[Där ingen Eva är, är intet paradis]

[topp]

Waltzing Matilda

Jukebox Tebordet

Waltzing Matilda is,
briefly, a song about a tramp
who camps by a creek and steals
a sheep.

Three policemen arrive;
rather than submit to capture,
the tramp commits suicide by
drowning himself in the creek.
melodin i midiformat
Roger Clarke's Waltzing Matilda Australian Folk Songs Midi: Waltzing Matilda Waltzing Matilda - noter
Once a jolly swagman sat beside the billabong, Under the shade of a coulibah tree, And he sang as he sat and waited by the billabong You'll come a waltzing matilda with me Waltzing matilda, waltzing matilda You'll come a waltzing matilda with me And he sang as he sat and waited by the billabong You'll come a waltzing matilda with me. Down came a jumbuck to drink beside the billabong Up jumped the swagman and seized him with glee And he sang as he tucked jumbuck in his tuckerbag You'll come a waltzing matilda with me Waltzing matilda, waltzing matilda You'll come a waltzing matilda with me And he sang as he sat and waited by the billabong You'll come a waltzing matilda with me. Down came the stockman, riding on his thoroughbred, Down came the troopers, one, two, three. "where's the jolly jumbuck you've got in your tuckerbag? You'll come a waltzing matilda with me Waltzing matilda, waltzing matilda You'll come a waltzing matilda with me And he sang as he sat and waited by the billabong You'll come a waltzing matilda with me. Up jumped the swagman and plunged into the billabong, "You'll never catch me alive," cried he And his ghost may be heard as you ride beside the billabong, You'll come a Waltzing Matilda with me.

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[Rising Sun]

[Där ingen Eva är, är intet paradis]

DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]

[topp] | [till dagens visa 2001]

Karaoke Rising Sun

Dagens visa 2002 oktober 30

The House Of the Rising Sun
Animals VERSION:
There is a house in New Orleans,
they call it Rising Sun.
And it's been the ruin of many a poor boy,
and God, I know I'm one.

My mother was a tailores
sewed my new blue jeans
my father was a gamblin' man
down in New Orleans.

Now the only thing a gambler needs
is a suitcase and a trunk.
And the only time he'll be satisfied
is when he's down and drunk.

Oh mother tell your children
not to do what I have done
spend your lives in sin and misery
in the House of the Rising sun.

Well I've got one foot on the platform
the other foot on the train.
I'm going back to New Orleans
to wear that ball and chain.

There is a house in New Orleans,
they call it Rising Sun.
And it's been the ruin of many a poor boy,
and God, I know I'm one.

Transcribed by Roman Szendrey

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa
2001 okt 30

Johan Runius (1679-1713)
text: A. Sterner,
Svenska Skalder,
Hugo Gebers förlag, 1899
Prästson från Larf i Västergötland.
Runius´ diktning var ursprunglig och äkta samt till formen den ledigaste, som dittills på svenskt språk förekommit. Ett gott skämtlynne blickar fram i nästan varenda dikt, till och med i hans begravningssånger.
Stundom kan han i sina bröllopskväden närma sig det anstötliga, men det är endast en förlöpning; han vänder genast det fula ryggen och gör icke som Lucidor, vilken njuter av sina plumpheter.
Johan Runius har ett öppet sinne för naturen såväl som för alldaga företeelser, han ser runt omkring sig, och är därför en verklighetsskildrare som få.
Han var också högt uppburen av den samhällsklass, som mer än någon annan ser varje sak från en förståndig och praktisk synpunkt, den borgerliga medelklassen.
Hos handelsmän, inspektorer, skeppare och komissarier o.s.v. tycks han ha varit som barn i huset och uppvaktat deras respektive familjer med bröllops- och begravingssånger.
Helt säkert har han aldrig känt sig lyckligare, än då han fri från konvenangsens tvång fick låta sitt frihetskära skaldelynne ge sig luft i skämt och sång.
Ett äkta svenskmannadrag från den tiden är hans bergfasta tro och undergivenhet under ödets skickelser. Tärd av plågor och med en förtidig död för ögonen går han alltjämt och bär på sin glada optimism. Han bär den till det sista:
"Att hoppas är att spå sig själv och androm väl.
Sålänge Gud är till, så har man därtill skäl."
Detta skriver han ännu året före sin död.
Runius´ lätthet att rimma var, om man tar i betraktande den tid, i vilken han levde, förvånansvärt stor, så stor att den för honom blir till ett fel. Så här klagar han ett par månader före sin död över det slaveri, vari han råkat till kunder och vänner av hans verskonst:
"Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas!
Gör icke jag var dag, griftskrift, giftskrifter, ogifter!
Rimmar och hostar iblann varom icke tungan och lungan!"
Döden kom som en befriare.
Den stackars skalden var icke av det slags malm, som duger härda.
Han kunde ej säga nej, och därför blev han till slut en trasa, på vilken var man torkade fötterna.
Runius dog på sin födelsedag den 1 juni 1713.
Dödsorsaken var lungsot. Han hade kort förut skrivit den allbekanta versen:
"Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
Så ger väl honom Gud en glad och lycklig Junius."

