[text- diktarkivet] | [tillbaks index] | [Malmgården]
[Gäst nr 4 - Till Apollos ungtuppar]
[Henrik Bernhard Palmær]

ELDBRÄNDER OCH GNISTOR

[Start]

H.B. Palmaer

[topp]

MALMGÅRDEN
Gäst nr 4 Henrik Bernhard Palmær

Oskar I behandlades av Palmær med avvisande hån redan som kronprins, då han av Aftonbladet och andra liberala blad kallades Framtiden, och tonen vart icke blidare sedan. 
I anledning av "brännvinsfrågan".

Kung Oskar sitter på Stockholms slott
och nickar och nickar och nickar;
kring honom står hans försupna folk
och hickar och hickar och hickar.
 

1854 uppträdde Palmær som en hetsig fiende till den antiryska politiken under Krimkriget och angrep de krigsivrande tidningarna
om vilka han bl. a. skrev, att de "återgått till Gustav Adolf den stores metod och nyttja läderkanoner. Dock förefinnes en liten skillnad därutinnan, att Gustav Adolfs kanoner var av vanligt läder, men publicisternas äro så kallat munläder"
och de krigiska skalderna
"Till Apollos ungtuppar"

Egentligen finnes här i landet blott tvenne klasser, som önska krig. Den ena är militären......Den andra krigslystna klassen utgöres av Apollos ungtuppar, som gala i de flesta tidningar om krig och framför allt om svenskhet.

Dessa galanden eller galningar till ära hava vi diktat följande epigram, som meddelas utan anspråk på poetisk förtjänst.

Nyligen hände, att två stycken svenskande svenskar på svenska
tävelsvenskade om, vem som var svenskast av dem.
Se svensknamniga voro de ock: Svenskander och Svenskbom;
så! till svenska en var hade hopsvenskat sitt namn.
Nu med grammatisk svenskhet och översvenska varandra
började de, och snart blev det ett bålsvenskt alarm:
"Svenskare är jag än svensk." - "Men jag är däremot svenskast."
"Jag svenskastare är." - "Svenskastarastast är jag."
Kort sagt, komparativiskt och superlativiskt de skreko;
Positivus svensk glömde de slutligen bort.
 

och även följande prosaraljeri, där kronprins Karl också tagits med:
Man vill veta att, i händelse av krig med Ryssland, skall i Haparanda förläggas en frikår, bestående av Sveriges unga och krigslystna poeter, väpnade en och var med sina av mordiskhet blixtrande verser. 

Frikårens fana kommer naturligtvis att bära Sveriges färger och avdelas i två fält, det övre blått, det nedre gult. I det förra ämnar man brodera en lagerkransad barntrumpet; i det senare årtalet 1741. 

Den frejdade Faralen tros bliva frikårens anförare. 

Påtagligen kan detta ej vara annat än skämt. Emellertid ligger det likväl inom möjlighetens gränser, att förslaget, om det verkställdes, kunde hava allvarsamma följder. Vem vet, om ej ryssarna, så barbariska de äro, bleve skrämda av den ännu mer barbariska poesien, kastade gevären ifrån sig, satte fingrarna i öronen och sprungo, allt vad springas kan." 

Källa:

Eldbränder och Gnistor H.B. Palmær

Levnadsteckning: Arvid Ahnfelt
Albert Bonniers 1924

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Malmgården]

[topp]

H.B. Palmær (1801-1854)

Henrik Bernhard Palmær föddes den 21 augusti 1801 i Hjortheds församling (Småland), där fadern Isak Magnus Palmær, var kyrkoherde; moderns släktnamn var Kindberg. Vanligen betraktas Palmær som östgöte då Hjortheds församling ingår i Linköpings stift. Gymnasium i Linköping och studier i Uppsala. Medarbetare i Aftonbladet, Östgöta correspondenten. Startade veckobladet Östgötagazetten. Henrik Bernhard Palmær avled den 7 juli 1854.

"Han var egentligen ett barn", heter det hos Onkel Adam, "och blev aldrig något annat; men barnet hade fått sig en skarp piska och var dessutom mycket starkare i armen än det just visste av - och så klatschade han omkring sig och slog hårt, utan att tyckas ana huru ont det gjorde på den, som fick slaget eller om det träffade den rätte."

Palmær hade förutsättningar att bli något stort inom den akademiska världen. Men ...
 

Resan till Uppsala
text: H.B. Palmær

Jag såg en stjärna glimma över kyrktornen och utropade: därborta växer en hel skog av lagrar för min räkning. Men hästen, som förstod det bättre - hästar äro bra kloka djur - lyfte på svansen och tillkännagav vad jag skulle bli. Och hans spådom slog in.

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Malmgården]

[topp] | [nästa]

ELDBRÄNDER OCH GNISTOR

I begynnelsen skapade Gud kvinnan, men gjorde henne icke så smal om livet som hon bör vara. Omsider skapade kvinnan snörlivet, varigenom Guds skapelsefel blev på ett tillfredsställande sätt rättat. Från den stunden äro fruntimren lika välväxta, som timglasen på en predikstol, dem de i övrigt alldeles icke likna; ty timglasen påminna oss om tid och evighet, men fruntimren komma oss att glömma bäggedera.

