Jonas och valfisken.

Men stukader vart han av Herranom tvärt
och vände i ilskan Gud fader sin stjärt
samt drog för att håna bottforerna på
och gick ned till havsstranden gnolande så.

Där låg just ett fartyg till segeln berett
och Jonas han köpte en fördäcksbiljett,
gick därpå ombord med sitt pick och sitt pack
samt satt sej med skepparn och spelade knack.

Men när de nu kommit ur sikte av land,
så uppstod ett väder, som händer ibland -
och sjömännen nu skyllde Jonas för det,
som låg i en spyfoch, gav över och grät.

Och sjömännen togo profetens person
och vrok den i havet förutom pardon.
Där sam nu en valfisk, som hungra och svalt,
Han slukade Jonas med stövlar och allt.

Så var den profeten i valfiskens buk
och luktade sältran samt kände sig sjuk,
men skulle dock sist med sin lott blivit van,
om ej genom anus det dragit som fan.

Men nu i sitt sinne vår Jonas blev spak.
Det gick icke längre att hålla sig rak,
Han satt på ett revben och blickade stum
på allt vad som fanns i det ödsliga rum.

Då blev Herran rörd uti faderligt sinn.
Han gav så ett kräkpulver valfisken in,
och Jonas blev utspydd med hiskelig fart
som det står i Bibeln, så tydligt och klart.

Så gick den profeten till Nineve stad
med håg i sitt sinne, i själen så glad.
Predika där både med kläm och geni
för the Nineviter, som strunta däri.