Mormors hem

av Nils Jonsson (1859-1934)

melodi: Lina Sandell "Jag är en gäst och främling"

Säg minns du låga stugan
med vita fönster på,
den nätta förstukvisten
med sina rutor små,
där bodde mor och morfar
i sina bästa dar,
där lekte ju vår moder,
ty där hon liten var.

Hem, hem, du lilla hem,
och lyckans sal den lyste
i mormors kära hem!

En trädgård stod i hörnet
med blom och frukt så tung,
den ha de åt sig vunnit
bland sten och mossig ljung,
en brunn, vars friska vatten
så klart ur klippan sprang
och sedan nedåt vägen
ett stort potatisland.

Hem, hem, du lilla hem,
och lyckans sal den lyste
i mormors kära hem!

I hagen stod en smedja,
den byggde mammas bror,
när far kom hem från sågen
han gjorde barnen skor,
en åttiårig farmor,
hon tråd av linnet spann;
så starka skor i handeln
nätt nog nu köpas kan.

Hem, hem, du lilla hem,
och lyckans sal den lyste
i mormors kära hem!

I spiseln brasan sprakar,
hon ger sitt varma sken,
en liten panna ångar
på sina höga ben,
men vill hon brusa över,
då passar mormor opp,
och strax vid kaffebordet
hon bjuder på en kopp.

Hem, hem, du lilla hem,
och lyckans sal den lyste
i mormors kära hem!

Den henne lärde känna,
han fann en älsklig själ,
som alltid ur det tysta
kan handla rätt och väl;
hon verkade så troget
förutan knot med flit,
och kom en fattig husvill,
den gav hon glad en bit.

Hem, hem, du lilla hem,
och lyckans sal den lyste
i mormors kära hem!

Det råder frid och glädje
uti det lilla tjäll,
ty far ur Bibeln läste
båd´ jul- och vardagskväll,
och barnens sånger ljuda
i vår som kulen höst,
ty fröjden uti Herren
den var för mormor störst.

Hem, hem, du lilla hem,
och lyckans sal den lyste
i mormors kära hem!

För hem, för barn och make
hon var en moder god,
att hjälpa alltid färdig
med råd och goda ord.
Så gingo år och dagar
tills sågen stannat har,
se´n bort till Bottenhavet
ifrån sitt hem hon far.

Hem, hem, du lilla hem,
och nu har mormor flyttat
utur sitt kära hem!

Septembersolen sjunker
så klar i västerled,
de gula löven falla
så lätt på jorden ned;
då kom ett sorgens budskap:
Vår mormor står på bår.
Och genast i sitt öga
man känner sorgens tår.

Hem, hem, du lilla hem,
och nu är mormor borta
ifrån sitt kära hem!

Nu vilar hon i mullen
på kullen invid strand,
där älvens forsar brusa
med dån från havet fram.
Dess vatten fordom rövat
två barn ur hennes famn
och snart hon fick dem möta
på tidens andra strand.

Hem, hem, du lilla hem,
skall vi ock henne möta
uti ett högre hem?