[tillbaks]
[I N N E H Å L L August Bondesons Visbok]

nr 82

Visperdalen

fritt från Karl August Nicander (1799-1839)

Visperdalen

På Falkenborg, ett slott så präktigt,
      Vem bodde där?
Det var en biskop, rik och mäktig,
      Men kall och tvär.
Han log åt andras betryckta nöd,
Men aldrig gav han den arme bröd.

Hans dotter Klara var öm och trogen
      Sin älskare.
Långt bort från borgen uti skogen
      Där möttes de;
Där den glada Klara så mången natt
I dunkla kojan hos Vilhelm satt.

Från vispermannen de orden ljuder
      Till dotter sin:
"Klara, jag dig mitt slott förbjuder,
      Kom aldrig hem!
Och innan solen sin uppgång når
Jag genast Vilhelm i bojor slår."

Det viskar i den stilla dalen,
      Vem viskar där?
Det är ett slag av näktergalen,
      Det bäcken är.
Nej, bäcken stannat, tyst fågeln är.
Det är väl annat som viskar där.

En jungfru satt med en krans i håren
      Vid Visperbäck,
Som ängeln mild, som en ros om våren
      Så frisk och täck.
Hon viskar trogen: "Min natt var lång.
Så hemsk är skogen. Kom hem en gång!"

Det suckar i den stilla dalen,
      Vem suckar där?
Det ar väl duvans suck i alen.
      Det floden är.
Nej, duvan lilla ej suckar så,
Och Ren är stilla. Vem suckar då?

En yngling inom fängselmuren
      I mörker satt.
Han suckade och kring naturen
      Ljöd sucken matt.
"Jag kommer Klara, men när vet Gud.
Låt kedjan svara! Hon är min brud."

Den fågne yngling dog i bojan
      På Falkenborg,
Och vispermön i dunkla kojan
      Hon dog av sorg.
Nar svanen landar på blommigt skär
De trognas andar än mötas där.

Då solens första strålar glimma
      På klippans rand
Och tysta silverfiskar simma
      Vid stenig strand
Envar, som fiskar, än höra kan,
Att när hon viskar, så suckar han.

 
[topp]   |  [tillbaks]