[topp] | [nästa]

En sann kristen gläder sig då han ser feta präster, ty denna syn är honom en borgen för sanningen av Sankt Johannes´ utsaga, att ordet vart kött.

[topp] | [nästa]

Riv dig icke i huvudet - du kan få stickor i fingrarna.

[topp] | [nästa]

Statstidningen är ingalunda så dum, som allmänheten tror. Hon har helt nyligen visat sig vara i besittning av en stark portion persifflerande kvickhet, då hon annonserade danska kungens död på följande sätt: "Det har behagat den Allerhögste att hädankalla Allerhögstdensamme."

[topp] | [nästa]

Aftonbladet fortfar att predika frihetens läror, och Svenska nationen börjar därvid bliva till mods ungefär som en hederlig karl, då han ser en full präst utdela sakramentet.

[topp] | [nästa]

Dagligt Allehanda går en vördnadsbjudande medelväg mellan två ytterligheter. Då ena partiet påstår, att två gånger två är fyra, och det andra att två gånger två är fem, förslår Allehanda fred med villkor, att två gånger två skall vara fyra och ett halvt.

[topp] | [nästa]

Han är lycklig den hovmannen, som en gång, då högtsalig Hennes Maj:t Drottning Hedvig Elisabet Charlotta föll omkull i Hagaparken, fick skåda hela Holstein och en del av Gottorp därtill.

[topp] | [nästa]

Ryssland har till vapen en örn, som i ena klon håller en jordglob och i den andra en spira. Därmed är Rysslands makt symboliserad och hela begreppet Ryssland uttömt.
Sverige har till vapen ett lejon, som har ingenting i tassarna. Därmed är visserligen Sveriges makt symboliserad, men icke hela begreppet Sverige uttömt.
På det att även det senare må kunna bli händelsen, föreslå vi följande förändringar.
Lejonet skall hava brännvinsredskapen i tre av sina tassar. Med första framtassen håller det pannan, med den andra hatten, och med första baktassen håller det kylfatet. Men den andra baktassen skall lejonet hava ledig, för att därmed klå sig bakom öronen, när det sent omsider börjar besinna sitt försupna tillstånd.

[topp] | [nästa]

Sarkastiska anmärkningar äro de säkraste medlet att roa för ögonblicket och förvärva ovänner för livstiden.

[topp] | [nästa]

Visheten bor i de gamles huvuden, liksom hennes symbol, ugglan, helst trives i ruiner

[topp] | [nästa]

På en sann skämtare skrattar hela ansiktet med undantag av munnen.

[topp] | [nästa]

När N. gick, blev glädjen lös och steg högt i taket. Det var som om en champagnebutelj hade mistat sin kork.

[topp] | [nästa]

Sir Robert Filmer säger, att "både människor och djur älska ett monarkiskt regeringssätt", vilket bevisar huru rationella de senare äro.

[topp] | [nästa]

Det är med denna saken, som med de heligas samfund. Det finnes i tredje trosartikeln, men icke annorstädes.

[topp] | [nästa]

Varje kristen har sitt kors att bära, men biskopskorset lär vara det jämförelsevis lättaste.

[topp] | [nästa]

I min barndom hörde jag politiken omtalas, såsom konsten att så ställa sig in hos hin onde, att man ej stötte sig med vår Herre.

[topp] | [nästa]

Skämt och humor böra icke förblandas av rätt klokt folk. Kvickheten kan också vara skämtsam utan att därför vara humoristisk. Kvickheten är förståndets komik och humorn är själens. Således differera de på en liten oändlighet, ehuru bägge hava skämtets område till gemensam tummelplats. Men vad behöver allmänheten bry sig om dessa eller andra distinktioner. Hon kan ju, dem förutan, njuta den s.k. skönlitteraturens alster, liksom en kalv kan både gå och stå, utan att behöva grubbla på centrum gravitatis.

[topp] | [nästa]

Den onda förstör sig slutligen själv, säge Geijer. Detta vill med andra ord säga, att på sistone tager fan vid djävulen, och hin håle råkar i satans klor.

[topp] | [nästa]

Avlidna vänner äro kedjor, som lyfta oss från jorden och fastare sammanbinda oss med en högre värld.

[topp] | [nästa]

Ecclesia pressa har sin gloria omkring huvudet och hjärtat; ecclesia triumphans har sitt omkring magen.

[topp] | [nästa]

De människor hata ej så mycket, som giva sitt hat luft i skämt och speglosor.

[topp] | [nästa]

För att föda sin kropp, skriver en författare ofta för människor, som ej hava mer än en kropp.

[topp]

Häromdagen var en författare bjuden till sin förläggare, och i stället för porterglas framsattes en av kokosnöt arbetad dödskalle. - "Bliv ej häpen", sade värden, "det är ingen verklig dödskalle." - "Om den även det vore", svarade författaren, "skulle jag icke häpna, ty det är ju helt vanligt att förläggare leva av författarhjärnor."
Denna lilla i kristlig välmening hopljugna anekdot tillägnas herrar förläggare A. B., C., m. fl.

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Malmgården]