frankrikes nationalsång marseljäsen

Marseljäsen

svensk text: Carl Vilhelm August Strandberg (1818-1877)
"Talis Qualis".

Framåt, I barn av samma fäder,
vår äras dag sin gryning har,
emot oss tyranniet träder
och reser upp sitt blodiga standar.
På edra slätter kriget larmar,
och råa knektar ropa på
att edra kvinnor slakta få
och edra barn i edra armar.
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!

Vad vill då denna legoskara?
Vad är den krönta ligans mål?
Åt vem skall detta halsjärn vara
och dessa länge vässta stål?
Det gäller oss, fransoser åter;
ha, det skall egga våra män,
dem man åt kedjorna igen
och piskan skändligt överlåter!
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!

Ha, skall åt främmande pultroner
vårt ädla folk som drängar gå!
Ha, skola lejda legioner
till marken våra tappra slå!
Du gode Gud, man skulle bringa
vår nacke under okets tvång,
och krönta skurkar än en gång
sin fuktel över oss få svinga!
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!

Tyranner, darren! - Pliktförgätna,
dem ingen ärlig man känns vid,
förräderiets lön, förmätna,
skall gäldas er i sinom tid!
Allt tar till svärd att er bekriga,
och stupar än vår hjältestam,
ur jorden växa härar fram
till kamp emot de skändeliga.
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!

Fransoser, ädla krigarskara,
var helst än edra hugg slå ner,
misskund åt dessa offer bara,
som tvingas väpna sig mot er;
med denna kung, den samvetslösa,
men dessa fränder till Boullé,
det tigeryngel, som vi se
sin egen moder sönderklösa - - -
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!

Den hemlandskärlek, kom och härda
vår tappra hämnarskara nu!
O, frihet, du tillbedjansvärda,
var med och kämpa även du,
på det du segerns Gud må båda
att under våra fanor gå
och så belackarena må
i döden din triumf få skåda!
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!

Marseljäsen.

(1889)
svensk text: Edvard Fredin (1857-1889)
ur Efterlemnade Dikter
af Edvard Fredin, Albert Bonniers Förlag 1890
Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärfs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, vif och systrar!
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
Hvad vill då denna hord af trälar,
som piskas våra led emot?
Tror man sig kuva fria själar
med fängsel och med fjättrars hot?
Mitt folk! I forna dar de brände
på krökta ryggar skymfens sår.
Nu ingen tvinga oss förmår
i träldom åter och elände!
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
Hvad? Skola fämlingar befalla
och våra bygder stifta lag?
Och våra unga krafter falla
för fale soldenärers slag?
O, Gud! Om trälar skola böja
vår nacke under okets tvång!
Om nidingar ännu en gång
till våra härskare sig höja!
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
Ve! er, tyranner! Ve! och bäfva!
Med fasa ser er an en värld!
Ve! er, menedare! Där sväfva
i rymden redan domsens svärd!
Ett folk i vapen står mot eder;
och stupar i sitt blod en man.
strax föder jorden då en ann´.
och jämna tätna våra leder.
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
Dock, skona denna arma skara,
som ej sitt ödes skam förstått!
Låt högsint glömska straffet vara,
som drabbar legohjonens brott.
Men slå till jorden utan skoning
de blodsmän, som dem drifva fram,
som skända, sölande i skam,
sin egen moders helga boning.
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
O, kärlek, du, till fosterjorden,
sänk dina flammor i våra barm!
Kom frihet, segerengeln vorden,
och led oss du i stridens larm.
Inför all världen så vi bära
ett vittnesbörd om samnad makt:
och ovän, vi till fota lagt,
ser döende triumfens ära.
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Marseljäsen
text och musik: Claude Joseph Rouget de Lisle
(1760-1836)
Året är 1792.	Diktades natten mellan den 25 och 26 april.
	Diktaren hade inspirerats av Borgmästaren Baron de Dietrich i Strassbourg.
	Sången adopterades av jakobinerna.
	Sången sjöngs den 25 juni vid jakobinernas partifest i Marseille.
	Den 26 juni avtrycktes den i "Journal de départements méridionaux".
	Sången utdelades till de frivilliga, som avtågade till Paris sjungandes intog Seinestaden den 30 juli.
	Sjöngs vid stormningen av Tuilerierna den 10 augusti.
	Baron de Dietrich (se ovan) fick samma år och till tonerna av den sång han hade sått fröet till, bestiga schavotten.
Året är 1795.	Bestämdes att sången skulle vara Frankrikes nationalsång.
Den republikanska generalen, Napoleon:	... krävde en förstärkning på 10000 man eller en upplaga av Marseljäsen.
Carlyle:	Marseljäsens toner skola komma blodet att sjuda i människors ådror, och hela arméer och folkmassor skola sjunga den, med ögon, som på en gång gråta och spruta lågor, med hjärtan som trotsa död, despoter och djävlar.
Marseljäsen var förbjuden under Napoleontiden (1799-1815) och restaureringsperioden (1815-1830)	Efter julirevolutionen 1830 kom den åter till heders men förkastades på nytt av Napoleon III.
Först 1879 accepterades Marseljäsen på nytt, och 1887 tillsattes en kommitté, som slutgiltigt skulle redigera sången till en officiell utgåva.
Marseljäsens diktare som ironiskt och farligt nog var rojalist blev dock snart bortglömd. Endast med den största möda kunde han förtjäna till de små smulor, han behövde för sitt uppehälle. År 1825 kastades han i fängelse då han ej var i stånd att inlösa en växel på 500 francs. Visdiktaren Béranger hjälpte honom ut ur fängelset och senare med de pengar han fått in då en medaljong föreställande diktaren (av bildhuggaren David dÁngers) auktionerades ut. Med julirevolutionen 1830 fick han en liten pension och hederslegionens kors. Diktaren somnade in natten mellan den 24 och 25 juni 1836.
Beträffande Rouget de Lisles kompositörskap ha tvivelsmål yppats i avseende på originaliteten. Melodin har påvisats ursprungligen tillhöra inledningen till Grisons oratorium Ester (med ord av Racine).

