som skall skilja agnarna
|
| Brev till Carl Peter Lenngren.
Skrivet efter skaldinnans död. |
| Min högtärade Broder! |
| För några veckor sedan blevo mig fru Lenngren nyss utkomna poetiska skrifter, från onämnd hand, tillsända. Då jag ej kan tvivla om varifrån gåvan härleder sig, tillåte min bror att jag, fastän sent, och på det sätt jag nu för tiden kan, nämligen genom lånad hand, därför betygar min uppriktiga tacksamhet. Någonting i denna bok behagar mig icke, jag tillstår det, i lika grad med allt det övriga: det är titeln. Att säga: Fru Lenngrens försök i skaldekonsten förekommer mig att säga Sergels försök i skulpturen. Vad man i företalet och med högsta rätt, upphöjer till klassiska mästerstycken, borde kanske ej på titelbladet kallas blott försök. |
| Sedan ödet ville, att dessa skrifter icke skulle utkomma, medan jag ännu hade ögon att läsa dem ,[Leopold var när brevet skrives blind] är jag glad, att det åtminstone skett medan jag ännu har öron att höra dem läsas. Jag har igenkänt det mesta. Det var förut tryckt;[I Stockholmsposten] även i mitt minne. Åtskilligt nytt har jag likväl funnit, och av lika högt värde med det förut bekanta. Däribland är fröken Juliana en kostbar pärla. Cornelius med strumporna i hand; Min salig hustru med karpusen och snusdosan må kunna förlikas med Hogarths lustiga teckningar. Till detta slag räkne man även, om man äntligen så vill, Äreporten, Besöket i prästgården, Porträtterna och några andra; ehuru genom det finare vett som i dem råder, tillräckligt åtskilda från blotta skrattretningen. |
| Men högt däröver måste utan tvivel sättas
Papegojan, Pojkarna m. fl. även Blunt, Mirza, Herrns
och fruns morgonkonversation, framför allt Betti. Gumman, Födelsedagen,
Idyllen över d. 1 november
och huru kan jag minnas dem alla. |
| Det är här förnuftet eller den ädla känslan, som synbarligen gömmer sig under behagen av den naivaste målningsart. Denna art av målning var fru Lenngrens triumf och hennes hemlighet. Man har aldrig till en mera förunderlig grad ägt konsten att skildra vardagslivet i dess minsta detaljer; att med ohärmlig grace uttrycka dess ringaste ämnen, och att i bakgrunden av dessa små jollerstycken likväl alltid låta skönja en moralisk allvarlighet, som förvärvar dem på samma gång aktning och beundran. Stundom mitt i skämtleken överrumplas man av höga eller rörande drag. Så utgöra, till exempel, de sista stroferna av Idyllen d. 1 november en av de sublimaste bitar som vårt språk uppvisa. Fru Lenngren skrev ej, eller ej vanligen, i de högsta slagen av skaldekonst; men hennes verser äro utan motsägelse de fullkomligaste, som blivit hos oss gjorda. Hon skapade sitt slag. Även hos andra nationer vet jag ingen att jämföra med henne. Den som i ett visst sällskap en gång försvarade, att fru Lenngren vore ett större och rarare fenomen i litteraturen än fru Staël, var en riddare med Gud och äran, och jag är färdig att göra mig till hans vapensven. Fru Lenngren överträffar fru Staël så mycket, som naturen i sina spelande sällsamheter; så mycket som sann poesi överträffar excentrisk prosa; så mycket som talangens fullkomlighet i ett visst slag överträffar dess ovanliga, men ojämna och icke högsta berömlighet i allmän författarkonst; så mycket äntligen som den ädla inskränkningen till sitt eget köns värde och förträfflighet överträffar en förunderlig blandning av kvinna och man, som varken har någonderas hela värde eller uppfyller någonderas rätta bestämmelse. |
| Jag har hört att fru Lenngrens arbeten blivit ganska väl emottagna av allmänheten. Detta försonar mig till många delar med den. Rätta tiden att utgiva dem hade likväl varit för 10 eller 12 år tillbaka. Från den ena ändan av riket till den andra skulle man då hört helt andra bifallsrop. Publiken har sedan dels blivit bortvänd från dessa ämnen, dels kanske även något förvillad i sitt omdöme av en svärmande sekt, som försökt att sättta nonsens och skamlöshet i stället för förnuft och talang, och som, i kraft av att hålla oblygt fort, till en del lyckats. Men det gives alltid några förnuftiga. Det skall i synnerhet komma att givas en eftervärld, som skall skilja agnarna från vetet; och agnarna skola kastas - på sophögen. Även gossarna på skolbänken skola då med åtlöje nämna dem, som nu för tiden kalla sig sitt folks strängaspel. |
| Men nationen skall vara stolt över att hava ägt fru Lenngren. Var det även, min bror, och fördrag resten av livet så gott som den oersätterliga saknaden medgiver. Bror har, vid ungefär min ålder, ännu ögon och hälsa; lägg till riklig utkomst och ett osmädat namn. Jag känner den, som har ingenting av allt detta och får ändå lov att hålla god min så gott han kan, under sista akten av skådespelet. Lev väl, min bror, och glöm ej alldeles en gammal vän, som ifall rätt känd till sina tänkesätt för min bror och dess hus, skulle troligen varit ansedd med mindre långvarig likgiltighet; men som, utan avseende därpå, aldrig upphör att vara med högaktning och uppriktig tillgivenhet |
| min högtärade broders ödmjukaste tjänare. |
| Stockholm mars 1820
Leopold |