Fina och Sven.

Ung Fina gick i lunden grön och tänkte på sin Sven,
han hade låft´na ett porträtt, hon honom ett igen.
Ty kärleken i bröstet brann
sen första gång de såg varann
faderallanlej, faderallanla, de såg varann.

De dristeliga arm i arm te fotografen klev
in på kontoret, där han satt och plitade och skrev.
Men Sven blev ståendes så blyg
mens Fina snöt i förklästyg
faderallanlej, faderallanla, förklästyg.

Så satte han dem på en bänk helt nära till varann,
av såpa Finas anlet sken och Sven var likadan.
De glodde som kaniner två,
att riktigt bra porträttet få
faderallanlej, faderallanla, porträttet få.

Fina först fick mål i mun och gav ett klart besked.
Jag vill ta av mej nu på stunn, å Sven han vill så med.
Och blir det första riktigt bra,
så ska vi sen ett dussin ha
faderallanlej, faderallanla, ett dussin ha.

Nu är historien redan slut och glömd för länge sen;
och innan året det var slut var Fina gift med Sven.
I gröna lunden tiden gått,
och Fina nog sitt dussin fått,
faderallanlej, faderallanla, sitt dussin fått.