Ett litet infall för roskull

Johan Runius
Fråga.
Välkommen hem från Wims, min kära kammerat!
Vad vanka´ där för gott, vad fick du där till mat?
Svar.
Ungnstekter gröt, färskt smör och gäsemjölken fin,
Färsk fisk, söt mjölk och bröd och dricka, klart som vin.
Vår bästa krydda var den sköna, gröna löken,
Vår´ musikanter vor´ en näktergal och göken.
Sänghimlen var safir och själva sängen grön,
besatt med hyacint, beströdd med tusenskön.
Zefirens ljuva blåst, som själva sötman fläktar,
Uppfriskar mod och blod och svalkar mer än nektar.
Kort sagt: Där var för syn, för hörsel lukt och smak
Ett härligt nöje och en rätt förträfflig sak.
Dock feltes där en lust, som femte sinnet sakna´,
Förstå: den Adam fick, när han av sömnen vakna.
Se där, tag fägnad fritt på tre ell´ fyra vis,
Där ingen Eva är, är intet paradis!
gäsemjölken - filbunke
femte sinnet - känslan

[topp]

Dagens visa
2001 okt 30
Johan Runius (1679-1713) text: A. Sterner, Svenska Skalder, Hugo Gebers förlag, 1899 Prästson från Larf i Västergötland. Runius´ diktning var ursprunglig och äkta samt till formen den ledigaste, som dittills på svenskt språk förekommit. Ett gott skämtlynne blickar fram i nästan varenda dikt, till och med i hans begravningssånger. Stundom kan han i sina bröllopskväden närma sig det anstötliga, men det är endast en förlöpning; han vänder genast det fula ryggen och gör icke som Lucidor, vilken njuter av sina plumpheter. Johan Runius har ett öppet sinne för naturen såväl som för alldaga företeelser, han ser runt omkring sig, och är därför en verklighetsskildrare som få. Han var också högt uppburen av den samhällsklass, som mer än någon annan ser varje sak från en förståndig och praktisk synpunkt, den borgerliga medelklassen. Hos handelsmän, inspektorer, skeppare och komissarier o.s.v. tycks han ha varit som barn i huset och uppvaktat deras respektive familjer med bröllops- och begravingssånger. Helt säkert har han aldrig känt sig lyckligare, än då han fri från konvenangsens tvång fick låta sitt frihetskära skaldelynne ge sig luft i skämt och sång. Ett äkta svenskmannadrag från den tiden är hans bergfasta tro och undergivenhet under ödets skickelser. Tärd av plågor och med en förtidig död för ögonen går han alltjämt och bär på sin glada optimism. Han bär den till det sista: "Att hoppas är att spå sig själv och androm väl. Sålänge Gud är till, så har man därtill skäl." Detta skriver han ännu året före sin död. Runius´ lätthet att rimma var, om man tar i betraktande den tid, i vilken han levde, förvånansvärt stor, så stor att den för honom blir till ett fel. Så här klagar han ett par månader före sin död över det slaveri, vari han råkat till kunder och vänner av hans verskonst: "Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas! Gör icke jag var dag, griftskrift, giftskrifter, ogifter! Rimmar och hostar iblann varom icke tungan och lungan!" Döden kom som en befriare. Den stackars skalden var icke av det slags malm, som duger härda. Han kunde ej säga nej, och därför blev han till slut en trasa, på vilken var man torkade fötterna. Runius dog på sin födelsedag den 1 juni 1713. Dödsorsaken var lungsot. Han hade kort förut skrivit den allbekanta versen: "Har Majus varit svår och bitter tid för Runius, Så ger väl honom Gud en glad och lycklig Junius."
Ett litet infall för roskull Johan Runius Fråga. Välkommen hem från Wims, min kära kammerat! Vad vanka´ där för gott, vad fick du där till mat? Svar. Ungnstekter gröt, färskt smör och gäsemjölken fin, Färsk fisk, söt mjölk och bröd och dricka, klart som vin. Vår bästa krydda var den sköna, gröna löken, Vår´ musikanter vor´ en näktergal och göken. Sänghimlen var safir och själva sängen grön, besatt med hyacint, beströdd med tusenskön. Zefirens ljuva blåst, som själva sötman fläktar, Uppfriskar mod och blod och svalkar mer än nektar. Kort sagt: Där var för syn, för hörsel lukt och smak Ett härligt nöje och en rätt förträfflig sak. Dock feltes där en lust, som femte sinnet sakna´, Förstå: den Adam fick, när han av sömnen vakna. Se där, tag fägnad fritt på tre ell´ fyra vis, Där ingen Eva är, är intet paradis! gäsemjölken - filbunke femte sinnet - känslan

DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]

Waltzing Matilda

Jukebox Tebordet

The House Of the Rising Sun

Dagens visa 2001 okt 30

Ett litet infall för roskull

Dagens visa
2001 okt 30