Musikprocessen
ur Nationalhymner och Soldatsånger
utgivna av Frerik Lindholm
P.A. Norstedt Söners Förlag 1916
I Sverige gav Marseljäsen år 1800 anledning till den på sin tid mycket uppseendeväckande "musikprocessen".
Gustav IV Adolf hade strängeligen förbjudit utförandet i Sverige av revolutionära sånger, i all synnerhet av Marseljäsen.
Sångaren och kapellmästaren Du Puy (1772-1822) hade år 1799 blivit utvisad ur landet för brott mot detta förbud, en händelse som väckte stor förbittring hos många men i särskild grad hos det i Uppsala av filosofen Benjamin Höijer, Marcus Wallenberg (sedermera biskop i Linköping) och Gustav Abraham Silfverstolpe (sedermera kyrkoherde i Söderköping) bildade oppositionella, politiskt-litterära sällskapet "Juntan".
Gustav Adolfs kröning i Norrköping den 3 april 1800 skulle högtidlighållas även i Uppsala med en akademisk oration, som enligt bruket borde öppnas med musik.
Wallenberg och Silfverstolpe, båda vid denna tid liksom Höijer docenter, tillhörde det akademiska kapellet, som leddes av director musices Lars Fredrik von Leijel. När Wallenberg och Silfverstolpe på utsatt tid intogo sina platser i orkestern, påstodo de sig icke kunna spela det på notställarna framlagda stycket, och utan deras medverkan kunde ingen musik bli av.
De erbjödo sig i stället att utföra ett annat stycke, som de och hela kapellet kunde.
Men när den gamle kapellmästaren fick se, att detta var "bataille de Fleury", vari Marseljäsen förekom, blev han förskräckt och förbjöd utförandet.
De unga herrarna lade då lugnt in sina instrument i fodralen och togo avsked, åtföljda av flera andra bland musikanterna, som antagligen invigts i komplotten, så att Leijel till slut icke hade några andra till sin disposition än några musikstipendiater, som måste spela ex officio men icke kunde utföra någonting.
Leijel, ställd i valet mellan ingen eller en revolutionär musik, valde olyckligtvis det sistnämnda alternativet.
Och så exekverades till professorernas förskräckelse och det övriga auditoriets häpnad på Gustavianum offentligen vid detta högtidliga tillfälle - Marseljäsen, för vilken överheten den tiden fruktade mer än för krut och eld.
Bakom komplotten stod Benjamin Höijer, som uppgjort planen utan att betänka hur dyrt detta pojkstreck skulle komma att kosta hans vän Silfverstolpe.
När det nu blev allvar av saken, drog upphovsmannen sig tillbaka och tog löfte av de båda vännerna, att hans namn icke skulle nämnas under processen, och dessa voro ädelmodiga nog att uppfylla hans begäran.
Skandalen med kröningsmusiken i Uppsala spred sig över land och rike och väckte en oerhörd uppmärksamhet.
Åtal kunde omöjligen undvikas; många kände en viss skadeglädje, ty Silfverstolpe, som ansågs som den huvudsakligast skyldige, var icke särdeles väl anskriven varken hos konsistorium eller på högre ort.
Domen blev avbön, skrapa och relegation för alltid från akademien.
Och det gick många år, innan Silfverstolpe åter ansågs värdig att nyttjas i statens tjänst.
Först år 1808 lyckades han erhålla en blygsam utkomst som lektor i Norrköping.

KÄLLOR
Nationalhymner och soldatsånger	Fredrik Lindholm	Nordstedt Söner 1916
Arbetarrörelsen En uppslagsbok	Sven-Arne Stahre	När?Var?Hur?Serien Forum 1974
Musikens Värld	uppslagsbok	AB Kulturhistoriska förlagen 1977
Socialdemokratins århundrade I Frankrike-England	Hjalmar Branting	Aktiebolaget Ljus 1904

Nationalsångerna på Visornas hemsida

[tillbaks index] | [topp] | [text start]