Skillingtrycksvisan Gubben Noak

Vi prisa högljutt Gamla testamentets dar,
då levde paradisets liv i en och var.
Vår Herre stiftade själv både lag och rätt,
men nu för tiden går det på ett annat sätt
gunås trallalala
gunås trallalala
gunås trallalalalala, la, la.

Men när som ondskan börjat bliva allt för svår,
så gav Gud människan tvåtusen nådaår.
Om efter denna tid hon ej var bättre då,
så skulle varje käft inunder vatten stå.
För synd trallalala
för synd trallalala
för synd trallalalalala, la, la.

Men när de tusen nådaåren tagit slut,
så var man ej en smula bättre än förut.
Vår Herre sände då en väldig syndaflod
att bota både folk och fä för övermod.
Bra hårt, trallalala
bra hårt, trallalala
bra hårt trallalalalala, la, la.

Men för att jorden ej för folktom skulle bli,
så lät Gud Noak från förstörelsen gå fri.
Han jämte sin familj från sjönöd räddades
och i en ark av Herren själv instuvades
med gods, trallalala
med gods, trallalala
med gods, trallalalalala, la, la.

Men när de lågo i sin sömn en stormig natt,
då stötte skutan hastigt uppå Ararat.
I skjortan Noak då på däcket rusar opp,
i särken efter gumman kom i kort galopp
och skrek: trallalala
och skrek: trallalala
och skrek: trallalalalala, la, la.

Då blev det skrik och villervalla i en hast,
man trodde Fan skull´ taga både båt och last.
Men Noak, rådligast av alla man på däck,
kröp ner i skutan för att se om den var läck
av storm, trallalala
av storm, trallalala
av storm, trallalalalala, la, la.

Men skutan höll, ty den var ej av engelsk plåt;
från Sverige var varenda bit i Noaks båt.
Och gubben Noak, glad att vara än vid liv,
omfamnar söner, döttrar och sin eget viv
och grät: trallalala
och grät: trallalala
och grät: trallalalalala, la, la.

Men hade gubben Noak drunknat med sin fru,
vi hade gästat då på havets botten nu.
En skål för Noak då i botten tömma vi,
ty han har räddat oss ifrån att fiskar bli!
Hans skål, trallalala
hans skål, trallalala
hans skål, trallalalalala, la, la.