelar schack] | [nästa]

Det är bekant, att Carl XII, ej fördragande, att schackspelets bästa pjäs skulle vara en kvinna. gav "Drottningen" namnet "Fältherre".

Nassir - En av schackspelets många förmodade uppfinnare.

Morphy - Den utmärkte amerikanske schackspelaren, känd sedan sina triumfer i Europa 1858.
 

Lösningar av schackuppgift i Carl XII i Bender.

1.
1. Tg7-g3:, Lf2-g3:;
2. Se1-f3:;Lg3-:;
3. g2-g4 matt

2.
1. h2-g3:;Lf2-e1:;
2. Tg7-g4:;Le1-g3:;
3. Tg4-g3:;Kh5-h4:;
4. Tg3-h3 matt

3.
1. Tg7-b7:;Lf2-e3:;
2. Tb7-b1:;Le3-g5:;
3. Tb1-h1 schack:; Lg5-h4:;
4. Th1-h2:;g3-h2:;
5. g2-g4 matt

[topp]

Johan Gustaf Schultz (1839-1869)
Stockholms schack-klubbs förste sekreterare
Redaktör av Söndags-Nisse

Vid graven utdelades en runa av Fredrik Barthelson:

Märk hur den löparn döden envist sänder
Schack med vart drag, som i sitt spel han gör;
Står jämt på svart, den hemska facklan vänder
Och själve mästarn bakom ljuset för,
Död, du har vunnit! Vår broder nu vilar;
Världsstormens ilar -
Intet hans ro i dessa nejder stör.

Från oss han gick, den rike, starke anden,
Som för allt stort med ständigt iver brann;
Gick för att i de högre, fria landen
Där veckla ut, vad här ej med han hann;
Gick blott för snart: överallt får man höra,
Vem skall nu föra
Schackspel och skämt med samma klarhet an?

Länkar

De svenska kungahusen

Svenska Bilder

Sveriges konungar i visan

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm



[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]